Den olympiska rörelsen

long-track-speedskating_os-guld-och-varldsrekord-10-000-meter

Vad tar vi med oss från OS? Finns det överhuvudtaget något att ta med sig, bortom glädjen respektive frustrationen över vunna och förlorade medaljer? Något att stoppa ner i erfarenhetsbagaget att bruka på livets förhoppningsvis långa resa?

Jag tror det.

Jag tror den som möter OS med öppen blick kan låta de tävlandes spektakulära prestationer och enorma känsloregister – från extatiskt glädjerus till djupaste förtvivlan över det stora misslyckandet och chansen som kanske aldrig kommer igen – öka på kunskapen om de mänskliga grundvillkoren. Och rentav visa på vägar att bli en bättre version av sig själv.

Stora ord, det medges. Men OS har alltid varit mig kärt, sedan jag 1976 på allvar började följa spelen. På vintern i Innsbruck, med två ynka brons, på sommaren i Montreal, med två klassiska svenska guld: Anders Gärderuds på 3000 meter hinder och Bernt Johanssons i cyklingens linjelopp.

OS visar på den djuplodande sanningen i mottot vi förknippar med de moderna spelens fader, Pierre de Coubertin:

”Det viktigaste är inte att segra, utan att kämpa väl.”

Så sant. Nästan alla olympier kommer hem utan medalj. Men även om de så råkar sluta på en anonym 14 plats i en pluttsport som rodel, adlar de oss som tittar. Genom sin passion till det de gör och sin strävan att alltid bli bättre, genom alla tårarna och svetten och blodet, visar de vägen till stordåd för dig och mig, i våra egna liv.

Från att krympa ner chipspåsestorleken till fredagsmyset till att skriva klart den där boken eller faktiskt ta tag i den där vindsröjningen.

OS visar pedagogiskt att livet är relativt. Låt mig exemplifiera med favorittippade Jonna Sundling/Maja Dahlqvist, som ju knappast sprakade efter sitt silver i sprintstafetten. Medan glädjechocken hos våra hjältar i freestyle-skidåkning, Jesper Tjäder och Henrik Harlaut, inte gick att ta miste på, efter att de vunnit brons.

Nyckelordet här är: “vunnit brons”. Medan Sundling/Dahlqvists andraplats mer handlade om att ha “förlorat guld”. Ja, jag sa ju att livet är relativt! Den törstande i öknen blir överlycklig för en hink avslagen läsk, medan miljardären som redan har allt bara gäspar över sin femtionde lyxbil i garaget .

Faktiskt finns det kul forskning på just skillnaden mellan silver- och bronsmedalj. Forskningsledaren Andrea Luangrath, från Iowauniversitet, berättar i en tidningsintervju:

  • Det kan verka kontraintuitivt, eftersom tvåan presterat bättre än trean, men bronsmedaljörerna uttrycker den större glädjen. Inte lika stark som de som vinner guld. Men helt klart mer än tvåorna.

Hur mätte man då glädjenivån? Jo, teamet undersökte en databas med foton av 400 olika idrottsmän och kvinnor på prispallar från fyra olika OS, och använde då en mjukvara som skiljer på genuint glada leenden och leenden som handlar mer om artighet/gott uppförande.

Fenomenet – den relativt starkare bronsglädjen – förklaras med vilken konkurrentjämförelse som ligger närmast till hands efter tävlingen. Tvåan grubblar över hur nära guldet var. Trean jublar över att sluppit den snöpliga fjärdeplatsen. Tvåa grämer sig. Trean tackar sin lyckliga stjärna.

Luangrath passar på att ge följande livsråd till oss icke-atleter:

  • Det finns alltid någon som är bättre, snyggare, smartare. Jämför dig inte med dem. Lär dig att jämföra livets olika utfall med förväntningarna innan. Här länk till studien.

Under dubble guldmedaljören Nils van der Poels båda lopp på skridsko, skakade jag av nervositet. Han hade kunnat göra felskär och falla (vilket var rätt nära hända på 10 000 meter). Och på 5000 låg han ända till slutvarven flera sekunder efter huvudkonkurrenten Patrick Roest.

Men även segerintervjuerna var stark medicin.

Med nästan sorg i blick, funderade van der Poel högt och ärligt över nästa steg i livet. För vad ska hända efter det här? Det var ju som en av tränarna sade efter loppet: ”Det var det perfekta slutet på den perfekta sagan.”

Kloke van der Poel vet, att det inte blir lätt med motivationen och livsmeningen när tävlingsadrenalinet och segerjublet väl lagt sig. En skridskoåkare som vunnit allt, VM och OS, och slagit världsrekord – vad mer finns att erövra? Är det värt all den smärta och all den monotoni och all den uppoffring som i så fall väntar?

Men med desto större glädje talade van der Poel om de fina minnen han skapat tillsammans med sina tränare. Och om hur viktigt det är skapa mening inte bara i målet, utan också i vägen dit. Att efter en smärtsam rusning upp på ett berg, med smärtande muskler fulla av mjölksyra, se till att njuta av utsikten där uppifrån.

Han har tagit långa pauser i karriären redan. Bland annat har han fyllt dem med galna uthållighetsstrapatser, på cykel och som löpare; ofta kopplade till vacker natur. Och för några år sedan flyttade han in i en barack vid Johannisbergs flygplats i Västerås för att kunna utöva nya hobbyn fallskärmshoppning så ofta som möjligt.

Nils van der Poel bär som få andra upp kärnan i Karin Boyes klassiska dikt ”I rörelse”:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Den som tror att OS bara är ett simpelt underhållningsspektakel tar grundligt miste. Här finns hur mycket som helst att lära om den svåra konsten att vara människa.

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Kroppens könsdiskriminering, del 2
  • Kroppens könsdiskriminering, del 1

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius