”Helt otroligt, för första gången erfor jag en inre ro utan sug efter mat”

Stina hade kämpat med vikten i mer än 50 år och testat precis alla viktminskningsmetoder. Ingenting fungerade i längden och till slut bestämde hon sig för att göra en gastric bypass-operation. Men efter en stor initial viktnedgång började kilona smyga sig tillbaka igen.

Så hittade hon i samma veva LCHF. Detta är vad som hände när hon kastade ut all potatis, allt bröd och allt fettsnålt:

Mejlet

Kära Kostdoktorn,

Det här blir ett långt brev.

Jag är en 63 år gammal kvinna som har haft stora viktproblem hela livet, sen jag var 10–11 år gammal, men som nu håller på att bli normalviktig med LCHF. Jag har alltså mer än 50 års erfarenhet av att vara överviktig, och de flesta av de åren har jag varit fet i medicinsk definition med ett högsta BMI på 50. Rekordvikten var 124 kg fördelat på mina 157 cm och smala benstomme. Det finns nästan ingen bantningsmetod jag inte har använt och de allra flesta av dem fungerade kortare eller längre tid. Men kilona kom tillbaka och varje gång vägde jag lite mer än innan jag började banta.

Jag har tre barn och vid graviditeterna la jag bara på mig 4–7 kg och vägde varje gång mindre då jag åkte hem från BB än innan jag blev gravid. Graviditeterna var de enda perioderna då jag inte upplevde ett intensivt sug efter mat och jag åt väldigt nyttigt. Jag gick upp mycket under vid amningen och viktproblemen blev värre och värre med åren. Riktigt illa blev det inte förrän jag började på Grete Roedes bantningskur 1976 då mitt första barn var 1 år. Jag var ”duktig” och följde dieten noga och gick ner fint i vikt, 18 kg på två kurer. Men det var en prövning utan liknelse och det var bara ren viljestyrka som gjorde att jag gick ner. Jag var ALLTID hungrig, ett enormt sug efter mat som blev starkare och starkare när jag åt den kolhydratrika och kalorifattiga maten som den gången var receptet för viktnedgång och det blev också mycket av de förfärliga lightprodukterna som då kom till butikerna. Jag är helt säker på att den hungern kan liknas vid suget efter heroin, även om jag själv aldrig har provat det.

Det blev så illa att jag lite senare gick till en kunnig och erfaren endokrinolog för att ta reda på vad som var fel och varför jag alltid var så hungrig, särskilt när jag åt kolhydratrik mat. Detta var på tidigt 80-tal och han var nog före sin tid då för han att ”för en del av oss borde bröd varit receptbelagt”, men han kunde egentligen inte hjälpa mig – jag fick bara veta att det inte var något fel på min metabolism.

Jag har alltid tyckt om fet mat, som ost och smör och goda såser. Men detta var ju förbjudet och det var förbundet med skam och skuldkänslor att äta fet mat, särskilt passade min mor på att påpeka detta. Kakor, efterrätter, godis och läsk har aldrig ingått i min dagliga kost, det var något jag åt lite av vid festliga tillfällen. Men jag har varit mycket förtjust i vanlig mat, och särskilt vanligt, grovt bröd. Potatis hörde också till favoriterna.

Det blev med tiden många bantningskurer; jag är helt säker på att det måste ha varit 15-20 stycken sammanlagt och det har väl i pengar kostat mig motsvarande en bättre begagnad bil. Jag har prövat bantningspiller (Xenical, det var hemskt), lyckopiller (bara en kort tid, jag blev helt avstängd på alla sätt), ananaskuren, varit medlem i de flesta bantningsklubbar, räknat kalorier m.m. Det enda jag inte har gjort är att tvinga mig till att kräkas upp maten igen eller äta groteska mängder mat åt gången eller andra desperata metoder. Men jag kunde äta jämt, särskilt goda brödskivor och blev aldrig helt mätt.

Jag provade med tiden fasta, något jag tyckte mycket om, och den längsta fastan jag har gjort är 21 dagar. Då var jag på ett friskvårdsställe i Sverige och drack bara tunn grönsakssoppa och te i tre veckor. Jag gick ner 8 kilo och jag var i fantastisk fysisk och psykisk form som varade i många månader efter att fastan var över, men jag gick långsamt upp och säkert tillbaka till utgångspunkten när jag gick tillbaka till mitt vanliga kosthåll. Jag har upprepat denna typ av fasta senare också, och det är något jag trivs bra med. Men viktnedgången har inte varat så väldigt länge, eftersom jag återgick till fettsnål och kolhydratrik kost.

Så kom det ett erbjudande om en bantningskur med lågkolhydratkost hos en läkare här och jag anmälde mig. Det var nog i slutet av 80-talet. Det var en förvånande upplevelse; hungern och suget efter mat försvann – det var som att slå av en strömbrytare! Helt otroligt, för första gången erfor jag en inre ro utan sug efter mat. Jag gick ner över 20 kilo på relativt kort tid och utan att vara speciellt hungrig. Men problemet var att det inte bara var lågkolhydrat, det var också lågkalorikost, och det var små mängder mat som också skulle vägas och mätas i minsta detalj. Det gick som väntat – allt kom tillbaka igen efter kuren – detta var inte en kost att leva med i längden.

