Antibiotika onödigt vid öroninflammation
7 oktober 2010 av Dr Andreas Eenfeldt
i Infektioner
i Infektioner 
Barn behöver sällan antibiotika vid öroninflammation. Det läker i okomplicerade fall lika bra utan. Detta enligt färska rekommendationer från Läkemedelsverket. Ett gott besked för både barn och föräldrar. Samt för mig och andra distriktsläkare.
Dagens Medicin: Bruk av antibiotika ska stävjas vid örinflammation hos barn
Läkemedelsverket: Nya rekommendationer för läkemedelsbehandling av akut öroninflammation (AOM)
Mer
Ger antibiotika fler återfall i öroninflammation?
93 kommentarer
Jag kollade faktiskt med en barnläkare och ja, man ökade gluteninnehållet på 70-talet för att man ville utlösa sjukdomen tidigare. Vad man inte fattade var att man utlöste sjukdomen hos så många fler barn genom att öka gluteninnehållet.
Man trodde alltså inte att det skulle insjukna flera barn, man trodde att de som skulle bli glutenintoleranta, de skulle diagnostiseras tidigare. Fan tror... Bored blivit saftiga skadestånd, men vi är i Sverige.
"#23 och 24. De som ska utforma den "nya" utbildningen byggd på forskning kanske ska prata med oss anekdoter först, vi som upplever verkligheten på golvet."
Och hur tror du forskningen går till? Deltagande observationer, intervjustudier, fokusgrupper etc. Vilka tror du deltar? Om det görs enkätstudier, vilka får enkäterna tror du?
Svar: De som befinner sig i situationen, personal, barn och föräldrar.
Nu står det ju faktiskt i den här rekommendationen att antibiotika ska ges vid särskilda fall och vi fick det den här gången.
Läs om öronljus; http://www.klokast.se/siem/Ljus/
Jag tror att barn som inte gillar dagis har föräldrar som hatar dagis och ibland har andra syften att få vara hemma än att ta hand om sina barn (ex. tristess på arbetet, oengagerande jobb, arbetslöshet).
Jag gillar dagis och är glad för att jag har möjlighet att arbeta och tjäna egna pengar. Jag ser på mina barn att de utvecklas och de sociala förmågorna blir utmärkta. Min lilla flicka på 3 år störtar in på dagis varje vardag med ett stort leende. Hon gillar sitt dagis väldigt mycket. Hon leker utvecklas, lär och bryter ny mark på ett sätt som jag som icke pedagog aldrig skulle kunna ge henne. Hemma får hon andra behov uppfyllda,hemma är det kvalitetstid och upptankning. Mina barn har behövt båda de delarna. Det är stor skillnad på de barn vi känner som gått på dagis versus varit hemma med mamma under åren fram till skolstart; i förmågan att ta för sig, göra sin röst hörd, men också dela med sig, förstå andra barns känslor. Dagisbarnen blir väldigt bra på det, medan hemmabarnen som vi känner är ganska introverta.
Det är stor skillnad på barnen idag vad gäller kunskaper och att våga ta för sig, att vara framåt, att respektera vara världsvana än vad det var för oss andra som växte upp på 70-talet och ännu större skillnad på de som växte upp tidigare.
Det är bara att inse att vi gamlingar bara lever på vår erfarenhet. Dagens barn och ungdomar har mycket större kunskaper än vad vi hade vid samma ålder! barnen idag är helt enkelt smartare och har fått möjligheten till att upptäcka andra "världar".
Så dagis; Ja tack!
Och vad gäller infektioner blir de naturligt vaccinerade på dagis!
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/haller-vara-hjarnor-pa-...
Ajaj! Hade själv mycket öroninflammationer som liten. : ( Jag hoppas att många läkare tänker på detta med doserna från och med första besöket, så förtvivlade föräldrar slipper åka tillbaka till akuten och sitta där i flera timmar.
Expressens artikel från i måndags om olika kostmodeller, har nu kommit på nätet.
http://www.expressen.se/halsa/1.2161872/4-experter-4-bantningsmetoder
Du säger: "Jag tror att barn som inte gillar dagis har föräldrar som hatar dagis och ibland har andra syften att få vara hemma än att ta hand om sina barn (ex. tristess på arbetet, oengagerande jobb, arbetslöshet)."
Ditt påstående fullkomligen väller över av fördomar och amatörpsykologi. Vill du psykologisera, så säg det, men räkna med att själv bli lika analyserad som föräldrarna till barn som inte gillar dagis. Eller patologin i psyket ligger utanför dig och inuti andra?
