I stället för valfläsk

Parliament House in Stockholm, Sweden

Säga vad man vill om partiledarna, men som arbetshästar imponerar de!

Fräscha hela högen – okay, Johan Pehrson, killen-vid-grillen, kan emellanåt se lite luffarsliten ut – kastar de sig från morgon till kväll framför nästa kamera, upp på nästa torgmöte, in i nästa debatt, utfrågning… och, ja: grillning.

Till det faktainläsning och argumentslipning, medarbetarmöten och krishantering, vara aktiv i sociala medier. För att inte tala om den fruktansvärda stressen och pressen att i hög grad bära ett partis öde på sina axlar.

Och familjen försvinner ju inte helt. Barnen vill bli nattade någon gång, och maken/makan få mer än ett grymtande till svar.

Denna enorma energiutveckling och, vad det verkar, frånvaro av sjukdom, antyder att om det är några som knäckt hälsokoden, borde det vara våra partiledare.

Vi får se om Diet Doctor kan lura ur dem deras bästa hälsotips när krutröken väl lagt sig!

Men imponerar våra politiker som samhällsförbättrare? Det beror förstås på vem man frågar, och det här är inte forumet för att driva partipolitisk debatt. Men jag noterar att, som så ofta i valrörelser, ett perspektiv är påtagligt frånvarande.

Folkhälsan.

Jag talar här om folkhälsa i bred mening: den psykiska och fysiska; ur alla aspekter. Från barnfetma och ”bokstavsdiagnoser” över eventuella pandemilärdomar till stadsdesign och infrastruktur. Och inte minst den av många upplevda nästan övermäktiga livsstressen.

Medan andra lever sysslolösa och ensamma med alldeles för lite utmanande stress i tillvaron.

Om folkhälsa vore ett traditionellt politikområde, skulle det förstås vara ett av de viktigaste. Eller egentligen det tveklöst allra viktigaste. Skillnaden mellan hälsa och ohälsa kan handla om decennier i förväntad livslängd och en hel massa procent i upplevd livskvalitet utifrån potentialen.

Miljöpartister som läser det här kan hävda att deras parti historiskt faktiskt lagts fokus på sådant som flexibel/minskad arbetstid, glädje- och hälsobefrämjande livsmiljöer, gör-det-själv-tänk i stället för storskaligt fabrikstänk etc.

Jag har inget att invända mot detta. Utan att kanske alltid ha landat i samma slutsatser, så minns jag det som uppfriskande när tidigare språkröret Birger Schlaug satt kostymlös, i kofta och föreslog alternativa sätt att leva.

Hit kommen i artikeln hör jag hummanden och begynnande invändningar. Politiker ska inte komma med diktat över hur vi ska leva våra liv! Vad jag äter och dricker, vad jag gör på min fritid, var jag vill bo, hur jag vill transportera mig – det är mitt val, inte riksdagens!

OCH JAG HÅLLER FÖRSTÅS MED OM DET!

Här får inga missförstånd råda. Jag – som instinktivt ogillar till och med vegetariska dagar i skolorna och är skeptisk redan mot förslag om sockerskatt – är den siste att vilja ha Storebror Staten med mig vid matbordet.

Det vore integritetskränkande; det vore att öppna för ett totalitärt samhälle. Och det borgar för att samhälleliga feltänk förstärks flera gånger om.

På 80-talet, när alla var fettskrämda, hade i så fall den tidens politiker infört fettskatt. Och barnen ibland hänvisats till enbart lightalternativ i skolan. (Ooops, detta hände visst för somliga – tyvärr!) Och absurda kampanjer om att äta 6-8 brödskivor om dagen hade rullats ut. (Ooops, detta hände också, på 70-talet, med kostråd hämtade från dåvarande Socialstyrelsen.)

Dagens sanning är inte sällan morgondagens lögn. Staten ska därför hålla sig undan från våra privata livsval och låta tusen blommor blomma. Pluralism ska råda. Inte Den Enda Vägens Politik.

Det är alltså av godo att valrörelsen inte är en arena för pekpinnar och utspel på folkhälsans område. Att, som jag skrev inledningsvis, detta perspektiv är ”påtagligt frånvarande”.

Tack, därför, killen-vid-grillen och resten av politikergänget, för att jag ännu så länge får ha korven i fred. (Och då gärna kolgrillad, givet dagens elpriser, om det går för sig.)

Däremot efterlyser jag en större generell medvetenhet om folkhälsa. Inte primärt i valrörelsen. Men i samhällsbygget. Hos politiker, i samhällets institutioner – som skolan – och ute i arbetslivet.

Sedan en längre tid tillbaka har det i stat och kommuner växt fram allt fler bindande lagar och regler som gör vissa perspektiv och konsekvensanalyser obligatoriska i utredningar, regleringsbrev för myndigheter, bidragsregler med mera.

Det kan gälla sådant som jämställdhet, grön omställning, mångkultur, hbtq, tillgänglighet för funktionshindrade.

Det är politikens natur. En grupp blir synlig, får röst. Ett annat sätt att se på världen blir representerat vid maktens bord. Man kan applådera saken, eller svära åt den, men det kommer att ske ibland, eftersom samhällen aldrig står stilla.

Det är vid dessa maktens bord, och i det politiska vardagsgnetet, och i samhällsplaneringen i stort, jag skulle vilja ge större plats åt perspektivet folkhälsa.

Här några snabba exempel från barnens värld plus ett om arbetslivet och ett om hälsoforskning:

  • Hur rimmar ekologiskt och grönt på skollunchen med tjejers järnbehov?
  • Många barn hatar skolgympan; man blir dessutom sällan svettig innan den, med alla förberedelser tidskrävande, lektionen är slut. Finns det bättre sätt att bygga in rörelse under skoldagen?
  • Datorer används brett i undervisningen: Givet modern kunskap om exempelvis hur arbetsminnet fungerar och hur förödande förförisk och stressande den digitala världen är – vore det inte rimligt att luta sig mer mot papper, penna, böcker? Samt mot lärare som lustfyllt berättar om sådant de brinner för och kan? (Framgångsrika it-entreprenörer brukar vara de första att avdigitalisera sina telningars tillvaro, för de känner till riskerna.)
  • Kan de pandemiska erfarenheterna av hemarbete växlas in i bättre tidsprioriteringar och mindre stress och rusningsträngsel? Vissa arbetsuppgifter utförs lika bra eller bättre hemma; och den som pendlar en eller två dagar färre i veckan sparar miljön, sig själv, samhällsekonomin. Och onödiga möten minskar!
  • Samhället satsar – via skatt och donationer och företagens utvecklingsavdelningar med mera – enorma resurser på forskning. På folkhälsans område, kan man misstänka att livsmedelsindustri och läkemedelsbolag tiltar forskningen till sin fördel genom att ha så enorma kassor. Kan politiken, som motvikt, göra något för att främja större pluralism inom folkhälsoforskningen? OBS! Inte genom mer direkt politisk styrning av forskningen – men kanske finns det sätt att underlätta finansiering av oberoende forskning och spridandet av dess resultat?
  • Valrörelser innebär, bland mycket annat, ett folks självreflexion. Vad kan bli bättre, vilka gamla tankefel är det dags att skrota, vilka värderingskonflikter är genuina och vilka handlar mest om demonisering av motståndaren?

    Varför inte ta tillfället i akt att reflektera också över folkhälsan?

    Erik Hörstadius

    Mest lästa inlägg

    • Att fasta
    • Kroppens könsdiskriminering, del 2
    • Kroppens könsdiskriminering, del 1

    Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius