En högst angelägen och välformulerad debattartikel som jag tipsades om på forumet:
Sydsvenskan: ”Underklassens barn äter ihjäl sig utan att vi bryr oss”
Har du några idéer om vad som borde göras? Tipsa i kommentarerna.
Tidigare i veckan:
Jag är själv fet (dock på väg ner he he) och är därför noga med vad jag stoppar i mig. Läsk och chips äter jag i stort sett aldrig. Min sambo däremot som varit smal hela livet dricker gärna läsk varje dag, och om maten inte håller honom mätt hela kvällen (den snabbmat han föredrar gör ju sällan det), så blir det några nävar chips eller en näve godis. Och tyvärr låter han vår son äta samma. Sonen är nio år och än så länge normalviktig, dock har han exem som inte ger med sig.
Jag tjatar och tjatar men det är ju ingen som bryr sig. Försöker jag laga nyttigare mat (dvs ren mat) så är det oftast ingen som äter. Korv, färdiglagade köttbullar, färdigköpt lasagne (för min hemgjorda duger inte) är det som gäller. Om sambon 'lagar' mat blir det pizza, piroger eller annan färdigmat.
Jag blir ledsen över den mat min son äter, samtidigt som jag blir ledsen när jag ser kommentarer om 'underklass', 'usla föräldrar som stoppar i barnen skit', 'ja de fattar ju inte bättre' och annat som brukar spys ut i kommentarsfältet när barn och kost tas upp. Det är inte så lätt vinna ett krig själv. Jag blir den onda tråkiga mamman som sätter upp regler, och pappa blir den roliga som man äter gott och har det mysigt med tillsammans....
Samtidigt kan jag inte styra över vad sonen äter när han är tillsammans med pappan och farmodern. Då är det nämligen kaffe och kakor som gäller som lunch. Läsk som dricka alltid. Och blir det nån gång en smörgås så ska det så klart vara becel på för det har ju doktorn sagt....
Jag har också haft en man som inget begrep, till en början, men eftersom vi lever ihop och han har noll intresse av mat (och ekonomi) så hade jag kontrollen. Nu, efter 30 år, har poletten ramlat ner. Män omkring honom drabbas av cancer, hjärtproblem och diabetes. Nu har han kokosfett i kaffet, äter ägg och grekisk yoghurt med nötter, inget bröd (han har valt öl istf bröd) och har slutat i princip att gå på Donken, för att "det smakar konstigt".
De närmaste åren kommer stora saker att hända på livsmedels- och läkemedelsområdet, för att den tickande fetmabomben kommer att explodera i vår gemensamma budget, och då kommer sockerskatt och olika förbud snabbare än fort. Om din son tål lite skräp klarar han sig säkert, och trenden kommer att vända, jag lovar. Snart blir skräp dyrare än gräsbetat kött!
Vi sätter alla etiketter på varandra, och det enbart för att då kan en annan grupp känna sig bättre och förmer. Alla grupper inom alla sektorer gör så, det är ett tråkigt, men mänskligt och psykologiskt, behov av att projicera ut egna brister på andra.
Jag tillhör gruppen medelålders, fet kvinna, och allt som oftast har jag fått känna att det är bara att äta mindre och springa mer. Många vägrara tro att det finns hormoner, metabola syndrom etc, som gör att man i princip inte går ner ens med svält.
Så skit i vad folk säger, du vet ju att du gör vad du kan. Det kommer att ramla in ett pucko här snart och snacka om underklassen, men det säger mer om hen än om dig. Och lycka till med vikten! Vi ger inte upp! Tänk på Annika Dahlqvist, hur mycket skit har inte hon fått ta?
"Vi vet att det är de sämst ställdas, de fattigastes barn, som är överviktiga. Vi vet att det är människorna med de kortaste utbildningarna eller ingen alls, föräldrar som själva vuxit upp med dålig eller obefintlig matkultur, som har feta barn. Det är inte alltid så, men oftast. Det finns också en överrepresentation av invandrarfamiljer bland dem.
Över hela världen bor barn i stadsområden som forskarna kallar ”food deserts”, kvarter där det nästan är omöjligt att köpa bra och näringsrik mat. Det är därför Michelle Obama engagerat sig i ”Let’s move”-rörelsen som sätter fokus på lek, rörelse och urban farming, gröna odlingar i stadsmiljö. Det är därför Jamie Oliver kämpar för hälsoriktig skolmat i England."