Ungefär mina åsikter också. Därför pratar jag om de första TRE åren. Har man normalgoda kunskaper för egen barnomsorg så är det ganska optimalt, för att sedan lägga över den pedagogiska biten på förskolelärare då när immunförsvaret hunnit utvecklats avseevärt och barnen fått lugn och ro samt är redo för en större barnaflock. För föräldrar som helt saknar visdom och insikt om barns utveckling eller rent av har disfunktionella familjesituationer kan dagis vara bättre vid en tidigare ålder trots infektionsaspekten. Fast dessa föräldrar borde ju inte skaffat barn från början, utan en hund eller en klippdocka (ifall de mest gillar att shoppa barnkläder och inreda rosa eller blå barnkammare - de så kallade "dockhusföräldrarna").
Har man en mer avancerad insikt och intuition i barnpsykologi, pedagogiska kunskaper i framförallt emotionell uppfostran, samt inte minst ambitioner - och mindre suktande efter materiellt välstånd, så tycker jag att upp till 5-6 år är lagom. Därefter kan man börja förvärvsarbeta. Jag tänker mig inte att som förr i tiden att när ett par fick barn så övergick mamman till att bli hemmafru för all framtid.
Produktiviteten/tillväxten (BNP) skulle öka om barn började dagis först vid 3 år. Räknar man in VAB:ande och att småbarn på dagis blir som samhällets "distributörer av epidemier" som ökar sjuktalet även för äldre syskon och vuxna, så är det lätt att se att statliga utgifter och allmänt lidande skulle minska på detta sätt.
Jag gillar ju inte Freud, men brukar ibland ändå hänvisa till honom, och jag tror att många anser att jag har fel, men frågan är om deras jag och överjag tycker lika, och många måste intala sig att de är goda föräldrar och söker all övertygelse de kan finna för att prioritera sitt personliga självförverkligande och hålla en hög ekonomisk status, och då är dagis viktigt att försvara...
Med andra ord: Vissa av er som inte "tror på tomten" har en del av er som egentilgen gör det, men förtränger det ;)
Jag hörde också på ett förskräckligt radioprogram för några år sedan. Det var en mycket gammal kvinna som kommit till Gamla stan i Stockholm på 1920-talet och som hade ett hårt kroppsarbete och var änka. Hon berättade om att hennes dotter fick börja vara ensam hemma vid 1.5 års ålder därför att mamman var tvungen att arbeta (12-timmar). Hon hade helt enkelt inga alternativ för att kunna ge sig själv och barnet mat för dagen. Det fanns inga grannar som kunde ta hand om barnet och alternativet var utackordering eller barnhem. Hon lämnade barnet ensam med en uppallad typ av nappflaska. Barnet överlevde faktiskt.
I dag har våra barn ett himmelrike i jämförelse, men det finns fortfarande många av oss som rids av skuld över små saker som inte är "perfekta". Idag finns möjligheter att vara hemma för tex alla pappor som verkar tycka att dagis är förkastligt. Men när det kommer till kritan är det få som gör det. Man vill ha pengar så det räcker till ny platt-tv mm och kan inte tänka sig att gå ned i standard även om man faktiskt får ta tjänstledigt för att ta hand om sina barn även efter föräldraledigheten är slut.
Jag tror inte heller på Freud, men som du formulerar dig, så gör du det. Läs gärna boken "why Freud was wrong".
Jag blir förskräckt när du skriver att dysfunktionella människor, som naturligtvis blir dysfunktionella föräldrar skall skaffa sig hundar istället för barn. Är dysfunktionella hundägare med dysfunktionella hundar något att eftertrakta? Det kallas djurplågeri och är lika straffbart som barnplågeri.
Det finns gott om barn under tre som älskar att gå till förskolan och som inte är särskilt förkylda heller. De föräldrar som upplever detta har enligt tomtefar fel på just sin intuition. Det är bara hans som räknas.... När man går på förskola får man lära sig att inse att världen inte snurrar runt bara en själv. Det kan vara en bra insikt att utveckla bland allt annat.
http://www.forskning.se/temaninteraktivt/teman/barnshalsa/tiofragorsv...
Inte när man är ett år eller yngre och absolut inte tio timmar om dagen.
Vetenskap ja kanske ska prova att praktisera några veckor på en förskola, kan hända att du blir en illusion fattigare.
Jag har ingen lust att fördjupa mig i Freuds irrläror. Definitionen jaget, överjaget och detet kan förstås diskuteras i det sammanhang jag använde det, men syftet var en metafor till att man kan innerst inne ha en känsla för vad som är rätt och fel, men den känslan kan vara obekväm och innebära att man måste göra avkall som man inte är beredd att göra av egocentriska skäl. MIN inre känsla är att förverkligande av sin avkomma är starkare än mitt självförverkligande, och jag har inga materiellt fåfängda lockelser. Så om detta leder till en diskussion om Freuds definitioner, så stryker jag den jämförelsen och låter den jag nu givit få gälla som min poängtering.