Och så gick åren. Jag har och har haft ett mycket aktivt liv och en härlig familj, inklusive en mycket tålmodig man, och upplevde inte att viktproblemen hindrade mig att göra det jag hade lust med. Men med tiden blev slitaget på kroppen och särskilt knäna så stor att jag behövde proteser i bägge knäna. Det var en lättnad, för jag var riktigt dålig innan jag insåg att detta var nödvändigt. Men jag jobbade heltid och har aldrig varit sjukskriven bortsett från några veckor efter operationerna – i efterhand förstår jag nästan inte hur det var möjligt.

2005 upptäcktes av en tillfällighet att jag har ärftlighet för hjärtsjukdom, något som var helt oväntat eftersom släkten på både mammas och pappa sida har bestått av friska och starka människor som lever länge – särskilt kvinnorna. Det var en genetisk faktor som inte kan påverkas av livsstil och kosthåll sa man, (men i efterhand ser jag att det inte stämmer, nu är blodvärdena normala). Men då bestämde jag mig för att undergå en fetmaoperation för att göra något med det jag faktiskt kunde påverka och när beslutet var taget orkade jag inte så i kö så jag tog ett lån och betalade 150 000 kr för att göra det privat. Då vägde jag 117 kilo efter att ha gått ner 7 kilo inför operationen.

Jag har varit väldigt nöjd med operationen och har inte haft en enda komplikation. Men min oroliga mage med mycket luft och obehag försvann ju inte. Jag gick ned 45 kilo till knappa 80 kilo under de första 18 månaderna, men då upphörde viktnedgången. Så smög sig några kilo tillbaka igen efter något år, upp mot 10–12 kg. Jag var många gånger inne på lågkolhydratkost igen eftersom jag hade så bra erfarenhet av den och för att det nu var kombinerat med högt fettintag. Men jag vågade inte, eftersom man inte tål fett så bra efter en sån operation och jag var rädd för fettdiarré.

Som ett led i förebyggande av hjärtsjukdom som jag då inte hade symtom på, sattes jag på statiner – Simvastin 20 mg dagligen. Det högsta kolesterolvärdet jag har haft nånsin är 5.7, men jag skulle ändå ta statiner! Jag hade några blodtrycksmätningar som var lite höga (white-coat-mätningar) men gjorde 24-timmarsmätningar som var fina. Jag blev ändå satt på blodtryckssänkande medicin. Jag hade stora besvär med muskel och ledvärk i hela kroppen, men höll ut med medicinerna i många år, trots att jag vartefter blev helt avtrubbad både i energinivå och känslor och började få dåligt minne. Så kom där en del kritiska röster mot att använda statiner på friska personer, och jag bara tog bort dem i november 2014. Efter ett tag kände jag att biverkningarna började avta.

Jag köpte mig en blodtrycksmätare i januari i år och började mäta trycket tre gånger om dagen och registrerade i tre veckor. Jag började ju förstå varför jag var så yr och kände mig svimfärdig i bland när jag upptäckte att blodtrycket var 100/60 och några gånger lägre. Jag slutade med blodtrycksmedicinen också och svimningsbenägenheten försvann, men blodtrycket förblev fint. En 24-timmarsmätning som beordrades av min läkare i somras (hon var mycket lite förtjust i att jag hade slutat med medicinerna!) visade ett genomsnittstryck på 124/70 på dagen och 96/44 på natten, så blev det slut på den diskussionen. Jag har som tur är aldrig haft högt blodsocker (fastesocker på 4) eller tendenser till diabetes, något som kanske beror på att jag aldrig var varit särskilt förtjust i sötsaker. Men jag har fått i mig mycket kolhydrater genom bröd, potatis, ris och ofta mycket frukt.

I januari 2015 fick jag låna Matrevolutionen av en väninna. Det blev ett totalt paradigmskifte för mig, och mitt nya liv började. Alla pusselbitar föll på plats. Jag läste och läste och blev helt uppslukad. Jag blev medlem hos Kostdoktorn och läste på om allt jag kom över om LCHF, statiner, diabetes, viktnedgång m.m. Jag har alltid varit mer intresserad än de flesta av kost och hälsa och detta var en guldgruva! Jag började med LCHF och upplevde detsamma som första gången för många år sen: Suget efter mat stängdes av och jag upplevde en inre ro och och lugn mage – helt fantastiskt. Och jag blev mätt, långvarigt mätt! Och jag har inte haft några som helst problem med att tåla ett högt fettintag – kroppen har ju anpassat sig på dessa 10 år sen jag gjorde en gastric bypass.

