Tack för maten!

Assortment of food rich in omega-3 with copy space

Vad tänker ni på när jag säger mat? Vilka bilder och känslor dyker upp?

Min kvalificerade gissning är att det skiljer sig rejält mellan oss människor. Men låt oss börja med att städa av den uppenbara och universella likheten: vi delar alla det biologiska predikamentet, att käket måste ner i magen. Långsiktigt ett par tusen kalorier om dan i snitt, för överlevnad med hälsan i behåll.

Och det tar sin lilla tid; även de allra minst matintresserade måste ju införskaffa och äta maten, i deras fall väl minst en och en halv timme per dygn, motsvarande drygt 500 timmar om året. Det är så mycket som en tredjedel av den tid vi lägger på jobbet ett normalarbetsår med 40-timmarsvecka och avdrag för semester, sjukdom, VAB.

För oss som går igång på att planera, handla, tillaga, äta och bedöma/berömma maten, plus titta på matprogram och läsa matböcker, kan mattiden mycket väl överskrida arbetstiden. Särskilt om man också ger fritt spelrum åt att fantisera om mat.

Maten tar alltså en oerhört stor plats i allas våra liv. Men ack så olika den påverkar oss, från största njutning (även socialt) till emotionell destruktion.

Idag tänkte jag vi skulle titta lite på matens känslospektrum.

Mat är tröst.

Den aspekten syns i det engelska ordet ”comfort food”, vilket syftar på enkel, gärna kolhydratrik och/eller fet mat med nostalgivärde och doft av barndom. För amerikaner kan det handla om chicken and waffles och mac and cheese, för svenskar köttbullar, korv med bröd, spagetti med köttfärssås. På båda sidor Atlanten: pizza och glass!

Och apropå glass, vad tröstar sig tjejen i en romantisk komedi med, nedhasad i TV-soffan med bylsiga kläder, när det gått snett med kärleken? Ja, just det: glass.

Mat är också livsglädje.

I Biggest Loser Vip 2018 talade min medtävlare Alexandra Zazzi ibland om att vi måste ”ladda om” maten. Det är inte givet att tröstäta eller fira med onyttigheter bara för att det ”alltid varit så”. Kanske ska vi bli bättre på att koppla det stärkande i nyttig mat till känslomässigt utmanande situationer? Eller åtminstone byta ut chipsen mot grönsaksstavar när vi dippar till Mello?

(Jag känner för övrigt människor som nästan har svårt att äta. De brukar inte ha viktproblem – men jag har hört några av dem säga att de är avundsjuka på oss matälskare, för de inser att de går miste om stark njutning.)

Mat är kärlek.

I den fascinerande boken Bröd och mjölk (Norstedts; 2022) undersöker Karolina Ramqvist sin och mormoderns, och i viss mån sin mammas, relation till mat, och vi får då syn på hur enormt känsloladdad maten kan vara för somliga.

På bokens första sida dukas ett sensuellt beskrivet middagsbord upp till väninnorna. ”En tjock bit parmesanost, en skål brytbönor, ett fat med späda gröna blad och tunt hyvlad fänkål, grillade kronärtskockor i min mammas vita suffléform från 1980-talet, ångade broccolini med vitlök och citron och mitt i allt ett djupt keramikfat som jag just skulle hälla ner en rykande het spagetti arrabiata med basilikablad och bitar av halvsmält buffelmozzarella i.”

En av väninnorna, före detta anorektiker, säger till Ramqvist: ”Du visar din kärlek genom mat.”

Boken bekräftar detta påstående mycket övertygande..

Mat är flykt.

”Så fort någonting blev svårt kom jag att tänka på mat och det kunde vara precis vilken mat som helst, något som skulle vara mer överblickbart och lätthanterligt, och som någon annan, förhoppningsvis, också skulle tycka om.”

Mat är makt.

Ramqvist har ett tidigt barndomsminne av att träda in i mormors ställe och försöka tillaga den älskade kalops hennes morfar ofta serverades. Varför? Cirka 5-åriga Karolina hade börjat förknippa maten med vuxnas makt över barnen. (Jag associerar till den gamla bestraffningen ”Gå och lägg dig utan middag!”)

Att då själv laga maten var att i någon mån ta makten. Jag tänker mig att liknande mat/maktrelationer existerar också mellan vuxna. Matutfordring är maktutövning.

Mat är skam.

Anorexi. Bulimi. Det är väl de mest välkända manifestationerna av grava ätstörningar. Ramqvist berättar i boken om okontrollerat ätande, alltid i ensamhet, som får henne att så småningom söka hjälp.

En scen är hjärtskärande. Hon bor ensam med dottern, vill att hon ska tycka om rispudding, en rätt Karolina själv lärde sig älska som barn. Dottern vill inte ens smaka, det ena leder till det andra, de blir osams. Ramqvist äter upp hela rispuddingen själv, inklusive dotterns oätna tallrik. Moffar sedan en massa ost- och tomatmackor. Går efter det ut i natten till Seven Eleven och köper ett paket glass med sex glassar. Fyra äter hon, i sängen. Sedan slänger hon de två sista glassarna, går till toaletten och spyr. Går därpå till slaskhinken för att fiska upp ena glassen. Men besprutar den istället med diskmedel för att en gång för alla döda dess frestelsepotential.

Mat är andlighet.

Ett ännu tidigare minne än morfarskalopsen: mandarinskålen. Mamman har köpt hem en massa mandariner, det lackar mot jul. Ensam – mamman är i arbetsrummet – börjar lilla Karolina omsorgsfullt och sensuellt skala och äta klyfta efter klyfta, mandarin efter mandarin. Tills skålen är slut. Där finns embryonal skam över kontrollförlusten – men också transcendens. Matens starka kraft, dess sinnesförändrande upplevelse. Hon blev som besatt av den söta smaken, och av den taktila upplevelsen att äta den ljuva frukten. Det kunde lika gärna ha varit en andlig/religiös upplevelse som beskrevs

Mat är – om vi ska vara ärliga – väldigt mycket knas.

Ramqvist skildrar hur hon blir grym på att baka mycket avancerade tårtor, som äkta schwarzwald. Det köps specialkakao, fin bakchoklad från Valhrona, körsbär och likör levererar spritig sötma, chokladganachen glänser. Hon älskar att se andra sluka alla hennes tårtor, vid tillfällen som vuxenfest och barnkalas.

Men hon äter inte ett gram själv. Inte ens under bakandet, för att smaka av. Hon är rädd för sockertriggningen. Södermalms bästa amatörbagerska vet inte hur hennes egna mästartårtor smakar!

Det är knasigt. Ett, vill jag hävda, vackert knas, för det låter oss förnimma hela spektrumet av känslor och drivkrafter. Kärlek, andlighet, makt, flykt, med mycket mera. De ramqvistska tårtorna kastar därigenom ett varmt och nyfiket ljus över oss skröpliga, komplexa och ibland ganska underbara människor; och hädanefter vet vi att en av de viktigaste och finaste frågorna vi kan ställa lyder:

– Vad blir det för mat?

Erik Hörstadius

Mest lästa inlägg

  • Att fasta
  • Kroppens könsdiskriminering, del 2
  • Kroppens könsdiskriminering, del 1

Samtliga tidigare inlägg av Erik Hörstadius