Freud, kniven eller LCHF?
27 oktober 2010 av Dr Andreas Eenfeldt
i Fetmaoperationer
i Fetmaoperationer 
Krönika om fetmaoperationer i Metro: Man kan inte operera bort sorg eller längtan
Tyvärr tror jag att feta bara undantagsvis blir smala av psykologhjälp i sig. Fetma är inte en psykisk sjukdom. Fetma är ofta resultatet av för mycket insulin, kroppens fettlagrande hormon. Västerländsk mat (socker och vitt mjöl) är ett bra sätt att höja sitt insulin.
Ett överdrivet psykologiserande av fetma är snubblande nära fördomar, förklädda till snällhet.
60 kommentarer
Jeeezzz....
"Samma tankefel igen - alla "borderline" ligger inte inne med LPT, alla "borderline" är inte överviktiga, alla "borderline" har inte haft förfärlig uppväxt. Diagnosen borderline har inget med övervikt att göra. Möjligen med självdestruktivitet att göra.
Kan du beskriva för mig hur man "helar" själen på en "borderline"..."
Nej,
Du visar återigen prov på exceptionellt dålig läsförståelse.
Nu svamlar du. Jag har inte påstått en enda av de sakerna du skriver ovan.
Var har jag påstått att "alla" borderlinepatienter ligger på LPT?
Var har jag påstått att "alla" borderlinepatienter är överviktiga?
Var har jag påstått att "alla" borderlinenepatienter haft en dålig uppväxt?
Var har jag påstått att jag kan "hela" borderlinepatienters själar?
Jag skrev att jag jobbade på en LPT-avdelning (vi hade några på LRV också) med ett antal tjejer med borderlineproblematik. Samtliga av dessa tjejer var gravt överviktiga. Jag tror inte det är ett sammanträffande att människor med stor ångest blir överviktiga. Samtliga av dessa tjejer hade blivit utnyttjade på olika sätt i barndomen.
Jag gillar inte din ton.
Men nu undrar jag ändå...kanske man blir så olycklig och desperat av att inte kunna gå ner i vikt så att bulimin triggas? Jag försökte hålla min diabetes och vikt i schack med den kolhydratrika kosten man rekommenderar nu och även gjorde då. Nu när jag äter LCHF så är jag normalviktig och nöjd med livet och har HbA1c på strax över 5.
Den "moderna" människa saknar replipunkter och kunskap om mat. Reklam och tillgång till något att stoppa i gapet har förryckt vår känsla för vad som är normalt. Vi frossar för ofta, utan tanle på vare sig soma eller psyke. Tallrikar, muffins och kanelbullar blir större. Vilka mått är månne normala?
Kunskap om födan får vi mestadels bara via föräldrarna. Kunskapen om vår föda är fortfarande mycket bristfällig. Livsmedelsindustrin har bara intresse av att sälja. Kunniga konsumenter höjer inte avansen. Detta är väl de villkor som utvecklats sedan vi lämnade Kalahari. Kausalitetskedjan blir inte intressant förrän vi konstaterat att vi hamnat vilse i pannkakan.
De patienter med extrem övervikt som man träffar på inom psykiatrin, ssk inom tvångsvården, men även generellt är främst de som medicineras med neuroleptika, men även antidepressiva kan ge massiv viktuppgång.
Vi har länge vetat om att risken för diabetes ökar kraftigt, mao gör även övervikten det.
Näringsbrist påverkar också hjärnan, förutom alla hormon i kroppen. Inte bara anorektiker har näringsbrist, många överviktiga har det också.
Det är ett faktum att överviktiga mobbas. Det är normalt att reagera negativt på mobbing.
Jag vet att jag inte har något fel på omsättningen, jag är den enda i familjen som är fet.
Tyvärr löste jag mitt livsproblem så men nu har jag fått möjligheten att förändra...
Märker att en del reagerar starkt på kopplingen mellan psyke och fetma??? Varför??
Är det gamla fördomar som fortfarande spökar....??
Att vi reagerar negativt beror förmodligen på att vi själva, till ingen nytta, utsatts för teorin men, tack och lov, konstaterat att den är felaktig.