Övervikt – hönan eller ägget?
Varför går vissa personer upp i vikt och blir feta? Det vanliga svaret om du frågar en lekman (eller en överviktsprofessor för den delen) brukar alltid låta väldigt självklart. ”De äter mer kalorier än de gör av med”. Men det är faktiskt inget särskilt bra svar på frågan. Det är mer en beskrivning av hur det går till, inte ett svar på VARFÖR. Om man återigen frågar ”men VARFÖR äter de då mer än de gör av med?”, då blir det svårare. Men inte sällan kan man faktiskt få som svar som antyder att personen kanske har dålig karaktär, eller är lat eller kanske helt enkelt inte förstår bättre. Dock finns det många smala personer av tveksam karaktär, som varken rör sig mer än nödvändigt eller har brytt sig om att gå ut grundskolan – så logiken verkar inte självklar. Särskilt som en hel del överviktiga äter ganska lite. Och vissa smala personer förefaller kunna stoppa i sig hur mycket som helst, utan att öka i vikt.
Men kanske är världen bara orättvis? Kanske är det som en ”expert” på övervikt sade, att vissa måste helt enkelt vänja sig vid att vara hungriga för att hålla vikten. Vad jag förstår menade han kanske resten av livet. Det är nämligen övertygande visat i genomgångar av alla studier som gjorts att svältdieter (kalorireducerad kost) i nästan alla fall ger tillfällig viktnedgång, och därefter återgång till ungefär den tidigare vikten. Ofta faktiskt lite mer, och med lite mindre muskler än tidigare. Det är detta man brukar kalla ”jo-jo-bantning”. Skall man tro på forskningen är det precis vad man kan vänta sig om man ger sig på en svältdiet. Viktnedgång tills man tröttnat på att vara hungrig och eländig, och därefter ofta pannkaka.
Vissa har dragit en drastisk slutsats av detta fiasko, och rekommenderar nu viktoperationer för viktnedgång, varefter man blir tvungen att alltid äta små portioner. Men skall detta verkligen vara nödvändigt? Hur kom det sig att människor var smala och friska förr, innan en kirurg stod redo att öppna deras mage och möblera om lite?
Åter till hönan och ägget. Det är nu det kan bli lite komplicerat. Går folk upp i vikt för att de äter för mycket, och gör av med för lite? Det lät ju logiskt, men som vi sett kan denna syn leda in i en besvärlig återvändsgränd. Är det då istället kanske tvärtom? Äter de för mycket, eller gör av med för lite, just på grund av att de går upp i vikt? Detta kan låta märkligt, men faktum är att mycket forskning tyder på att det kan vara just så.
Är det fettcellerna som styr viktförändring?
Orsaken till viktuppgången är då en annan. När den får fettcellerna att svälla genom att ta upp näring från blodet, resulterar detta i hunger. Då kan personen äta mer, eller låta bli. Om man låter bli att äta vid hunger kommer man att bli trött och inte orka röra sig som vanligt. Kanske kommer näringsbristen till och med att leda till att kroppen minskar förbränningen för att spara energi. Det blir som vid svältdieter – självbehärskning hjälper inte i längden, bara tillfälligt. Att försöka undvika viktuppgången (att växa på bredden) genom att bara äta mindre, har ungefär samma utsikter som ett barn som försöker undvika att växa på höjden genom att äta mindre. Kroppen har bestämt sig och det är inte särskilt effektivt att kämpa emot, så länge man inte påverkar orsaken. I fallet med barnet och längden är en orsak tillväxthormon. Om barnet har en medfödd brist på sådant blir det dvärgväxt. Om det har en kraftig överproduktion så blir barnet jättelångt. I de fallen spelar matintaget ingen större roll.
Styrs fettcellerna av hormoner?