Du behöver inte oroa dig angående hundarnas välmående. Jag är mkt mån om dessa. Dysfunktionella familjer hängde med i farten där när jag skrev om alternativ som egentligen riktade sig till folk som reflexmässigt vill skaffa barn för att det är spännande och gulligt med en bäbis, samt "dockskåps-planerar" sitt familjeliv och fantiserar om vad de ska shoppa, vilket namn de ska välja, gå på café med andra barnvagnsmammor och sedan rent allmänt hoppas hur barnen skall bli utan att ha några ambitioner eller kunskaper att själv stå för utvecklingsjobbet, utan bara vara "normala" och leva som alla andra vuxna - sätta barnen på "institution" och hålla tummarna för att samhället gör ett bra jobb i att forma barnen till fina individer.
Hundar, och andra husdjur, skall inte vem som helst ha rättighet att skaffa. Det är ju inte för inte som jag är kluven och har svårt att personligen gå över från vegetariskt till animailsk LCHF, fast jag sedan länge är övertygad om att animalisk föda är bättre hälsomässigt. Apropå hundar, så har min flickvän en "dvärg-collie" som fått en mjuk, ömsint och psykologiskt genomtänkt uppfostran med ständig närhet första åren. Ingen har ngnsin rytit i åt hunden (behöver hon korrigeras så talar man mjukt, tyst och ömt åt henne - och hon rättar sig efter det), och hon är så snäll och lydig men också självständig och trygg när hon lämnas ensam och när hon träffar okända hundar. Själv använder jag aldrig koppel när jag promenerar med henne, för hon är helt stabil. Eller jo, jag kopplar henne ibland om jag möter människor som skulle kunna vara hundrädda, för de kan ju inte veta att "min" hund aldrig ngnsin gör utfall mot människor eller djur, och det är viktigt att hundrädda ska kunna känna sig trygga.
Det finns olika medfödda personligheter såväl hos hundar som barn, men en intressant sak att notera för den nyfikna, så kommer ni se sambandet att föräldrar med vovve ofta tillrättavisar sina barn på liknande sätt som deras hund. Ofta är likheten slående, att barnen och hunden är lika lydiga och lugna eller icke lydiga och lugna. Med lydighet menar jag då så klart inte diktatorisk lydnad som bygger på fruktan och bestraffningar, utan ett ödmjukht, tryggt och harmonisk tillstånd som gör dem lyckligare, självständigare och självsäkrare. Se gärna Cesar Milan (Mannen som talar med hundar) på TV4+. Jag påstår inte att barn och hundar skall uppfostras exakt lika, men det är slående hur många likheter det finns. Det handlar mkt om vilka energier och sinnestillstånd man sänder ut som förälder/husse/matte. Jag påstår att föräldrar har mer att hämta från det programmet än det halvt förkastliga "Super Nanny"!
Fast nu glider jag allt längre från ämnet om antibiotika för barn, till barnpsykologi - en aning offtopic, men jag kan inte rå för att det intressear mig minst lika mkt som LCHF ;)
Immunförsvaret fungerar också så, det är indiviuellt hur snabbt immunförsvaret "svarar" hur fort det "mognar". En del barn är utomordentligt infektionskänsliga, det måste man naturligtvis ta hänsyn till.
Det är inte barnens bästa man diskuterar, när man inte tar hänsyn till banens fysiska och psykiska mognad. När man vägrar se individen, när man hävdar att föräldrarna projiserar över sin egen olust till barnen. Det finns ingen 100%-ig sanning.
Men alla barn skulle få ett lyft, både fysiskt och psykiskt om de fick mera utevistelse, bättre mat, mindre eller inget gluten, mer D-vitamin, mera fett (både animaliskt mättat och dito omega3), gräsbeteskött, mindre kolhydrater och fra bättre kolhydrater.
Redan under de första månaderna skapas mönster i vår personlighet genom hur föräldrar kommunicerar med sina små barn genom blickar och gester, genom tonfall och i kvaliteten på beröringar. På detta sätt skapar barnet ett band med sina föräldrar som speglar det genom sina svar. Processen kallas för intoning. Det är när denna inte fungerar som barn riskerar att få psykiska skador som gör att de får svårt att anknyta till andra längre fram i livet.
En ofta utebliven blick eller annan emotionell återkoppling (som ger barnet signalen jag ser dig!) av en mamma som lider av förlossningsdepression, eller som kanske helt enkelt inte mår bra av att vara ensam hemma med ett litet barn dag ut och dag in, kan få livslånga negativa konsekvenser för barnets förmåga att reglera sin sinnesstämning för möjligheterna att anknyta till andra människor. Att bli sedd av andra (tex på förskolan) kan vara livsavgörande för många barn som har emotionellt svaga hemförhållanden.
