”Jag mår bättre, huvudet känns klarare”

Före och efter

Före och efter

För Rebecca började sockerberoendet tidigt i barndomen, och har sedan dess varit någonting som hon kämpat mot genom hela livet. Men det var inte förrän hon läste Bitten Jonssons bok ”Sockerbomben i din hjärna” som hon verkligen förstod att det rörde sig om ett beroende:

E-mailet

Sockerberoende del 1 – Böjas tidigt det som krokigt ska bli

Ja, det tog mig 19 år innan jag fick veta att jag är sockerberoende. En kronisk beroendesjukdom med sin början i beroendecentrat i hjärnan och fungerar på samma sätt som när man är beroende av alkohol, narkotika, spel, nikotin, shopping eller något annat som man kan bli beroende av. Det är också först efter 19 år som alla pusselbitar har fallit på plats. Det har uppenbarat sig förklaringar på varför mitt liv har sett ut som det gjort. Varför jag har varit den jag har varit och fortfarande är. Varför min kropp fungerat som den gjort och varför den ser ut som den har gjort och fortfarande gör.

Det är hårt att erkänna för sig själv att mycket av det man har tänkt och gjort hittills i livet har haft sin grund i ett påbörjat och med tiden, eskalerat beroende. Många av de sakerna som jag tänkt och gjort hade kanske inte skett om min barndom inte bäddade för mitt beroende, att jag var näst intill besatt av sötsaker redan som liten och att jag inte kunnat sluta äta socker sen.

Mina älskade föräldrar ville bara mig väl, de ville ha ett barn som var mätt och glad, så jag lägger ingen skuld på dem för allt detta, sockerberoende fanns liksom inte ens på kartan på den tiden, det var ju fettet som var farligt, inte sockret när jag växte upp under 1990-talet.

De gånger jag fick välja mat var det sådant jag verkligen älskade, ofta pannkakor, gärna med sylt, socker eller glass, också våfflor med smör. Det kunde bli mackor och O’boy till frukost, mjölk och frosties eller min favorit – mjölk och kalaspuffar. Det kunde också vara puffat ris med mjölk, strösocker eller sylt. Potatis, pommes frites som tillbehör under middagen, korv med bröd, massor av makaroner med några köttbullar och massa ketchup, alltid mer spaghetti än köttfärssås, mackor och varm choklad till kvällsfika.

Med norskt påbrå i familjen fanns det ganska ofta Nugatti – ett populärt smörgåspålägg i Norge (kan liknas med Nutella) som var fullproppat med socker som jag gärna bredde ett tjockt lager på mackorna, gärna 2-3 stycken. Lördagsgodis på helgerna, jag åt alltid upp allt på en gång. I detta sockerträsk fanns ju också grönsaker, riktig mjölk, bra kött, fisk, kyckling och riktigt smör som jag också tyckte mycket om, det får man inte glömma. Jag föddes med en kemiskt känslig hjärna, allt detta socker under barndomen ställde till det för mig. Det var på så sätt synd att världen inte visste bättre.

Det var något som hände när jag började skolan, som 4-5 åring var jag smal som de flesta barnen var då i början på 1990-talet. Men jag vet att när jag började skolan, steg också min vikt. Ibland kunde vi beställa kläder från en liten katalog som kom med posten, jag var så medveten om att jag var tjock redan då. Jag visste att de kläderna som var för min ålder, 8-9 år inte passade, jag var tvungen att beställa kläder för dem som var 13-14 år. Det fanns dock ingen direkt koppling då till min stigande vikt och mitt sockerintag.

När jag började på mellanstadiet fick jag byta skola och jag blev mobbad resten av min tid i grundskolan. Jag vill tro att jag många gånger bedövade de onda känslorna inom mig med socker och fanns det inte tillgängligt så åt jag massor av mat. Jag kunde i årskurs 4-5 äta lika mycket som en vuxen man, kanske inte lika mycket hemma, men i skolan kunde jag äta så mycket jag orkade och lite till. Jag åt tills jag hade mat ”upp i halsen”, fick nästan ont och kände mig tung och trött. Jag hade nog redan då, även om jag inte tänkte så mycket på det, det där suget eller hålet i magen efter att jag ätit. Som vuxen har jag listat ut att ju mer kolhydrater jag äter med maten desto större blir ”hålet” i magen. Det känns som man inte ätit alls, fast man nyss har ätit.