Orsaken till viktuppgång är troligen också hormonell. Det är till exempel välkänt sedan länge att brist på sköldkörtelhormon (nedsatt ämnesomsättning, hypotyreos) ofta ger ett antal kilos viktuppgång, och överskott (giftstruma) ger viktnedgång. Skulle någon anklaga en person som lagt på sig 5 kilo på grund av brist på sköldkörtelhormon för att vara lat och glupsk, eller säga att personen borde ha självbehärskning nog att låta bli äta när han var hungrig? Antagligen inte. Men skulle istället ge personen Levaxin (tillskott av hormonet i tablettform) och då skulle övervikten långsamt försvinna. Samma sak gäller hormonet kortison. Detta ges ibland i höga doser mot vissa sjukdomar, och en mycket vanlig följd är viktuppgång som inte sällan kan röra sig om tio kilo eller mer. Har dessa personer därmed blivit överviktiga för att de plötsligt fick för sig att äta mer och röra sig mindre? Nej, även om detta spelade in, så var det inte själva ORSAKEN. Orsaken var hormonrubbningen med höga kortisonnivåer i kroppen. Kvinnor som använder minipiller, p-stav eller p-spruta går inte sällan upp något (i enstaka fall mycket) i vikt. Orsaken är effekten av gulkroppshormonet. Återigen, en hormonell orsak till övervikten.
Rubbat sköldkörtelhormon, kortison eller gulkroppshormon är dock en faktor bara för en liten andel av alla med övervikt. Detta kan alltså inte vara förklaringen till den allt mer ökande övervikten i samhället. Nu finns det ett annat hormon som är en självklar kandidat att vara orsaken i långt fler fall, kanske till och med i majoriteten av alla fall av ”vanlig” fetma. Detta hormon styr över kroppens hantering av födoämnen som socker och fett. Höga nivåer får fettcellerna att suga upp näringsämnen ur blodet och lagra dem som fett. Dessutom ”låser” hormonet fast innehållet i fettceller – de vägrar helt enkelt att släppa ifrån sig sitt innehåll så länge halterna av hormonet är högt i blodet. En kraftig brist av hormonet under längre tid (som kan uppkomma vid en inte helt ovanlig sjukdom) leder till att kroppens fettdepåer nästan helt töms. Tillförsel av hormonet i sprutform till friska personer leder nästan ofelbart till viktuppgång i form av fett. Vidare är det visat att feta personer vanligen har höga nivåer i blodet av hormonet, till skillnad från smala personer som normalt har låga nivåer. Detta hormon kallas insulin.
Med andra ord – stora mängder av insulin i blodet leder i längden till viktuppgång i form av fett. Tillräckligt låga halter har motsatt effekt, och ger viktnedgång. Fettcellerna kommer då långsamt att frisätta sitt innehåll till blodet, och inte vilja ta upp näring, vilket leder till att de krymper med tiden. Denna frisättning leder till rikligt med näring för kroppen, och man har därför lättare att hålla sig mätt längre. Minskning av kroppsfettet är i princip ofrånkomlig om insulinvärdet blir tillräckligt lågt. Ett extremt exempel på detta är sjukdomen som nämdes som hastigast i föregående stycke – ungdomsdiabetes (typ1-diabetes). Kroppen kan då inte tillverka tillräckligt med insulin. Resultatet är att man rasar i vikt oavsett hur mycket mat man stoppar i sig.
Hur man styr hormonet som styr fettceller som styr vikten
Vore det inte intressant om man själv kunde påverka mängden av insulin i kroppen? Faktum är att man relativ enkelt kan det, genom den mat man äter. Ett högt innehåll av socker eller andra kolhydrater i det man äter ger en snabb stegring av insulin i blodet. Fett och protein ger normalt långt ifrån samma stimulering av insulinproduktionen. Detta är sannolikt orsaken till varför en kost tillräckligt låg på kolhydrater hos överviktiga normalt ger viktnedgång. Och eftersom det är fritt fram att äta av annat kan det ske utan hunger. Och utan hjälp av kvarterets kirurg.
071229
Andreas Eenfeldt
Kostdoktorn.se
Tack för en god och utförlig beskrivelse om hur jag har gått upp i vikt... Det är inte roligt att bli beskylld för att vara lat och äta för mycket, känner så gott igen mig i din artikel här. Och det bästa av allt: Det finns en lösning som inte innebär livslång svält!
