Barn och mat – enklare än du tror!

Zoodles.

Man blir ju glad bara av ordet. ”Z” från zucchini, ”oodles” från det engelska ordet för nudlar: noodles. Yngstingen Alma hade fått en grönsakssvarv av storasyster i födelsedagspresent, nu skulle manicken användas för första gången: ”Pappa, titta, det går ju jätteenkelt, och det ser precis ut som pasta!” Det blev en fin kväll.

Barn och mat. Komplex materia. (Eller..?) Senast aktualiserad i samhällsdebatten genom att en – i omvärldens ögon exotisk och tja, rätt otrevlig – svensk sedvänja plockades upp: Att det barn som leker hos en kompis när det är dags för middag, får sitta kvar på kompisens rum, ensam, när kompisens familj äter middag.

Här en artikel som sammanfattar debatten. Existerar fenomenet? En del menar att det är i utdöende. För egen del vet jag att mina barn ”drabbades” så sent som för tio år sedan i alla fall. Jag tyckte det var rätt skumt, när de kom hem och berättade.

Vad beror fenomenet på? I ovan länkad artikel nämns några grundförklaringar. En handlar om gamla beteendemönster från fattig-Sverige; maten var en knapp resurs som man måste spara på. En annan om att man inte vill bygga skuldrelationer, alltså att man inte vill peka ut en annan familj som klandervärd för att den inte ger sin unge mat, och ej heller att den familjen ska ”häfta i skuld”.

Andra förklaringar jag hört kastas fram, är att man inte vill utsätta kompisens barn för en äcklig matupplevelse (barn kan ju vara kräsmagade med ”andras mat”) eller påtvingad middagskonversation.

Även om jag kan känna viss sympati för sistnämnda resonemang, tycker jag att det antyder begränsad fantasi.

Dels kan man ju erbjuda ett fritt val: ”Kalle, du är jättevälkommen att sitta med oss men om du hellre vill leka på Nisses rum under tiden går det precis lika bra – och oavsett kanske du ska ringa hem och berätta hur du gör.”

Dels kan man – vilket jag tycker mig minnas att jag själv gjorde – dra ”säkra kort” om barnen hade kompisar hemma. Typ spagetti med köttfärssås eller fryspizza. Eller om man kände sig extra stadd i kassan: take away-mat. Donken, thai, pizzeriapizza.

Och apropå take away: Min stora take away när det gäller barn och mat, är att jag tycker att man ska göra det rimligt lätt för sig. Inte krångla till det för mycket, inte ta onödiga konflikter.

Själv råkade jag som barn ut för att tvingas äta sådant som jag tyckte var äckligt. Ändå var jag relativt ”lättutfordrad”. Det hade inte skapat några som helst problem att låta mig slippa pölsa och torskrom. Men ändå dessa övergrepp… Och jag tror inte tvång generellt lär barnen älska mat de annars livslångt skulle rata och hata. (Pölsa är fortfarande rätt vidrigt att tänka på.)

Och vem vill förresten göra middagsbordet till en konflktzon? Eller för den del frukostbordet. När mina barn var små, trodde jag och mamman att frukostöverhoppande var ungefär lika farligt som digerdöden och ebola. Därför tidiga väckningar för att hinna lura i dem ”något”, därför ständigt dåligt samvete för att de åt för lite, eller inget, på morgonen.

Detta ”något” var för övrigt av den söta karaktären – rostbröd med nutella, juice, oboy, söta flingor – som ju bara skulle ställa till det med blodsockret under förmiddagen.

Mitt senare liv har lärt mig, att frukostskippande inte är samma sak som undergång. Frukostfrustration är ett onödigt lidande för både föräldrar och barn.

En annan onödig ”neuros” när det gäller barn och mat, är rädslan att vi vuxna skapar ätstörningar om vi själva brottas med vikten och testar dieter. Här rör jag mig förvisso på ganska djupt vatten, och jag menar inte heller att man ska undvika all problematisering.

Men ändå. Det bör kunna skapas sunda ramar i en familj inom vilka det är tillåtet att äta ”annorlunda” utan att frukta att barnen direkt blir anorektiker, bulimiker eller ätstörda på annat sätt.

En kompis till mig gillade inte att jag emellanåt fastade, när mina döttrar var yngre. Han trodde jag ökade risken att de skulle bli ätstörda. Själv gick han till gymmet VARJE DAG under flera år, även vid förkylning och liknande. Vad skapade det i så fall för förebild? Drev han då sina barn till prestationsångest?

Troligen inte. Varken mina fastor eller hans träning har nog skadat våra barn. Idag ges inte utrymme att på djupet rota i den forskning som handlar om arv/miljö/uppfostran – varför blir vi som vi blir? Men den övergripande bilden från forskningen (bland annat tvillingstudier) är att den uppfostran vi föräldrar levererar, betyder betydligt mindre än medfödda personlighetsdrag och slumpartade livshändelser vi inte kan styra över.

För att tala klartext: Gener och kompisgäng betyder mycket mer än reglerna kring middagsbordet. Vi föräldrar kan alltså slappna av; vi är inte så viktiga som vi tror för karaktärsdaningen och för att minska risken för eventuell psykisk dysfunktion.

Min övertygelse är därför att om man lugnt och ostressat förklarar sina matval för barnen, är det bättre än att smussla och krumbukta sig – för varför krångla till livet i onödan?

Dessutom går ju de flesta kostregimer – veganmat, LCHF, carnivore, glutenfritt etc – utmärkt att kombinera med ”normalkost”. Köttätaren adderar grönt till barnens tallrikar, veganen adderar biff, LCHF:aren tagliatelle – eller bjuder med barnen på det härliga zoodletåget!!!

Så här gjorde vi den där fina zoodlekvällen:

• Sparris, vanlig lök, purjolök, zucchini, champinjoner och kanske-nåt-jag-glömt, fick gona sig i olivolja, salt och peppar på strax under medelvärme i panna 1 (en stor panna!).
• Räkor och vitlökshack fick en dryg minut på hög värme i panna 2.
• Den nysvarvade zoodle-”pastan” kokades i saltat vatten, också det en dryg minut.
• Allt sammanfördes sedan i panna 1, tillsammans med grädde, crème fraiche, chiliflakes och en massa bladspenat.
• Efter några minuter var det dags att servera. Med riven parmesan, givetvis.

Erik Hörstadius