Evolutionens vackra logik

Jag tror det var den här videon. Fung talade om fasta. Något som intuitivt tilltalade mig. För mig är det nämligen i regel lättare att äta inget, än att äta lite. Hellre noll chips än tio chips, för tio chips är en omöjlighet! Det blir snabbt hela påsen.

Inför mitt bröllop 1998 fastade jag bort tio kilo och kände mig pigg hela tiden. Ändå trodde jag inte på fastan som ett viktigt verktyg för viktkontroll. Varför? Jo, jag hade tagit till mig den överallt utbasunerade “dietist-sanningen”, att fasta förstör förbränningen och bryter ner muskelmassan.

Jag var till och med så bortskrämd från fasta att jag käkade frukost fast jag inte ville. Att inte äta frukost, hade jag fått lära mig, förde raka vägen till svältläge, muskelförtvining och total signalförvirring i hjärnan.

Ni hör hur galet det låter? Trots min egen starkt positiva upplevelse av fasta, avfärdade jag konceptet. Jag litade inte på den egna erfarenheten, jag litade på… åh, det känns pinsamt skriva det… jag litade på dietisterna.

(Jag minns en bok som dikterade att man skulle äta inte bara tre, fyra gånger om dagen – utan var tredje timme, minst!)

Så här långt komna i texten tror ni kanske att den handlar om fasta. Det gör den inte. Den handlar om en för mig viktig princip för att tolka och bedöma hälsoråd. En princip som hjälper mig sortera bort skräptips och idiotrekommendationer från råd som faktiskt kan hjälpa.

Jag kallar den Evolutionsprincipen.

Den är sjukt enkel i grunden, och jag är säker på att många av er redan tillämpar den.

Evolutionsprincipen säger att om ett hälsoråd verkar logiskt utifrån de livsvillkor homo sapiens haft att bemästra under sin evolutionära utveckling, så ökar sannolikheten att det är ett gott råd.

Och om det verkar ologiskt? Ja, då är det troligen ett dåligt råd.

På följande vis resonerade Jason Fung om fasta, i sammanfattning:

Om en stenåldersmänniska har ont om mat behöver han/hon vara pigg och alert och ha starka muskler för att hitta/jaga ny mat. Och eftersom vi människor är suveränt duktiga på att lagra energi i form av fett, hämtar vi energin därifrån när maten är slut. Kroppen är inte så dum att den bryter ner de välbehövliga musklerna. Anta att du bor i ett hus: det är sträng vinter, och det blir elavbrott. Vilket bränsle lägger du i öppna spisen? Alla de vedklabbar du sparat för ändamålet? Eller hugger du sönder finsoffan och släktporträtten och eldar med dem? Well, you’re not that stupid, are you?

Mycket riktigt visar forskningen att vi producerar muskelsparande hormoner när vi fastar. Och vår hjärna en massa bränsle i form av ketoner, eftersom vi måste spara på blodsockret. Vidare får hjärnas minnesfunktioner en boost; det är ju viktigare med aktivt inlärning när vi söker av stora ytor efter mat än när vi chillar i grottan efter en lyckad jakt.

Evolutionens vackra logik.

Evolutionsprincipen förklarar varför många av oss är så dåliga på att hantera kombon fett/kolhydrater. Tänk glass, bullar, choklad, ostbågar, wienerbröd, tårta, pommes frites, ostdrypande pizza… Denna kombo finns inte i naturen! (Förutom bröstmjölk; och vi vill ju att bebisarna ska snabbväxa och ha fint hull.)

Evolutionärt sett ska vi givetvis glufsa i oss mycket när vi har chansen, för att lagra energi till svälttider. Det är därför våra smaklökar tycker om det söta i bären och det lena i valspäck. Men det moderna livet erbjuder dels kaloriöverflöd, dels onaturliga kombos, vilka skapar beroendeframkallande belöningskickar vi har ytterst svårt att värja oss emot.

Hur livsmedelindustrin manipulerar våra belöningssystem kan ni läsa om här: Veckans Hörstadius: Kriget i matbutiken – Diet Doctor. Och här en snabbkurs i hur hungerhormonerna fungerar:

Orexinet, som får oss att börja leta efter mat – förr på savannen, men nuförtiden i kylen! – gör oss alerta. Dåsigheten efter att vi ätit beror delvis på att orexinet sjunker. Medan vi väntar på maten ökar ghrelinet, en signal till magsäcken att snart ta emot den. Ghrelinet sjunker under måltiden; hungern avtar. Men rytmen hos de här hormonerna är anpassade till livet som jägare/samlare och all den tid det tog att hitta maten, äta den och lagra den. Men om vi köper snabbmat i språnget eller mikrar piroger och äter dessa direkt, är hungerhormonerna fortfarande höga när portionen är uppäten. Den naturliga mättnadskänslan anländer därför för sent.

Evolutionsprincipen ger också vid handen, att man verkligen ska ge akt på stressen i sitt liv. Den mänskliga “urstressen” handlar om att hantera akut fara. Kortisol och noradrenalin mobiliseras, och blodsockret tillåts gå upp tillfälligt för maximal power i hjärna och muskler. Men när vi väl lurat lejonet att springa åt fel håll, kan vi chilla.

Det moderna livets alla stressorer, däremot – jobbkrav, skärmtittning, livsskryt, dåligt samvete över ouppfyllda plikter, relationskonflikter etc etc – är vi illa rustade att klara av. Evolutionsprincipen säger därför att man bör se över sina livs-stressorer, samt hitta perioder för återhämtning och kravlöshet.

Min yngsta dotter Alma, 19, har snöat in på grönt te. Oj, vad det klunkas om kvällen! Och visst finns det forskningsstöd för att grönt te innehåller bra grejer. Men Evolutionsprincipen manar ändå till viss skepsis mot superfoods som gojibär och grönt te.

För varför skulle evolutionen göra oss beroende av mat som kanske inte ens existerar i vår lokala livsmiljö?

På liknande sätt kan man resonera om kosttillskott – om dessa inte kan tänkas täcka upp för eventuella bristtilsstånd i det moderna livet.

Den Evolutionsprincip jag analyserar tillvaron med, säger därför nej till vitaminpiller. Den vanliga kosten räcker. Det finns ingen rimlighet i idén att vi måste toktrycka i oss vitaminer hela tiden; evolutionärt har vi ju inte haft ständig tillgång. (Observera att de sjömän som fick skörbjugg i gamla tider bara fick det på långseglatser. Några timmar i optimistjolle på Bagensfjärden utan tio kilo apelsiner får inte dina tänder att lossna.)

Däremor öpnnar Evolutionsprincipen för nyfikenhet på extra magnesium, D-vitamin, samt uppmärksamhet på balansen omega-3/omega-6. Där är brist och obalans reella risker.

Våra odlingslandskap är ju på sina håll magnesiumurlakat. Och beträffande D-vitamin: en central faktor för dess bildning är solljus, och det har vi onekligen väldigt lite av på de mer nordliga breddgrader som våra förfäder flyttade till ganska nyligen (ur evolutionärt perspektiv).

Vidare: många av de djur vi äter innehåller mindre omega-3 än sina vilda motsvarigheter, samtidigt som mycket av den moderna maten är fullpumpad med omega-6.

Jag kräver inte att ni ska tillbe Evolutionsprincipen som en ny Gud. Blunda aldrig med ert kritiska öga! Men ett verktyg som sorterar bland all den information som ständigt väller över oss – det är väl ändå bra att ha i lådan?

Erik Hörstadius