Det enda jag är så otroligt ledsen över är att ingen har berättat om det här för mig tidigare. Med tanke på att detta har varit känd kunskap i över hundra år (enligt Skaldeman och Litsfeldt) så är det så förfärligt tråkigt att så många, barn och vuxna, har blivit indoktrinerade med myten om att "äta sunt och balanserat", dvs enligt tallriksmodellen.
Jag har själv hållt på med jojo-bantning i nästan 20 år, efter att som relativt normalviktig tonåring ha satts på bantningskur... Det är en stor tanke som snurrar runt i mitt huvud; tänk om de inte hade gjort det, vad hade varit min vardag idag? Det var ju den som satte igång den första (men tyvärr inte sista) viktökningen. Sedan har det bara fortsatt.
Nu sedan några månader tillbaka äter jag LCHF, gick ner 7 kilo initialt men har sedan (pga för mycket mjölkprodukter) gått upp fyra av dessa. Det ger mig en bättre förståelse för vad jag kan äta för att gå ner i vikt, och jag tänker fullföra hela viktminskningen genom LCHF-kost, hur lång tid det tar vet jag inte, men huvudsaken är att jag mår så mycket bättre. Alla hälsoeffekterna har inte uppenbarats ännu, men jag räknar med att det vill göra så med tiden.
Tack för att du gör den här sidan. Den är guld värd!
Roligt att du gillar sidan. Hoppas det går bra för dig med viktminskningen!
Andreas
Jag vill varmt rekommendera Sten Sture Skaldemans böcker:
"ät dig ner i vikt", "GI-NOLL!" och "Frågor och svar om Skaldemans diet". Han kallar sin kost för en hälsoplan och inte en bantningsdiet. Han är den förste som beskriver metabolismen på ett för mig begripligt sätt och det innebär ett helt annorlunda sätt att tänka om mat.
Rolf L
En alldeles utmärkt genomgång. Jag har inga invändningar. Skriv på så här ett halvår till så har du basmaterialet till en bok. Den ser vi fram mot!
Sten Sture
En liten bifråga till den här artikeln...
Du skriver att hormoner inverkar på vikten och att om man har hypotyreos och äter Levaxin så går man ner i vikt. Jag har hypotyreos och har ätit Levaxin i flera år utan att ha gått ner mer än några kilo i vikt (har kraftig övervikt). Sedan en tid tillbaka äter jag lchf, men viktminskningen går sakta eller inte alls.
Så till min fråga: Vad anser du om att inta Armour Thyroid (torkad svinsköldkörtel) eller Levaxin+Liotyronin för att sätta igång viktminskningen?
/Lotta
det kan möjligen vara en bra idé för vissa. Jag är inte jätteinsatt på området, men många anser ju det. Tror inte att det gör någon jättestor skillnad just på vikten, men kanske på välmåendet.
Jag undrar ifall inte det bästa i första hand hade varit att ta reda på exakt vilken fprm av jod det är vi behöver och ta det i terapeutisk dos tills det trängt undan allt fluor och brom din kropp är förgiftad med, för att sedan sänka till en underhållsdos och samtidigt undvika att bli förgiftad igen.
I princip kan man säga att så länge en höjd dos jod inte ger motsvarande höjning av jod i urinen har man jodbrist.
Tyvärr tvingas de läkare som forskar på det ligga lågt med det, för annars blir de anmälda stup i kvarten. Hur skulle det se ut ifall vi hade läkare som botar människor som annars hade kunnat bli bra pillerkunder?
"Skulle någon anklaga en person som lagt på sig 5 kilo på grund av brist på sköldkörtelhormon för att vara lat och glupsk, eller säga att personen borde ha självbehärskning nog att låta bli äta när han var hungrig? Antagligen inte. Men skulle istället ge personen Levaxin (tillskott av hormonet i tablettform) och då skulle övervikten långsamt försvinna."
Det finns en mängd sakfel i dessa sentenser.