Det är så här det ser ut, och vi kan se att våra invandrare har ett sämre hälsoläge. De äter sämre och männen röker. De trivs inte så bra i den kalla Norden, många lider av D-vitaminbrist. Samtidigt har de kunskaper med sig från ett samhälle som kan användas till en positiv förändring - de kan laga mat från grunden. I vissa fall är deras kultur en positiv kraft. Många muslimer undviker godis, därför att det kan innehålla ingredienser från gris. De är i alla fall rädda för det. Kan man få dem att sluta med tolv skedar socker i sitt te/kaffe är mycket vunnet, samt den förtjusning många har i läsk.
Det som upprör ännu mer i artikeln är snacket om att samhället inte gör något för att hjälpa de här barnen. Jag tror det är lika bra. Sjukvården vet inte HUR de ska hjälpa feta barn idag, precis som de inte vet hur de ska hjälpa feta vuxna. Kanske fick de en hint igår i och med SBU-rapporten men många feta barn kommer att bli feta vuxna innan den får genomslag. Dessutom fanns det ingen forskning inom barnfetma som experterna kunde ta hänsyn till i sin utvärdering av studier. Rapporten gällde enbart feta vuxna.
Den hjälp som ges till överviktiga och feta barn idag är i bästa fall: ät mindre - spring mer - det är INTE farligt att vara hungrig! Och lev så resten av livet. I sämsta fall så opereras feta barns friska organ bort.
Jag vet. Jag har varit i den svängen med min son. Vi bor i en välmående kommun med bra skolor och sjukvård. Vi ingår inte i den grupp som i artikeln kallas "underklass". Skolläkaren reagerade direkt när min son började avvika från den normala BMI-kurvan och vi fick en remiss till en klinik som är specialiserad på överviktiga barn. Det vi under två års tid fick höra var hur viktigt det var att: äta mindre och springa mer samt att det INTE är farligt att vara hungrig. Allt skulle vara light och man skulle äta lite av allt. Man kände sig otroligt grym som mamma när man förbjöd sonen att ta om, och att tänka på allt han åt hela tiden. Nästan tvingade honom att delta i olika sporter varje kväll trots att han inte var speciellt intresserad själv. Till saken hör att jag har alltid lagat allt från grunden samt att godis och socker har det alltid varit sparsamt med inom familjen. Däremot har vi ätit frukt, potatis, pasta och bröd. Killen har alltid varit en hungrig en, liksom sin mamma. Och det har varit lätt att överäta när allt alltid har varit så gott.
För cirka ett och ett halvt år sedan fick jag upp ögonen för LCHF och i och med det började jag fatta hur kroppen fungerar. Efter ett halvår på denna kost blev min son normalviktig enligt BMI. Han äter skolmaten som vanligt men säkert inte samma mängd då han inte är lika hungrig till lunch nu som han var tidigare, nu när han får en frukost som mättar. Han äter det han vill när det är fest - men allt är inte längre lika åtråvärt.
Det jag vill är att våra politiker ska få reda på hur kroppen fungerar och att de sedan ska lägga pengar på att sprida den informationen. Då hjälper man hela familjer, rika som fattiga. Det behöver inte vara dyrare att äta lågkolhydratkost än högkolhydratkost.
Diskussionen efter SBU-rapporten tycker jag har slutat i att "du kan välja vilken metod du vill för att gå ner i vikt - alla är på sikt lika bra/dåliga" plus att "LCHF är inte farligt - vilket är bra att det kommit fram". Dock har det inte kommit fram att genom att välja LCHF slipper du slåss mot hungern samt att du slipper många andra krämpor, vilket gör att det är lättare att äta LCHF hela livet än att gå hungrig och sjuk resten av livet.
Vad gör skräpmat ????????????????????
80 procent av utgifterna för hälsovård går till livsstilssjukdomar och fetma. står det i artikeln.
Alltså så är kostnaderna högre för skräpmat en för droger.
Förbjud tillverkning och försäljning av skadlig mat.
Jobbar livsmedels och läkemedelsindustrin ihop, dubbla inkomster.
