”Allting förändrades när jag ändrade livsstil”
Före och efter
Jag fick ett mejl från Gabriel från Mexico, läsare av min engelska blogg. Här är hans framgångshistoria om vad som hände när han hittade LCHF, översatt till svenska:
Mejlet
Jag vägde 166 kg i februari 2012, och två år senare 114 kg. Allt förändrades när jag ändrade livsstil och började med LCHF och blev mer aktiv. Först med promenader, sen med Kettlebell-träning och nyligen skaffade jag en roddmaskin till mitt hemma-gym.
Jag ser annorlunda på mitt liv nu, och inte bara för alla kilon jag har gått ner hittills – jag hoppas gå ner mer. Jag ser alla hälsovinster denna förändring har gett mig. Depression, sömn-apné, hemorrojder, hudutslag, dålig cirkulation i benen – allt detta är BORTA.
Jag har jobbat med IT-support i mer än 20 år nu, så mycket stillasittande hela dagarna. Men nu är allt bra och jag finner att jag njuter av den frihet jag har med dagliga aktiviteter, som jag inte minns att jag nånsin gjort (springa, leka med mina barn, lycka och att tycka om mig själv och ja – få kläder som passar mig).
LCHF har haft en så positiv påverkan på mitt liv att jag saknar ord för att tacka dig.
Tack för allt du gör, din sida och din föreläsning (Matrevolutionen), som har hjälpt mig så mycket.
Före och efter
Före och efter
Grattis till fantastiska hälso- och viktresa, Gabriel!
Mer
Över 250 tidigare framgångshistorier
PS
Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.
30 kommentarer
Toppkommentarer
Alla kommentarer
många i Mexico(och resten av världen.) Grattis!
Bevittnade för en timme sen en kollegas intag på lunchen. Han hade varit och köpt 'take away' på en asiatisk restaurang och kom tillbaka med två matlådor. En portion sushi (9 bitar) och en portion kyckling med ris av något slag, men typ sötsur sås. Jag höll på att ramla baklänges och frågade vem som skulle ha den andra lådan men han klappade sig på (den stora) magen och sa att han skulle ha båda själv.
Jag var taskig och sa 'det är inte konstigt att du ser ut som du gör faktiskt' men han var bara glad och stoppade i sig med god aptit och svarade 'nu har jag börjat träna så då kan jag äta så här mycket'.
Jag fortsatte äta min lax, philadelfia-ost, avokado och ägg och sa inget mer. Jag blir bara så bedrövad över att man inte tänker efter mer vad och hur man stoppar i sig. I andras ögon är jag en konstig person som inte äter ris, bröd, potatis och pasta och den enda som är normalviktig på min avdelning på jobbet. Men ingen snappar upp vad jag har på tallriken för alla tror att det är träningen som är det viktiga.
Förlåt, flummar iväg - skulle ju bara skriva att jag är så glad över att ytterligare en person hittat vägen till ett hälsosammare liv! :)
Nä, just det ;)
Karin, förstår precis hur du känner det, jag upplever precis samma sak och måste erkänna att det irriterar mig att jag inte lyckas bättre med omgivningen även om jag vet att det är upp till personerna i fråga och har de inte lusten och viljan att förändra, så kan inte jag göra det åt dem.
Det konstiga är att jag ständigt är bland arbetskamrater/vänner/bekanta som tycker det är fantastiskt att jag gått ner 45kg till idealvikt, blivit av med astman, fått en ofattbar energi, bättre hy, aldrig huvudvärk, aldrig dålig mage, inte ens varit snuvig på mina snart 2 år med LCHF ( ta i trä, ta i trä) men hur jag gjort detta är för dem helt ointressant. Jag vägrar ge upp att försöka påverka folk till ett bättre mående.
Till er som klagar på att det gnälls för mycket här på Kostdoktorn så finns ca: 60 solskenshistorier bara i år. Ska man bara skriva om det? Ska man inte kunna framföra kritik och lyfta fram det som är uppenbart fel och sjukt i samhället?