Jag var ofta trött på lektionerna och hade svårt att koncentrera mig för att energin tog slut. Så långt jag kan minnas tillbaka har det där med att kliva upp på morgonen varit något väldigt svårt för mig, min älskade mamma fick ofta tjata på mig för att jag inte skulle missa bussen och komma försent. Det vill jag också tro hänger ihop med vad jag åt för mat och alla sötsaker jag tryckte i mig.

Jag fick mycket kärlek hemma, jag fick höra att jag dög som jag var, att jag var söt, älskad och snäll. Men innerst inne kändes det inte så. Jag tyckte inte om mig själv, ännu fler onda känslor att döva med det ondskefulla socker som i enligt min hjärna var belöningen, ett sätt att slappna av, må bra och glömma sina bekymmer.

Som barn på mellanstadiet fick jag veckopeng av min mamma istället för lördagsgodis. Så snart 50-lappen låg i min hand skyndade jag iväg till affären och handlade sötsaker för varenda krona. Var ICA stängt cyklade jag till närmaste mack och gjorde samma inköp där istället. Jag har inget minne av att jag någonsin sparade min veckopeng till något större, något jag hade nytta av utan det var alltid det efterlängtade godiset pengarna användes till.

Livet är ingen stillsam resa, det händer saker hela tiden och det fanns en del saker som hände som påverkade mig känslomässigt i en negativ riktning vilket fick mig att ta en chokladbit till hela tiden. Det var omständigheter kring familj och vänner som förändrade livet på mer än ett sätt.

Livet var mest detsamma tills jag gick i nian, där jag tuffade till mig, jag valde att ignorera de hårda orden, blickarna och gick min egen väg istället. Jag var fortfarande tjock och tyckte inte om mig själv, men jag tänkte i alla fall inte låta mig tryckas ned av andra. Tillsammans med min bästa vän bestämde vi tillsammans att göra något positivt. Under det sista sommarlovet på högstadiet cyklade vi 1,5 mil nästan varje kväll hela sommaren, vi skulle sluta äta godis, glass, läsk och kakor och jag i alla fall, fattade att jag åt för mycket mat och halverade mina matportioner. Så på den tiden tappade jag närmare 20 kg. Jag mådde bättre, lite piggare, lite lättare i sinnet och i kroppen.

På gymnasiet var det lätt att skaffa nya kompisar, jag trivdes och hade roligt. Men sockret fanns fortfarande där. Jag åt fortfarande mycket smörgåsar och godiset var inte långt borta även om jag inte åt lika mycket av det som under låg- och mellanstadiet. Det fanns ett ständigt sug efter de där chokladbollarna på skolfiket eller om man hade håltimma kunde man gå till affären och köpa godis eller sitta på cafét som var i närheten. Jag var lite rund om magen när jag tog studenten, men jag kände mig ändå rätt så nöjd med mig själv. På senare år har jag insett att maten på skolan inte var den bästa för mig. Såser redda med mjöl, pasta, ris, potatis och bröd. Inte så konstigt att jag ständigt var sugen på att ta min drog. Fortfarande ständigt trött och ofta svårt att koncentrera sig, iallafall när det handlade om att lyssna, läsa och skriva.

Tiden efter gymnasiet blev värre, där kopplingen mellan känslor, mat och sockerberoende blev ännu starkare men det kommer i del 2.

Sockerberoende del 2 – Förvirring är första steget på väg mot något nytt

Livet efter gymnasiet var tumultartat på många sätt. Många känslor som stod i fokus, ofta stod de i fokus samtidigt och jag var under en viss tid också djupt deprimerad. Under den tiden åt jag knappt något alls och det lilla jag åt var ofta någon macka, pasta med ketchup eller någon form av godis eller kakor. Jag sov mest, noll energi, noll ork, noll engagemang varken för mitt eget liv eller andras. Det krävdes en förändring vilket jag också gjorde och genom det började må bättre.

Sockret fanns där som tröst och hjälp. Vikten hade ökat rejält under depressionen och sjönk när jag blev mer välmående, psykiskt. Mitt sug efter sött fanns fortfarande kvar och det har funnits kvar alla år senare också. En bestående förkärlek för choklad, kakor, bullar, nystekta pannkakor med socker och framför allt potatis, stekt potatis, hasselbackspotatis, potatisbullar, potatiskroketter och helst klyftpotatis, något jag kunde äta bara som det var, med salt på. Ett ständigt hål i magen också, ständigt hungrig men jag visste inte bättre.