Ja, det händer stundligen och dagligen att folk anklagas för att de borde äta bättre och motionera mer i de fall då en person söker hjälp på vårdcentralen för att hon (vanligen en hon) misstänker just hypotyreos. När hon väl är där, så är de kliniska kunskaperna hos läkaren i 95% av fallen så undermåliga och oviljan därför så stor att ta ämnesomsättningsprover, att hon med största sannolikhet går därifrån utan vare sig diagnos eller Levaxin. I allra värsta fall så drar läkaren till med att hon är deprimerad och skriver därför ut SSRI till henne. Detta är tragiskt och helt oförsvarligt vanligt.
Och vad gäller att du går ned i vikt bara du börjar äta Levaxin (och förstås fortsatt vaktar din kost och motion), vilket trams! Det är i så många fall helt osant. Och när ingen förbättring sker av vare sig vikt eller övriga hyposymptom, så struntar oftast vårdcentralsläkaren i det. Då brukar patienten få höra att det är så när man blir äldre, när man hamnar i klimakteriet, fortsätt motionera etc etc.
Den bistra sanningen är att läkarna är oerhört aningslösa när det gäller detta med vikt, hypotyreos och hormonell obalans. Det är en av modern (?) svensk sjukvårds stora skandaler, och den pågår ogenerat ännu.
Kan inte annat än att hålla med.
Tack för superinfo!!
;.) Pia
frukost: gurka eller salladsblad
fika: caffe latte, banan eller en macka
Lunch: nästa aldrig...väldigt mycket aldrig
Fika eftermiddag: kaffe, socker,macka, gurka
Middag: övrig mat, lite vanlig husmanskost men tillagade med maragariner. Åt nästan inget men till kvällen blev det:
Kväll/natt: kaffe, socker och mackor!
Innan det, i perioder var jag råkostare och åt aldrig fett....bara frukt, bär å grönt, sedan började jag hetsäta osv. Fy.
Å nu ska jag ställa om kroppen på en sorts paleodiet med FETT! Ja, inte undra på att kroppen är lite konfys, men hav förtröstan; effekt kommer, som ett brev på posten. Därom vittnar alla här och på olika sidor om denna kost. Å på mig. Jag fann ganska omgåendes att SMÖR är min hjälpreda. Mycket smör och lite fin grädde till maten, fikat osv. Works just perfect, men jag älskar att skynda långsamt: man mår ju så bra i övrigt!
Kramiiz!
Läs mer på vårt patientforum http://turtles.egetforum.se/forum/ där tar vi upp dessa problem. Gå dessutom gärna med i http://www.skoldkortelforeningen.se/ vi jobbar stenhårt med landstinget för att få till en väsentligt förbättrad vård. Dagens vård är mer att likna vid tortyr.
Pia-Mona - den stresskänsla du beskriver är sannlikt utmattade binjurar. Läs på vårt forum där står jättemycket om det, men då är det helt rätt att minska Levaxinet och först behandla binjurarna med kortisol. Detta kan svenska läkare absolut ingenting om. Tv kan du köpa Adrekomp på hälsokosten.
Väldigt bra skrivet om vikten.
Jag har ändå en fråga. Tillhör just gruppen som varit behandlad med stora doser kortison i 6 omgångar p.g.a cancer.
Fick som värst 96 tabletter uppdelat på tre dagar i tre omgångar. Fick också cytostatika som heter taxotere som har som biverkning just viktuppgång.
Har fått överviktproblem efteråt. Jag får ingen hjälp av onkologen. Dietisten känner sig villrådig. Har provat lågkolhydrat i 3 månader utan minsta resultat. Inte ens ett hekto. Motionerar så gott jag kan och hinner, oftast varje dag. Hur ska jag bete mig för att få bukt med vikten? Svaret att jag lever ju tack vare kortison och cytostatika hjälper inte i längden. Jag vill få tillbaka livet som normalviktig. Vad ska jag göra? Hjälp mig...Jag känner mig desperat.