Jag myste med min favoritmat, som är goda ostar, oljor, mejeriprodukter, såser, ägg, ren fisk/kött/fågel och massvis av mina favoritgrönsaker (som råkar mest vara de som växer ovan jord). Jag började med 16:8, och det passar mig perfekt. Och jag går ner i vikt. Jag har också infört två dagar i veckan när jag fastar i 24 timmar – har sett alla videor med Jason Fung och är mycket förtjust i hans budskap och geniala pedagogik. Det är en obeskrivlig lättnad att slippa att alltid tänka på mat, på nästa måltid, var det finns något att äta. Det ger en frihetskänsla som jag inte har kunnat föreställa mig.

Jag gick ner 30 kg på lite över ett år, och väger nu 62 kg, och så lite har jag inte vägt sen jag bantade för första gången när jag var 14-15 år. Totalt har jag då gått ner 62 kg från mitt tyngsta (124 kg) och är alltså halverad! Detta är en livsstil som ska vara så länge jag lever, men jag kommer naturligtvis att äta lite frukt och kanske någon potatis när jag har nått mitt mål. Men jag älskar LCHF-maten och myser med att laga god mat, har samlat många goda recept. Anne Aobadia är favoriten! Jag bakar glutenfritt LCHF-bröd och har många varianter att välja mellan, och kan ta med två små skivor med smör och ost till jobbet – detta är i stort sett det enda bröd jag äter. Min man har gått ner 10 kg och är lika förtjust som jag i detta kosthåll. Muskel- och ledvärken är borta – det är inte lätt att veta hur mycket som beror på stor viktnedgång och hur mycket som beror på att jag har slutat med medicinerna, det är förstås båda delarna. Det är heller inte så viktigt att få svar på, det är bara helt obeskrivligt att jag skulle få uppleva detta, efter 50 år med stor övervikt!

Absolut alla kläder har jag behövt byta ut, och jag förundras fortfarande över att prova kläder i storlek 38/40 och finna att de passar! Jag har förstås överskottshud, även om jag fick både mag- och överarmsplastik efter att viktoperationen gav en viktnedgång på 45 kilo. Jag överväger att göra något med det som stör mig mest men annars upplever jag att jag har en kropp som fungerar bättre än på flera decennier. Jag upplever mig frisk och stark, tar inga mediciner – bara lite kosttillskott. Jag jobbar heltid som tidigare och känner att jag har mycket energi och överskott till mitt krävande och utmanande jobb. Blodvärdena är ännu bättre än de har varit – de har alltid varit ganska bra, men är nu bättre. Det har också varit fascinerande att se hur fettet runt midjan har smält bort. Jag har nu en W/H-kvot på 0,76.

Även om jag nu skriver ett brev som är fyra sidor långt är detta en kort sammanfattning av 50 års kamp mot vikten. Jag kunde har skrivit böcker om detta, men det ska jag inte göra. Jag är så otroligt tacksam över att jag äntligen har hittat nyckeln till ett liv i harmoni med vikten, att det faktiskt har blivit möjligt också för mig att bli smal. Jag kommer aldrig att byta kost, det är bara helt fantastiskt hur bra jag har det med LCHF.

Lycka till med den otroligt viktiga kampen ni för för nyttig och naturlig kost och kampen mot fetma- och diabetesepidemin! Detta är ett globalt uppdrag som MÅSTE lyckas när kunskap och forskning vartefter måste övervinna de enorma kommersiella krafterna.

Tusen, tusen tack! Jag kan inte nog få sagt hur tacksam jag är! Hoppas min historia kan ge inspiration till andra som är i liknande situation och som är ”gott och väl vuxna”!

Vänliga hälsningar,
Stina

Kommentar

Vilken fantastisk berättelse Stina! Vi är glada för din skull att du till slut hittat en metod som fungerar för dig och som går att leva med på lång sikt.

Din berättelse

Har du en framgångshistoria att dela med dig av här? Det är ett effektivt sätt att inspirera andra till att förändra sina liv.

Mejla din historia till mig på andreas@kostdoktorn.se. Före- och efterbilder är bra för att göra din historia konkret och extra inspirerande för andra. Berätta om det är ok att dela ditt namn och bild eller om du vill vara anonym. Tipsa också gärna om du har en blogg eller Instagram eller liknande för läsare att följa dig.

Nedan kan du läsa och se hur du kan göra om du vill testa själv, samt historier från många andra som testat.

Mer

Jason Fung
Dodssugen-pa-att-ata

Över 380 tidigare framgångshistorier

Kursvideo

Hur du äter LCHF - presentationsbildEric Westman

Video - Hur insulin styr din vikt3De 5 bästa tipsen för vikten

En kommentar

  1. Pia
    Tack för din läsvärda livshistoria Stina. Är i samma ålder som du och känner igen mig i mycket. Märker också att jag går ner av att strama in på kolhydraterna. Har dock inte hållit på så länge. Vore så skönt om både kilona och ledvärken blev mindre...

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg