Var det korven som avgjorde valet?

Somliga menar ju det; att Johan Pehrsons ”vanlighet” och lättsamma humör var det som fick upp Liberalerna över fyraprocentsspärren, och att hans frekventa korvmumsande var huvudvapnet i denna charmoffensiv.

Och utan L, ingen majoritet för Ulf Kristersson.

Huruvida Kristersson vurmar för korv vet jag inte, men han torde i så fall föredra de köttstinna, kolhydratfattiga varianterna. I alla fall att döma av Framgångspodden, där det framgår att han, särskilt under pressande perioder som en valrörelse, undviker snabba kolhydrater, för att hålla energinivån jämn och hög.

Annars har vi i färskt minne två segerrika statsministrar – vinnare i två val vardera – som båda är förknippade med korv.

Fredrik Reinfeldt stoltserade i intervjuer med sin korvgryta de kvällar han hade matansvaret hemma i dåvarande Täbyvillan. Och Stefan Löfven blev ju poster boy för en kokt med bröd; 2018 gjordes det till och med valfilmer om Stefan och korven.

Även Ebba Busch har försökt slå politiskt mynt av korv. Detta genom att på möten och i debatter svinga med en falukorv – enligt henne symbolen för allt som är bra med Sverige.

Och senaste veckan har Sverigedemokraternas förkärlek för isterband kommit upp till ytan. Även om väl Jimmie Åkessons favoritpizza ”Kristianstad” (kött, bacon, sås, färsk vitlök, jalapeño), i kombination med pommes frites, fått mer av rampljuset avseende SD-maten.

Korv har tveklöst en särskild plats i folksjälen. Den väcker starka känslor och minnen hos många många svenskar.

När pappa på 70-talet hämtade oss barn till sitt lilla hus i djupa Sörmland på fredagskvällarna, stannade vi alltid till vid gatuköket Gnesta-Kurre. Har för mig att min standardbeställning var en grillad med bröd. (Möjligen bratwurst?). Och jag älskade som liten att grilla korv: öppen eld, träpinne, gärna lite bränt skinn.

Pappa korvfilosoferade också, minns jag: ”Allting har en ände utom korven som har två.” Och han kunde höras mumla om ”korv ute, korv inne, korv i hjärta, korv i sinne”.

Min barndoms favoritskiva var förresten klassikern Hans Alfredson sjunger Blommig falukorv och andra visor för barn.

Ordet korv har fornnordiskt ursprung och betyder ”böjd” eller ”stump”. Korven och människan har länge slagit följe. Ett enkelt sätt att förvara köttet efter slakt var ju att utnyttja djurets tarmar, som erbjöd ett praktiskt fodral för det man inte åt upp direkt. Numera är ”skinnet” inte alltid gjort av tarm (i korvsammanhang kallat fjälster). Det kan göras av kollagen, alger, viskos, plast, tyg.

När det gäller den klassiska varmkorven med bröd, bör två tyska slaktare med snarlika namn framhållas.

Johann Georehehner gjorde på 1600-talet en korv som han kallade ”dachshund” (tax). För att den var avlång, som taxen? Eller på grund av rykten om innehållet: hundkött? Detta har jag ej kunnat klargöra. Hur som helst, när denna variant hamnade i engelskspråkiga länder blev namnet så småningom ”hot dog”.

Wienerkorven skapades av Johan Georg Lahner, utbildad i Frankfurt. Efter en flytt till Wien tog han tog fram det unika receptet 1805. Grunden var grisfläsk. Lahner döpte korven till Frankfurter efter sin hemstad, men i folkmun kallades den för Wienerwurst. Denna långsmala korv – i princip innehållandes minst 40 % kött och som mest 23 % fett – är den moderna varmkorvens fader.

I Sverige introducerades varmkorven i Stockholm i samband med Stockholmsutställningen 1897. Den serverades då inte med ketchup och senap i ett korvbröd. I stället lånades vita bomullshandskar ut att hålla den i. Men det blev ett stort svinn av handskar, och snart gjorde brödet entré även här i Sverige.

Under många år såldes det mesta av varmkorven uppfiskad ur korvgubbens låda på magen. Detta förbjöds 1972 av hygieniska skäl.

Även Ebba Busch-favoriten falukorv har anor långt bakåt; samt tysk koppling. Vid Falu koppargruva användes linor av tvinnad ox- och hästhud för att hissa upp malmen. Djuren levererades i stora konvojer och slaktades vid ankomsten till Falun. Köttet blev en biprodukt som saltades och röktes. Från 1500-talet lärde tyska bergsmän svenskarna att göra korv av härligheten, en korv som blev allt mer populär.

I Kopparbergs lokalpress kunde man år 1837 läsa: ”Hwarje år afgå till hufvudstaden betydliga partier af i Schedwi Socken tillverkad rökt Köttkorf. Denna är i Stockholm allmänt bekant under namn af Fahlu Korf, och den har där många år haft god afsättning.”

Korven har gjort en klassresa. För några hundra år sedan var den helt klart fattigmansmat. Delvis för att korvtillverkarna kunde stoppa nästan vad som helst i sina korvar… I allmogerecept från 1800-talet påtalas att späcket i korven ska vara härsket för att åstadkomma den rätta smaken.

Korvens dåliga rykte höll i sig långt in på 1900-talet. I Fru Saxons kokbok från 1928 sägs att den som äter köttfärs eller korv ”inte är nogräknad, var sig i fråga om snygghet eller sin hälsa”. Och i en sociologisk rapport så sent som 1976 konstaterades att korv var betydligt vanligare mat i arbetarhem än hos akademiker.

Men idag kryllar våra butiker och bord som bekant av läckra köttrika korvar från när och fjärran. Salsiccia, chorizo, merguez med mycket mera. Korvglädjen sprakar. Samtidigt som mjölpimpade hot dogs och falukorvar och isterband håller nostalgins fana högt. I alla fall de dagar vi inte räknar våra kolhydrater så noga…

Eftersom den sommar vi nu lämnat inneburit en hejdundrande succé för LCHF-kompisen blomkålsris när jag och döttrarna lagat mat, går jag i mål på denna lilla korvresa med det här fina Diet Doctor-receptet: korv och blomkål i skön förening.

Undrar ni förresten över namnet Stroganoff? Det härrör troligen från en rysk 1700-talsgreve, Alexander Sergejevitj Stroganov, som var gourmet, men tyvärr tandlös – och därför föredrog lättuggad mat.

Erik Hörstadius