Hälsningar
Ewa
Effect of combination therapy with thyroxine (T4) and 3,5,3-triiodothyronine (T3) versus T4 monotherapy in patients with hypothyroidism, a double blind, randomized cross-over study.
Samt den nystartade svenska siten Hypometabolism: när låg metabolism inte kan avläsas i blodet
För drygt ett år sedan fick jag upp ögonen för LCHF kosten. Jag har drygt 10-15 kilos övervikt, har högt blodtryck och är 50 år. Läste artiklar om detta och tyckte det lät förnuftigt. Under ett halvår uteslöt jag så mycket socker jag kunde, åt väldigt sparsamt med kolhydrater och bytade ut lightprodukter mot grädde och smör. Vikten började rasa, 1 kg i veckan.
Efter fem veckor stannade vikten upp -6 kg. Bältet kunde jag dra in 4 hål, wow. Blev piggare och mer rörlig. Min matallergi försvann, jag sov bättre. Mådde jättebra, MEN jag fick ganska snabbt extraslag på hjärtat. Blev orolig över detta då jag har högt blodtryck. Läkaren ordnade så jag fick gå med bandspelar-EKG under ett dygn, detta visade extraslag på hjärtat, provade att byta blodtrycksmedicin som inte hjälpte.
Jag misströstade, det var jättejobbigt att gå med dessa extraslag och började äta kolhydrater och socker igen. Som genom ett trollslag försvann extraslagen.
Har nu gått upp dessa 6 kg och mer i vikt igen, mår inte bra av det och är så besviken att jag inte kunde fortsätta på kosten.
extraslag är vanligt och ofarligt. Kanske är det värt att känna extraslag för dig om du samtidigt går ner i vikt, blir piggare, rörligare, sover bättre, slipper allergiska besvär och mår "jättebra"?
Vad hade du för blodtrycksmedicin först och vad bytte du till? Sjönk inte blodtrycket när du gått ner i vikt och åt lågkolhydratkost? Forsatt du ändå med samma dos?
http://kolhydrater.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=ead87787-3a4a-4...
45 årig kvinna som fick aggresiv livmodershalscancer 87.
Först 95 fick jag levaxin och lider av mer eller mindre alla problem som underproduktion skapar så ger det "lite" hopp om att läsa fler och fler som intar Armour Thyroid.
Inte lär jag få det av min läkare här i Helsingborg.
/bodde i Malmö innan/eftersom han anser att mina värden ligger rätt och det gör dom inte - då hade jag inte haft alla egenskaper och kanske fått tillbaka värmen i kroppen och behålla mitt hår som jag tappar hela tiden
Min största dröm och är villig att kämpa en sista gång om det finns medicin som kan hjälpa till att gå ner i vikt.
och då undrar jag:
Var I Finland eller USA finns det ngn som kan skriva ut så jag blir frisk med Armour Thyroid som tydligen är en mirakel medicin
Samt det är väldigt skönt att veta att vi är många män/kvinnor med denna sjukdom vilket visar att så många kan inte ha fel om sin kropp!
Annars så är det ingen bra ide att gå ner snabbt, bättre att hitta en livsstil med näringsrik mat i lagoma portioner som gör att man kan leva så hela livet.
Snabbast är fortfarande att svälta sig.. sk kaloribantning. men då brukar de flesta gå upp de kilona igen när de väl går tillbaka till gamla vanor.
Iallafall ingen behöver mängder med kolhydrater och det är lättare att hålla sig mätt längre på mindre, med mer fett i maten.
Vet inte vart jag ska vända mej med min fråga, så jag testar här.
Tänkte prova att äta fet mat för att gå ner i vikt,
Har kärlkramp och har haft en hjärinfarkt,
Så till min fråga Hur reagerar hjärtat på fet mat.
Tacksam för svar
Bettan
Du skal ställa dig frågan hur hjärtat reagerar på kolhydratrik mat oxå!