Över- och till vissa delar även medelklassföräldrar har möjlighet att välja bättre mat vid inköp, då både kunskap och plånbok hjälper på.
Jag rör mig en hel del i miljöer med överklass, både i innerstad och förorter, och det är sällan jag ser feta barn. De har egna plastkort, som de använder på bättre caféer och uteställen när de inte äter hemma.
Så är den krassa verkligheten, vare sig man stör sig på definitioner eller inte.
Och nej, jag tillhör inte överklass trots mitt alias...
"I Sverige finns sex gånger så många barn med förhöjt blodsocker jämfört med i Tyskland, där man intresserat sig för barnfetman och tagit itu med den."
Är det någon som känner till vad man gjort i Tyskland för att få ned denna siffra? Jag hittar ingen källa till påståendet och man blir ju givetvis nyfiken.
Folkskolan, och folkhögskolan skapades för att utbilda och bilda de lägre klasserna. Det fanns, och finns, ett starkt inslag av att de studerande behöver lära sig allt ifrån grunden, särskilt sedan de rekryteras från den grupp som har allra svårast i vanlig grund- och gymnasieksola. Det var tidigare begåvningsreserven från arbetarklassen, men nu är det snarare studerande från hem med multiproblem. Alla har gått ett par varv i vanliga skolåtgärder först, och kommer till fhsk vid 18-20.
De invandrare som har det svårast kommer också nu till fhsk. Den skolformen har bra resultat och en annorlunda pedagogik, som kan lugna och läka sargade själar, så att de äntligen kan ta till sig kunskap i skolmiljö.
Tidigare, i mellankrigstiden var kost en stor sak på fhsk. Kaffe- och smörgåseländet skulle stävjas, med lagad mat två gånger per dag och gröt på morgonen ;) Fortfarande har fhsk stort fokus på sin köksdel, och subventionerar maten, som är vällagad och ekologisk, oftast. Man förväntas, som lärare, sitta med och agera förebild. Dessutom skapar man fester, visar på traditioner, både för gammelsvanskar och nysvenskar, i en välmenande och trivsam, men lika fullt "vi vet bäst"-tradition, som går långt tillbaks.
Jag reagerar direkt på bilden av den söta, mulliga flickan, som undersöks av en äldre, manlig läkare. Auktoritär övermakt, jo, jag har mött tillräckligt med åldre läkare under mina ungdomsår för att bli illa till mods. Jag vill inte ha mer påtvingad utbildning och bildning av människor, i auktoritära ordalag. Folk är inte dumma, de är fattiga och trötta.
Skulden för övervikt inte ska dumpas på nån sk underklass med löjliga ideer om att där saknas matkultur. Kolla istället villkoren när man ska handla mat.
Jämfört med Europa är Sverige på den punkten ett varnande exempel.
Skyll inte på invandrarna..
Vad man äter är individuellt och inte beroende på grupptillhörighet.
Vi åt Sten Sture Skaldemans gulasch recept här om dagen. Billig kött, men lång kok(Mycket gott). Dyrt är inte alltid bättre.
Etiketter som "underklass", "white-trash" eller varför inte "romer" kan användas för, att ursäkta missförhålanden, för att INTE förklara, utan bortförklara, för att inte SE att alla öden är individuella, och inte en följd av av "naturnödvändighet på grund av "grupptillhörighet".
Det är också en nödvändig attityd inom vården, för att bevara en humanistisk vård värd namnet.
PS
Låt det inte bli som i USA, där 16 till 18 % av BNP går till "vården". Men var sjätte har ingen
sjukförsäkring, och väldigt mycket av pengarna "till vård" går inte alls till vård. DS
Jag är så ledsen att det ska finnas överviktiga barn som riskerar att dö före sina föräldrar när det inte skulle behöva finnas några överviktiga barn över huvud taget. I vart fall skulle det inte behöva finnas så många som det finns idag om politiker och samhället i stort tog till sig hur kroppen fungerar.
Därtill finns alltfler gårdsbutiker. Vi har nu beställt både lamm och nötkött från djur som betat ca en mil från där vi bor. Lammet kostar 80 kr/kg och nötköttet 125 kr/kg (med hemleverans). Det är inte speciellt dyrt.