Många gånger satte livet mig på prov, men jag var som jag var och visste inget annat vad gällde mitt välmående min hälsa och min personlighet. Jag förstod att jag var för trött för ofta för att det skulle vara hälsosamt och att sockret inte var bra, men jag åt det för att det var gott, så jag bara fortsatte som jag alltid gjort. Åt det jag gillade, det som var gott oavsett vad det egentligen innebar för min kropp och min hälsa. 2010 började jag plugga på universitetet till lärare jag vägde väldigt mycket, tittade på mig själv i spegeln med avsky.

Jag började experimentera, köpte shakes från Nutrilett och Friggs och skulle ha dem som måltidsersättning för en måltid om dagen, det smakade verkligen illa och jag fortsatte med sockret lite på sidan av, ingenting hände och jag gav upp efter en 1,5 vecka. Kunde på kvällarna surfa runt efter något jag kunde prova som skulle kunna hjälpa mig. En bekant till mig hade gjort en gastric bypass och hade tappat över 40 kg, men en operation var inte tänkbart för mig, inte ens som en sista utväg.

Jag tänkte att det måste finnas något annat. Jag hade fortfarande alltid godis hemma, kunde ofta fika kaffe och en stor muffins mellan föreläsningarna, pannkakor, nudlar eller annan enkel mat när man kom hem efter att ha pluggat klart eller på lunchrasten. Chips och dip på helgerna, samtidigt som kilona långsamt ökade, tröttheten var konstant och jag kämpade med studierna, blev ofta sömnig på föreläsningarna och var sällan motiverad att plugga, böckerna kändes svåra och hade svårt att skriva. Det hände inte så mycket. Många tentor klarade jag med nöd och näppe. Jag hittade alltid en ursäkt att kunna gå till caféet på biblioteket och stilla mitt sötsug, gärna med smaksatt latte och nått bakverk.

2011 hittade jag LCHF. Jag googlade allt jag kunde finna och läste på, faktasidor, bloggar och litteratur som fanns att köpa. Min första bok var ”Ät dig ner i vikt” av Sten Sture Skaldeman. Jag tänkte att jag nog kunde prova. Många var skeptiska till det, även så folk omkring mig, men jag vågade ändå satsa på mig själv, i hoppet om att jag skulle må bättre. Jag rensade skafferiet, kyl och frys och fyllde på med sådant som det var meningen jag skulle äta.

Det blev nog en chock för kroppen då jag tredje dagen vaknade klockan 6 på morgonen pigg som en duracell-kanin men när jag åt min medhavda lunch som bestod av köttfärsbiffar, blomkålsmos och gräddsås blev jag fruktansvärt illamående, jag har bara mått så illa en gång tidigare och därför minns jag det väl, än idag. Det gick ju över och jag blev piggare än vad jag tidigare varit, fick plötsligt lust att träna som var uppmuntrande för mig samtidigt som siffrorna på vågen minskade.

Vad hände med sötsuget då? Ja det var ju där men bestämd som jag var klarade jag nog av att inte tänka på det så mycket. I två månader klarade jag av att äta bra och träna lite. Någonstans efter det tappade jag motivationen, maten kändes tråkig och jag längtade tillbaka till pannkakor och klyftpotatis, muffins och choklad. Jag hade på 2 månader tappat ca 9 kg, något som jag långsamt men säkert gick upp igen och mer än det under det följande året med ett allt större intag av sötsaker.

De sista två åren har hittills varit värst, vilket också var en sorglig insikt när jag väl förstod det, samtidigt som jag har fått förstå att sockerberoendet har format mig som person, fått mitt sinne att bli förvirrat, förvridet, att det säkerligen varit boven i en del dåliga val som jag har gjort. Det jobbigaste för mig var att de som stod mig närmast fick mig att se att jag inte var som jag borde vara. Dåligt temperament, konfliktsökande, deprimerad, onödiga negativa diskussioner om oväsentliga saker, inget engagemang till livet och ständigt trött.

Jag fick förstå att något var fel med mig, att jag mådde riktigt dåligt men jag hade inte en aning om varför. Jag visste inte hur jag skulle kunna ändra på det. Till min födelsedag förra året fick jag en bok skriven av Bitten Jonsson ”Sockerbomben i din hjärna”. Ju fler sidor jag läste, desto mer förstod jag att det var mig boken handlade om. I den lista av kriterier för det som kallades sockerberoende så kunde jag sätta kryss för vartenda kriterium.

Boken berättade hur det fungerar i hjärnan, varför vissa människor har gener för att bli sockerberoende och att ens omgivning spelar roll för hur detta beroende kommer att utvecklas. Hon gav tips och råd hur man skulle kunna gå till väga för att rätta till problemet men jag var nog inte mogen nog att ta emot den informationen och införliva den.