Förutom kritik, solskenshistorier, så finns massor av tips och länkar inom LCHF. Allt detta GRATIS!
Jag läser i bloggen: Man ska unna sig, ta eget ansvar , ingen ska bestämma vad man ska äta, Ingen elit ska bestämma, Man kan säga nej, man ska fatta själv. Fatta det, att det är många där ute som befinner sig i sockerträsket som inte klarar alla de reglerna.
Jag är just nu på en semesterö i Grekland. Många av turisterna är engelsmän och holländare. Kan bara säga att 80% av alla här - inkl greker - skulle behöva läsa din engelska blogg...pratar inte "lite" överviktiga utan rejält, men jag vet inte när jag såg så många riktigt tjocka människor samtidigt. Skrämmande. Och det serveras väldigt mycket pommes frites här. Själv har jag aldrig några problem få sallad till maten.
Varför får man inte säga till folk att de är tjocka? Har de inte spegel? Folk får ju säga/tycka allt om smala?
(över 60 år) kvinna som lyckats att nå
sin idealvikt m LCHF
Och Monkan, du ser inte skillnaden mellan att kommentera om något som är socialt accepterat och eftersträvansvärt (dvs smalhet) och något som redan rackas ned på, bemöts med elakheter, spydiga kommentarer och äckel?
Och jo, jag vet att många smala också är missnöjda med sina kroppar, men likväl har de den av samhället eftersträvansvärda kroppen.
Apropå att kommentera mat och kroppar, jag anser inte att man ska kommentera andras kroppar, jag säger knappt att min egen smala kropp är en följd av bojkott av onyttig mat (ibland säger folk: du kan ju äta vad som helst, vilket inte alls stämmer).
MEN, det är smärtsamt att se bekanta äta sig till ohälsa. Kanske en lämpligare kommentar i Karins fall hade varit ungefär "mår du bra av den där typen av mat, själv känner jag av [lämplig krämpa, lämpliga hälsovärden som påverkas] när jag äter mycket ris/annat livsmedel". Skulle det vara en möjlig kommentar? Vad tycker ni?
Att sedan ett helt gäng blir upprörda och uttrycker harm över detta verkar synnerligen överdrivet. Detta oavsett problemet med acceptans för olika utseenden. Man kan vara taskig på olika sätt, alla är vi det någon gång ibland. Jag är inte religiös men finner liknelsen om att "inte kasta sten i glashus" tillämplig här!
Jag kanske kan få låna lite av dig? ;)
http://www.youtube.com/watch?v=7C-kFd5SwWY
(klipp på 26 sekunder)
Vet inte hur många gånger jag fått höra de orden. Väger ca 45-47 kg och har vägt så sen jag gick i 7:an (är 58 år nu). Äter bra, är inte sjuk, men inget fastnar på mig. Har aldrig i mitt liv provat att banta. Vill inte få kastat i ansiktet gång på gång att jag är mager! Jag vet det! Och jag kan inget göra åt det!
Nu har inte jag lusläst alla så kallade heliga skrifter i världen, men kan inte koppla det svenska talesättet "kasta sten i glashus" till ngn religion. Däremot lär Jesus ha sagt ngnting typ "Låt den som är fri från synd, kasta den första stenen", när han försvarade en kvinna som höll på att stenas av mobben. Det är väl vad som kommer närmast i religiösa liknelser.
Men du fick en tumme upp av mig i alla fall, för jag tycker också det kom lite väl många pekpinnar mot Karin - trots att hon själv antydde att hon inte var stolt över ordvalen i sig till kollegan.
Att komma med elaka kommentarer som Karin (ja Niclas, nu påpekades det igen, men jag tycker det är förjävligt att man på sin arbetsplats av vuxna kollegor skall få oförskämda och onödiga kommentarer om sitt utseende á la en högstadiemobbare, tro mig, mannen i fråga är medveten om sin övervikt och medveten av att den orsakas av fel mat, även om han kanske inte har koll på kolhydrater vs fett) är att sparka mot dem som redan ligger ner och knappast att hjälpa någon.