Här du några tankar;
"En klar majoritet av alla hjärtinfarktpatienter har en patologisk sockeromsättning. Till den knappa fjärdedel som redan har en känd diabetes när de kommer till hjärtintensiven ska läggas en lika stor grupp tidigare odiagnosticerade diabetiker och ytterligare 40 procent med försämrad glukostolerans."
http://www.diabetolognytt.se/detta_nummer_2_3_2006/artikel14.html
Man vet oxå en del om hur det går till.
"Med hjälp av metoden undersökte hon bilder av hjärtat från smala och feta personer med normalt blodsocker, feta personer som börjat visa förhöjda sockernivåer och feta personer med konstaterad typ 2-diabetes. Förutom upptäckten att fettinlagringar i hjärtat föregår diabetes såg forskarna att personer med onormal sockermetabolism hade signifikant mer fettansamlingar i sina hjärtan än personer med normalt blodsocker oavsett kroppsvikt."
http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=10948
"Fettintag och kardiovaskulär hälsa – är vi helt felinformerade?"
http://www.lakartidningen.se/engine.php?articleId=%208291
Finns det mer läsbart av Göran Berglund?
Eftersom jag inte hade några som helst symtom av hypotyreos så blev jag skeptiskt till att börja medicinera. Det var tyvärr inte lättare när jag dessutom har en medicinsk utbildning som farmaceut. Jag började dock ta levaxinet. Det första som hände var att jag inte kunde sova ordentligt. Somnade kl 1-2 och vaknade kl 5, så är det fortfarande. Jag började fundera på om det var någon annan brist jag hade bad om att få ta ett serum-Hb. Det visade det sig att jag hade lågt Hb(!). Barnmorskan hade bara tagit Hb i fingret hittills och där visade resultatet felaktigt hela tiden på högt Hb så jag hade därför inte börjat med järntillskott ännu. Jag ifrågasatte om de har kalibrerat sin maskin på länge?? Hon föreslog genast Niferex som jag tyvärr märkte att jag inte tålde så bra. Har haft lös avföring i 6 veckor och påpekade detta för BM. BM hade inga bra alternativ till Niferex men efter att läst på själv fann jag Duroferon, en depotablett som portionerar ut järnet under en längre tid. Plötsligt fungerade magen igen. Efter dessa turer så funderar jag på om det kan vara andra orsaker till att mitt TSH-värde gick upp. Näringsbrist t ex, efter 6 veckors lös avföring? BM avfärdade genast det låga Hb med att det är normalt i slutet av graviditeten...men kanske har jag haft lågt Hb hela graviditeten? Jag har läst på om selen och andra mineraler som är viktiga för omvandlingen av T4 till T3 t ex. Har läst att selenhalten i nordiska jordarna är låg och att ett extra tillskott av selen är bra för alla och ännu mer för gravida. Varför bryr sig inte sjukvården om att kolla sådana saker? Andra symtom som jag har sedan vecka 32 som BM skyller på graviditeten är: svullen hals, högt blodtryck, hög vilopuls och svettningar. Det jag är mest orolig för är att jag medicinerar mot någon sjukdom som jag inte har och skapar ännu mer obalans i kroppen.
Att medicinera med Levaxin under graviditet är för barnets skull. På senare år har man upptäckt att många under graviditet har lätt förhöjda värden på TSH och vi tror att det är gynnsamt för barnet att normalisera detta under graviditeten. När barnet är fött kan man ofta sluta med medicinen (förutsatt att man inte har TPO-antikropar, vilket du ju inte hade).
Nja, det är väl inte bra om behandlingen ger sådana symtom, då är det nog för hög dos.
Poängen är att under graviditet behandlar man avvikande TSH-värden för barnets skull. Om inte patienten har symtom av underfunktion eller antikroppar så skulle man i samma läge hos en icke-gravid avvakta 3-6 mån och ta ett nytt prov.
Nyfödingar, som föds med hypothyreos, som hjälpligt klarat sig på moderns thyroideahormoner, får de inte substitut så blir de förståndshandikappade och dvärgväxta - därav namnet kretiner. Så kallade man dessa barn som hade en 100%-igt behandlingsbar sjukdom, men inte fick behandling i tid.
