Sjuksköterska går ner 38 kilo med LCHF
Före och efter
Här är sjuksköterskan Sofia Schillers historia om ett par decenniers kämpande med vikten. Och vad som hände när hon – trots allt hon hört om ”fettsekten” – vågade testa LCHF:
Hej Andreas! Blir så inspirerad av alla framgångshistorier jag ser i din blogg, och tänkte nu på morgonen att någon kanske kan finna inspiration i min historia? Jag har, på drygt 2-3 år, tappat 38 kilo, kan för första gången tämja mitt sockerberoende och har ett lugnt och avslappnat förhållande till mat.
När jag tänker tillbaks så har jag nog aldrig haft ett sunt förhållande till mat – och när jag säger mat här så menar jag socker. Så länge jag kan minnas har jag ätit sötsaker i hemlighet och varit fullkomligt bottenlös. Mättnad går alltid att stävja med mer socker. När jag äter socker finns inget stopp. Ett Ballerinakex kan utan problem bli två paket, ett kilo godis är ingen utmaning – och så är det fortfarande!
Detta ätbeteende har givetvis gjort att jag alltid varit mullig, och så även som tonåring. Jag var blyg, osäker, dejtade aldrig och var rätt och slätt ganska eländig. När jag var 20 år (2001) gick jag, till familjens stora lycka och lättnad, ner 23 kilo (från 93 kg till 70 kg) med Viktväktarna. Allt var frid och fröjd, tills jag slutade. Jag hade disciplinerat bort 23 kilo, men inte lärt mig ett dugg om varför jag gått upp dem från första början.. Och mycket riktigt smög kilona sig på igen. Med råge! 2010 (då 29 år gammal) vägde jag 110 kg! Under det året testade jag alla upptänkliga dieter; det var grönsakssoppor, flygvärdinnevarianter, pulvershakes och fruktdieter. På ett år tappade jag kanske totalt 5 kilo efter en massa pendlande.
Det var här som LCHF dök upp i bakhuvudet. Jag är utbildad sjuksköterska och hade under en lång tid fnyst åt de uppenbart livsfarliga kostråd som den här fettsekten spred, men faktum var ändå att jag stod vid vägs ände. Jag hade inget kvar att prova. Så lite på ren trots (och lite för att bevisa för alla fettfreaks att det inte fungerade!) började jag, den 11 januari 2011, på resan som skulle komma att förändra mitt liv.
Min resa har inte varit rak hela vägen. Jag har haft avsteg, jag har som nästan målviktig inbillat mig att jag kan gå tillbaka och äta ”vanlig” kolhydratbaserad kost, bara för att finna mig själv på samma gamla vippbräda av disciplin vs. sockersug. Det går inte. Jag har nu kommit till insikt om att jag för alltid kommer ha ett stört förhållande till socker, och att LCHF är mitt ultimata vapen i den kampen. Jag kan fortfarande få impulsen och viljan att trycka i mig gränslöst med lösgodis, men jag får aldrig det fysiska suget. Och det är så skönt! Tack, Andreas och alla ni andra ”freaks” för den inspiration ni varit och fortfarande är!
Vänliga hälsningar,
Sofia Schiller, Malmö.
Grattis Sofia!
Mer
Ytterligare 198 framgångshistorier
Tidigare om sötsug och sötsaksberoende
PS
Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.
Stort grattis till dig :)
Ändock verkar ju vissa av dom som var med i SBU-gruppen fortfarande tveka om det nu var rätt resultat dom fick fram...... :)
Stort Grattis till dig, Sofia!!!
Men hur är det: När man går ner så mycket blir det inte en massa skinn "över" och vad gör man då?
Men som doc skrev nånstans ..berätta inget för Pastalo Roberto för då får du veta att LCHF är en quickfix för lata idioter.
Precis som dig har LCHF minskat det fysiska suget för socker men fortfarande får jag kämpa med sockerdemonerna ibland. Har upplevt att det blir lättare med tiden :)
Det var inte något hinder med mycket fett i början heller, jag resonerade som så, att vad tusan, inte kan fett vara farligt, det är ju kroppens nödbränsle. När man går ner i vikt går ju kroppen på egenproducerat fett, så hur skulle fett kunna vara farligt :D
Dessutom visste jag ju att naturfolk får i sig mycket mer fett, och mindre kolisar än oss i civilisationen.
Kan fortfarande inte äta några större mängder kolhydrater utan att trilla tillbaka i missbruk, så jag äter ganska strikt.
Och så snygg du blev Sofie!! Du var söt som rund också, men nu blev du ursnygg,...grattis till dig.
Det finns garanterat gott om LCHF-ätande vårdpersonal men som inte vågar "komma ut ur garderoben" ännu och jag kan förstå dem.
Grattis Sofia!
Civilkurage!
Som man frågar får man svar... Besserwisser!
LCHF har för mig inneburit en ENORM skillnad i mitt störda förhållningssättet till mat. Idag tänker jag aldrig på mat förrän jag är riktigt hungrig. Det är en enorm befrielse och min hjärna har sååå mycket utrymme för tankar på annat. Helt underbart. Som sockerberoende så kommer det psykiska beroendet alltid finnas där, men det fysiska suget är numer borta, vilket gör det hanterbart. Minns för 5 år sen, ute med sambon på motorvägen påväg till släktingar och helt plötsligt blir jag så jävla ilsken och bara skriker "SVÄNG IN PÅ NÄRMSTA MACK!!" - Blodsockerfall - in och köpa en 200g chokladkaka på (obs, ej choklad, bara 30% kakako, dvs, sockerkaka ;)) macken och sen trycka i sig på 3 min för att sedan få ångest. Sjukt? JA. Men idag är jag fri :)
När jag läste om att få impulsen att trycka i sig massa godis men att inte ha det fysiska suget så var det precis på pricken som jag har det nu. I flera dagar har jag velat göra det, men motstått det än. Jag vill ha det psykiskt men är egentligen inte alls sugen, det är bara i huvudet jag vill. Förstår ni hur jag menar? Det är precis som om jag bara går och väntar på att det ska ske. Dumt nog så har jag t o m bunkrat godis jag tycker om, hur dum kan man bli? Det brukar sluta så att jag börjar med glass och godis och sen är det kört. Nu är jag glad varje morgon att jag klarade gårdagen men det är psykiskt jobbigt. Önskar att jag kunde släppa det bara.
jag heter diini
jag ska du fraga min vikt 52 och långe 182
vad gör ni?