Smalhet är eftertraktat, fetma inte, kan inte förstå hur man inte kan se skillnaden mellan kommentarer om detta. Kommenterar ni att X är ful för att "men Y sa ju precis att Z är snygg, då kan väl jag också få kommentera utseende"? ;)
Men på Jesus tid var livet överlag hårdare, förutom på matfronten kanske (mycket nytt sen dess)? De åt bröd visserligen, men även fisk...
Men jag är så trött på "tycka synd om oss-skalan", där det ska tävlas i diskriminering mellan religiös tillhörighet, ursprungsland, sexuell läggning, ålder, kön OCH överviktiga. Här uppstår det tabun varje dag som pliktskyldigt följs av majoriteten (ibland rätteligen så, och ibland är det larv/daltande). Men när det kommer till mkt smala människor, då är det fritt fram för alla eftersom NORMALBYGGDA filmstjärnor oftast inte är överviktiga. Idag har jag ett BMI på 17,5 och min fråga är: Tycker du att det är attraktivt hos en man att ha BMI 17,5, eller skulle du föredra ngn ännu spinkigare eller ngn som åtminstone hade lite biceps och låg över 20 i BMI? Jag insinuerar inte att du skulle vara en av dem som ger långa blickar om jag går med bar överkropp, utan vill bara påpeka att dessa finns. Trots att vi är så smala och tar liten plats, så har vi nämligen ingen plats i "tycka synd om-gruppen". För du pratar om "ideal", och jag blir inte personligen sårad om jag inte ingår i din preferensgrupp, då tycke och smak varierar, men man kan fortfarande visa respekt för de som inte kvalar in i ens personliga smak.
Varför inte öppna hela skalan, ta bort rangordningen, och säga att ingen ska behöva finna sig i mobbing.
Däremot, med rätt approach kan det i vissa tillfällen vara tillåtet att ta upp problemet om man verkligen tror att man kan hjälpa, att diskutera med en person om dennes övervikt eller undervikt (men man bör känna personen tillräckligt först). Det finns folk som både svultit ihjäl sig och ätit ihjäl sig för att inte ens de närmaste velat riskera att såra, fast personen ifråga kunde ha behövt hjälp från en situation hen inte ensam kunnat ta sig ur.
Roligt också att vissa herrar här tycker att det är påkallat att komma med tillrättavisanden om att Karin fick "lite väl" många pekpinnar och att det var så "överdrivet". Nej faktiskt inte. Det måste alltid vara OK att säga ifrån mot vuxenmobbing. Karin var inte bara "taskig" mot sin kollega, hennes uttalande var grovt kränkande och hör inte hemma på en arbetsplats.
Så i sak håller jag med dig, man måste alltid reagera även på vuxenmobbing (som ofta kommer bort ur diskussioner vilka oftast handlar om barn och ungdomar). Men markeringen ska ha rätt proportion för att få avsedd effekt. Så, ja jag står fast vid att det började hackas onödigt mkt på Karin, och vill ta henne delvis i försvar.
Jag har aldrig påstått att man ska börja trakassera överviktiga. Vad jag ville ha sagt är att det är mer acceptabelt att säga att någon är för mager än att säga att någon är för tjock. Undrar bara varför? Det är lika kränkande, gör lika ont att höra, det är också vuxenmobbning!
Nej, man ska inte kommentera NÅGONS vikt, vare sig de överviktiga eller underviktiga!
Idealvikt - vem har satt de gränserna? Modeindustrin? För mig är idealvikt den vikt som kroppen mår bra med. Några över "kurvan" några inom och några under. Varför ska det hela tiden jagas några kilon hit eller dit? (Nu menar jag inte de verkligt överviktiga.)
Det ska va fett.
hälsningar från
Lchf-facisten
Jag har vid flera tillfällen fått påpekanden om att jag är så tystlåten, och det har gjort lika ont varje gång. Ja, jag är introvert, och ja, jag har svårt att kallprata särskilt med folk jag inte känner. Men varje gång det påtalats har känslan av att vara misslyckad förstärkts, och det har knappast gjort det roligare att umgås socialt.