Tiden gick och jag blev inte bättre, depression och tillfällen med ångest föll över mig. Jag orkade inte mer, minnet svek mig väldigt ofta. Jag var förvirrad och ofokuserad, emotionellt obalanserad. Jag var verkligen tvungen att göra något åt problemen. Ingen annan kunde förändra mig utom mig själv. Jag sökte på nätet och fann en terapeut i Kronobergs län med specialisering på sockerberoende, utbildad av Bitten Jonsson. Jag mailade henne och vi bestämde en tid för ett telefonmöte.

Efter en intervju med många frågor om mina vanor, min barndom, min ungdomstid och genomgång av alla kriterier som finns kring sockerberoende (denna intervju bygger på ADDIS som används för att säkerställa beroende av alkohol och narkotika) så mailade hon över en BKR (biokemisk reperation), nio olika formulär som ska svara på vad som behöver återställas i kropp och hjärna.

Resultatet var tydligt. Av tre olika stadier inom sockerberoende var jag nu på det tredje och ”tyngsta” stadiet. Jag behövde verkligen hjälp. De formulären jag fyllde i visade också vilka signalsubstanser i kroppen som var ur balans. Jag fick råd av terapeuten att äta LCHF, helt glutenfritt, inga sötningsmedel, inga energidrycker och ingen alkohol. Tre regelbundna måltider om dagen, raska promenader och föreskrivna kosttillskott.

Det är lite över 3 veckor sen nu som jag hade det första samtalet och slutade äta socker, jag började med mina kosttillskott för 4 dagar sen. Min terapeut menar att det behövs minst 100 dagar för att börja återställa balansen i kroppen men det kan ta upp till 1,5 – 2 år innan man är någorlunda återställd beroende på hur väl kroppen anpassar sig och läker sig själv. Jag ska också öva på min andning, andas djupare.

Hittills kan jag säga att jag mår bättre, huvudet känns klarare. Jag tror att de till största del är för att jag slutat äta socker och mina måltider består av protein, fett och grönsaker. Det lär ta en del längre, minst 3 månader innan jag kan känna av effekterna på mina kosttillskott. Att siffrorna på vågen har minskat också ser jag som en bonus.

Jag tar en dag i taget och gör så gott jag kan. Jag ser verkligen fram emot att få leva ett friskt liv, med mer energi, lust, engagemang och en hjärna som är skärpt!

//Rebecca

Kommentar

Vi är glada att höra att du till slut funnit LCHF och tagit hjälp av en beroendeterapeut. All lycka på din fortsatta resa.

Din berättelse

Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.

Mejla din historia till mig på andreas@kostdoktorn.se. Före- och efterbilder är bra för att göra din historia konkret och extra inspirerande för andra. Berätta om det är ok att dela ditt namn och bild eller om du vill vara anonym. Tipsa också gärna om du har en blogg eller Instagram eller liknande för läsare att följa dig.

Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa själv, samt historier från många andra som testat.

Mer

Jason Fung
Dodssugen-pa-att-ata

Över 380 tidigare framgångshistorier

Kursvideo

Hur du äter LCHF - presentationsbildEric Westman

Video - Hur insulin styr din vikt3De 5 bästa tipsen för vikten

2 Kommentarer

  1. 1 kommentar borttagen
  2. Jenny
    Stark historia! Har själv kört ganska bra på LCHF under våren och det gick med den äran. Ända tills graviditetens hormonbomber satte in och ställde om mina smaker och begär helt! Tillbaka i kolhydratträsket.. Och när du beskriver "hålet i magen" efter du ätit sånt - det är precis jag. Kan äta två stora tallrikar med pasta-mat, efter en kvart håller jag på att formligen svälta ihjäl. Jag har börjat säga att jag är immun mot pasta..
  3. I Like Neil Young
    Otrolig historia!Och jag antar att ca. varannan, var 3:e människa ungefär, i västvärlden kan skriva under på det här, i varierande grad.

    Men visst är det konstigt att man , som hon , kan ha alla verktyg på plats faktiskt redan när hon köpte Skaldemans bok men ändå vara oförmögen att ta tag i problemet på allvar.Det bevisar vad otroligt starkt socker är som en beroendeframkallare.

    När det gäller mathållningen hon beskrev under sin uppväxt så var den väldigt lik min.Att man tillåter socker på det sätt man gör i västvärlden är en skandal - på alla sätt.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg