Att älta eller inte älta – det är frågan

I min förra krönika om hur vi tar oss ur livshämmande och destruktiva känslofällor, fladdrade ett litet ord förbi två gånger.

Ordet ”älta”.

Det är något man ska göra. Så sa i alla fall min kära mamma när jag var ung. Genom att älta saker (konflikter, missförstånd, olyckliga händelser som drabbat en) skulle de gradvis förlora sin kraft att skada en.

Hennes resonemang var begripligt mot bakgrund av hon vuxit upp i miljöer delvis befolkade av den sortens känslostumma män som aldrig blottade svaghet eller visade jobbiga känslor, och som gärna sopade problem under mattan. Det är självfallet inget önskvärt beteende.

Men – och det här skriver jag alltså bland annat till dig, mamma – att älta är inte heller bra.

Först en ordboksdefinition av ”älta”, som jag hittar på nätet. Att ”upprepat tänka igenom, diskutera eller säga samma sak utan variation”.

En som vältaligt argumenterat mot överdrivet ältande är den välkände amerikanske psykologen Guy Winch. Bland annat i ett uppskattat så kallat Ted Talk om jobbältande. Det ser ni här om ni vill.

I den korta föreläsningen påminner Winch om att det engelska ordet för att älta – ”ruminate” – är samma som ordet för kossors idisslande. Vilket ju rent tekniskt handlar om att kräkas upp maten och tugga och svälja den igen och skicka ner den i nästa mage. (Kossor har ju fyra stycken! Nätmagen, våmmen, bladmagen och löpmagen.)

Inget man vill hålla på med, eller hur?!

Winch berättar om en period då han befann sig i hög grad av jobbstress och då bestämde sig för att föra dagbok en vecka över sitt ältande om arbetet. Han kom upp i 14 timmar, alltså två timmar per dag. I sängen före insomnandet, i samtal med vänner, på väg till och från jobbet. Två timmar av repetitiva, icke-produktiva, stressdrivande tankar.

I andra sammanhang har Winch kunnat visa hur ältande är kopplat till depression, alkoholism, bristande problemlösningsförmåga, passivitet. Och faktiskt också hjärt- och kärlsjukdom.

I sin bästsäljare Första hjälpen för känslor: praktiska råd när livet gör ont (på svenska 2015) skriver han att faran med ältandet inte bara är att det fördjupar den smärta vi redan känner inför det som hänt, utan också på mätbara sätt skadar vår psykiska och fysiska hälsa. Att – som min mamma, alltså – vara alltför pigg på att prata om det jobbiga, kan knuffa in oss i en ond cirkel, där det jobbiga ges större kraft att skada oss, och att vi därför tror att vi måste prata om det ännu mer, så att det ges ännu större kraft…

Så hur ska du då tänka, när de jobbiga tankarna kommer?

Omtolka situationen. En aspekt av ältande handlar om vrede. Ju mer vi ältar sådant som gör oss arga, desto ilsknare tenderar vi att bli. Somliga blir konstant stingsliga och får utbrott över minsta lilla. Att ”lätta på trycket” är helt enkelt inte särskilt effektivt när det gäller att bli av med ilska. Utbrottet gör oss snarare ännu argare. I stället bör vi försöka göra en annan tolkning av den händelse som utlöste vreden, så att den får en ny, positivare innebörd. När någon beter sig illa mot dig inför kollegerna, tänk på hur mycket bättre eller klokare du framstår i andras ögon! Eller om din partner ska jobba över fast du ville umgås, kväv besvikelsen. Tänk på allt annat du kan få gjort under ”egentiden”.

Byt perspektiv. När vi analyserar jobbiga upplevelser ser vi det oftast utifrån oss själva, med våra egna ögon. Men om man tänker tillbaka på det inträffade som att vi står utanför – som att vi betraktar oss själva genom ett fönster – blir det lättare att lägga det bakom sig. Exempel: I stället för att se enbart den skrikande chefen framför dig, pröva att se både dig själv och honom/henne, som om det är en film- eller teaterscen.

Avled tankarna. Detta ska inte förstås som bortträngning, för det visar sig ha motsatt effekt. Ju mer vi anstränger oss för att INTE tänka på ett problem, desto mer tänker vi på det. Istället bör du ägna dig åt aktiviteter som du gillar och och som kräver koncentration. Lägg pussel, spela pingis!

Och för guds skull, vårda dina relationer. Tänk igenom hur lång tid som gått sedan det jobbiga, det där du hela tiden ältar. Hur många gånger har du pratat om saken med samma person, och hur mycket av er tid tillsammans upptas av dina problem? En fara med ältande är alltså att man blir en tråkig partner, vän, arbetskamrat. Det spelar liksom ingen roll hur mycket vänner och familj älskar och vill stötta oss, till slut kan till och med de få nog. Överdrivet ältande har inneburit slutet på många vänskaper.

Winch ger också några mer väldigt handfasta tips. Ta bort notiser och aviseringar från bland annat mejlinkorgen. Bestäm en tidpunkt på kvällen från vilken inget jobb ska utföras. Om du jobbar hemma, använd ”jobbkläder”, byt sedan om till andra kläder. Jobba inte i soffan eller sängen, skapa istället en ”arbetszon” hemma.

Detta jag här skrivit ska inte missförstås som att Winch är emot vare sig terapisamtal eller stöttande prat med vänner – men man ska ge akt på ”dosen”. Ej överdosera, helt enkelt!

Erik Hörstadius