Jag kan bara föreställa mig vad som händer med pappor eller mammor för den delen som mest sitter och spelar datorspel under föräldraledigheten och inte bevärdigar sina barn med många blickar. En snabb sökning på sajter som familjeliv visar att detta beteende inte är ovanligt idag.
"När man går på förskola får man lära sig att inse att världen inte snurrar runt bara en själv. Det kan vara en bra insikt att utveckla bland allt annat."
>> Så du menar att du vill diskvalificera dig själv att lyckas överföra de insikterna till dina barn när tiden är mogen för dem att flytta ut sitt fokus från sig själva och sina känslor??? Dessutom förespråkar jag inte att barnen skall hållas instängda på gården med taggtråd och undvika allt umgänge med andra barn. Visst är det ett problem att färre lekkamrater finns hemmavid allteftersom fler väljer att lägga ut sin uppfostran på entreprenad (dagis), men jag tror att det är på väg att börja svänga lite. För alla är inte förtjust i att staten sätter upp riktlinjer för hur barn skall utvecklas och vad de ska äta om dagarna. Hur som helst kommer det nog alltid finnas lösningar för hemmabarn att träffa andra hemmabarn, vara ute och leka tillsammans och lära sig det sociala samspelet - särskilt som de har ett närmare förhållande med föräldrarna och kan känna sig tryggare att diskutera diverse ogentligheter som kan uppstå ute i leken med de vuxna människor som står dem allra närmast.
Jag känner rätt många av både de som vuxit upp på dagis, och de som varit hemma som små, och för mig (mitt "tyckande" kommer du anmärka) är det tydligt att de hemuppväxta inte har några sociala tillkortakommanden. Tvärtom verkar den "sociala utvecklingen" på dagis handla mer om att lära sig att vässa armbågarna så man hamnar på en tillfredsställande position i hierarkin. För många barn börjar mobbingen redan på dagis, hur fina antimobbingplaner förskolan än har skapat, och jag tycker barn kan få slippa den ångesten några år extra och leva lugnt och lyckligt, istället för att gå upp kl 06 på morgonen med en knut i magen och lägga sig med en knut i magen tidigt på kvällen. Självklart får man en bättre insyn i barnens mående om man tillbringar mer tid tillsammans.
Du har inte höga tankar om föräldraskap du!
Man hamnar lätt i Trance över Vetenskap ja:s långa utläggningar. :)
För det första är jag ingen kille utan en kvinna. Det är ju dock de som säger sig vara män här som utgår från sin "kvinnliga" intuition när de talar om för andra hur fel de gör, hur riktigt de själva tycker och tänker och hur utomordentligt fantastiska de själva är i största allmänhet.... Riktiga sanningsorakel.
God natt. Nu återgår jag till min forskning. I den världen får man liksom en annan sorts respons på logiskt förda resonemang än i internetvärlden.
Ha en trevlig helg i cyber space!
Jag har också "grävt" fram en länk som förmodligen har mer med inlägget att göra...
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/18945282
http://www.dn.se/nyheter/sverige/handsprit-ger-farre-sjuka-barn-i-for...
Jämlikhet är en konstruktion, som inte beaktar fysisk status.
Hur kan päron och äpple vara lika?
Det finns säkert i litteraturen berättelse om det, men just nu kommer jag inte på ngt exempel.
En kärnfamilj består av en man, en kvinna och deras gemensamma barn. Men det vanliga, sett ur ett globalt och historiskt perspektiv, har varit storfamiljer där flera generationer av en - eller flera - familjer lever tillsammans. Under t.ex. vikingatiden i norden såg familjekonstellationerna helt annorlunda ut. Det var mamma, pappa och morföräldrarna och så dina barn, mina barn och våra barn. Sedan tillkom ofta barnbarn och grannens barn som man tagit hand om sedan han dog, och syskonbarnen vars båda föräldrar avlidit (medellivslängden var 25 år och hälften av befolkningen var barn under 15 på grund av systemet med blodshämnd). Man skiljde sig och gifte om sig, och mången kvinna kom som mor till sin första makes säng (t.ex. slavinnor som fått barn med sina ägare och därför blivit frigivna).
Man ska inte stoppa in något i örat som är mindre än en armbåge....
Samma sak med halsfluss som jag också hade årligen och som alltid behandlades med penicillin. Det mina föräldrar fick höra var att obehandlad halsfluss kunde leda till njurskador. Jag minns att ett par veckor efter avslutad antibiotikakur skulle jag lämna urinprov hos skolsköterskan för att se att det inte fanns bakterier i urinen...