Visst jag var inte lika pigg som ickegravid, men hur stod det till med mitt järnvärde egentligen och HUR pigg ska man vara egentligen? Nu är jag en nattuggla som somnar kl 1.00 och kan inte sova längre än till kl 6.
Kan tillägga att jag fick ett samtal från BM för en vecka sedan att öka mitt levaxin ytterligare eftersom TSH hade gått över 2.0-gränsen. Jag gjorde som hon sa och 3:e dagen låg min vilopuls på 104 slag/min (!) från 3 timmar innan sängdags och kvarstod morgonen efter. Jag har börjat falla in i mantrat att "det är normalt, jag är gravid" för alla diverse symtom och krämpor men detta gjorde mig rädd och har nu självmant återgått till den lägre dosen. Inser att mitt fall hamnar lite utanför denna tråd, men jag är tacksam för de kommentarer jag fått!
Anna, om låga järnvärden skulle ge höga TSH, så skulle varenda gravid kvinna ha det.
Att TSH måste vara under 2 verkar vara något nytt som sjukvården har fått för sig och nu måste genomföras för alla patienter utan åtskillnad med barnmorskornas benägna hjälp. BM agerar i detta fall lite som dietisterna.
Anna, fråga barnmorskan om hon anser att barnet mår bra. Begär också att få ett nytt samtal med gynekologen. Han vet ju inte hur du mår efter att ha tagit Levaxinet.
vad tror du? men när man diskuterar, så är det generellt, utifrån det som kallas vetenskap och beprövad erfarenhet.
Man vet att en underfunktion av sköldkörteln är farligt för fostret. Så, vad är viktigast, - i dagens sjukvård handlar det aldrig egentligen om hur den gravida kvinnan mår - om det finns risk för fostret. Likaså vid förlossningen, man prioriterar fostret.
Efteråt får man facit.
Och anledningen till att man ändrat övre gräns för tillåten TSH är att just alltför många kvinnor varit sjuka symptommässigt med höga TSH.
Jag skulle kunna ge otäcka exempel på hur man bara sett till lab-värden, trots att patienten sökt för underfunkltionssympton.
Jag har hittat ett bättre järntillskott för mig iallfall genom att byta från Niferex till Duroferon. Magen mår prima sedan några dagar.
Ang underfunktionssymtom så tycker jag det är lite skumt hur lång listan är. Gissar att många människor kan identifiera något av dessa symtom hos sig själva utan att för den skull vara sjuka. Jag har också läst om människor som blivit bättre av att höja sitt levaxin, trots lågt utgångsvärde på TSH. Det vore intressant att höra hur många som inte får någon förbättring alls. Hur hälsosamt är det att tillföra mer och mer hormon utan att vara säker på ursprungsfelet. Kanske ska jag undersöka om det finns någon ledig doktorandtjänst ute för detta efter min mammaledighet.
Dvs om allt går som bäst kan du lita på att kroppen regelerar energiintaget via hunger/mättnad.
Tar lite tid och en del tankemöda i början!
http://diabetesdoc.bloggsida.se/kost/varfor-fungerar-lchf
Jag har nedsatt sköldkörtel och tar Levaxin samt har följt LCHF-diet med hjälp av min läkare efter att ha varit vegetarian många år och tränat väldigt hårt. Jag har fortsatt att träna och jag har dessutom tagit hjälp av 5:2 tillsammans med LCHF. Jag gjorde en viktuppgång på ca 20kg och har endast lyckats gå ner 5 kg trots en LCHF-diet ca 3,5 år och har även gått över till 16:8 det senaste året. Jag tränar fortfarande ca 3-5ggr i veckan. Ändå rubbar jag inte min vikt. Jag äter inte mer än ngn annan. Snarare tvärtom eftersom jag numera hoppar över frukost. Jag är definitivt ett bevis på att det inte handlar om hur mycket man rör sig. jag går fortfarande lätt upp i vikt men får kämpa väldigt hårt för att gå ner i vikt även när jag gör alla rätt.
Men jag är också intresserad av att höra om ngn har haft liknande problem och har ngn lösning på det.
/Y