Det FINNS en signifikant skillnad mellan inkomst/utbildnings/etnicitetsgrupper. Så är det bara.
Just för att det är lägre inkomst, lägre utbildning och/eller utländsk härkomst där problemen finns så skylls det på okunskap/dumhet och annat fördomsfullt.
Som vanligt är det statistik och inte kött och blod. Jag minns bara hur det var när jag en gång i tiden tillhörde 2 av de 3 grupperingarna: fattig och med "bara" gymnasieutbildning. Visst försökte jag laga mycket hemma men det blev mycket potatis, mycket "pasta rosso", mycket ris och mycket bröd. Billig bukfylla. Sen är det själsmördande tråkigt i längden att alltid behöva vända på alla kronorna så jag "festade till det" med godsaker som att tillåta mig ett glas O´boy eller lite plockgodis eller en påse chips. Eller en köp-pizza från pizzeria för inte hade jag råd att gå på riktig restaurang och ibland vill man bara vara lite lat, eller hur? Fast man är fattig som en kyrkråtta.
Tänk om hela Sveriges skolor skulle ge barn och unga rätt förutsättningar genom att låta dem tanka sina kroppar med rätt bränsle som skapar stabil mättnad, jämnare blodsockernivå och som ger möjligheter till ökad koncentration och bättre upplevd hälsa. De offentliga måltiderna skulle kunna bidra till att göra faktisk skillnad för folkhälsan. En sådan åtgärd skulle till och med kunna ge positiva effekter i lärande, omsorg, vård och ekonomin i samhället. En svindlande och kittlande tanke.
/ Cecilia Blidö,
grundare Naturlig mat i skolan
http://www.naturligmatiskolan.se
Har du barn på högstadiet? Skicka ett mail till ditt barns hemkunskapslärare och fråga hur de arbetar kring hälsa. Det står faktiskt i kursplanen att eleverna skall skall arbeta med "aktuella samhällsfrågor" som rör (bland annat) hälsa. För att inte tala om hur många gånger ordet "hälsa" nämns. Tänk att om du lyckas ändra/påverka en hemkunskapslärares sätt att se på hälsa så kommer den påverka mååååånga barn genom åren.
Kanske kan kostdoktorn erbjuda sin tjänster med lite kompetensutveckling? :)
Jag fick mycket skräp att äta när jag var liten. Överviktig var jag redan vid fem års ålder. De visste inte bättre, jag förstår det nu och kan väl i princip förlåta dem för att de är lågutbildade och okunniga. Men det har varit ett så onödigt lidande för mig, övervikten och rädslan för ohälsa på vikt, det sociala stigmat. En livslång kamp. När jag ser mig om nu så ser jag fler barn än någonsin som är mycket tjockare än vad jag var i samma ålder, det gör mig väldigt ont. Tyvärr tror jag att många barn går igenom exakt samma sak som jag fått göra.
Lösningen enligt mig är att alla måste få lära sig i skolan om näringslära. Det borde vara ett stående ämne från första klass, hela vägen genom åtminstone grundskolan (likaså beteendevetenskap, inte minst för att motarbeta mobbning - men det är en annan diskussion...). Då kanske någon politiker invänder "vi har redan näringslära i skolan!". Ja. När jag gick i högstadiet så fick vi lära oss att stärkelse är det bästa man kan äta, man är mätt länge och då går man ner i vikt. Margarin är bra. Bla, bla, bla.
Vad gör vi åt det? Vi gör som vanligt, diskuterar saken, bjuder på oss själva här och i övriga livet och föregår med gott exempel. Många blev nog imponerade igår, när den älskade TV:n plötsligt höll med mig!
Jag är egenföretagare och i början av den banan var det mycket mycket ont om pengar i hushållet. Då lär man sig snabbt vad som är billigt: Ris, gryn, makaroner, mjöl.
I just min familj avstod vi från ungefär allt annat (köpte bara begagnade kläder, begagnade möbler, billigaste tänkbara av allt man "måste" ha) för att kunna äta vettigt. Men då bodde vi på landet där statushetsen är något mindre, hade vi bott i Stockholm hade det antagligen blivit väldigt tufft för ungarna i skolan. Kraven på att man ska öga "rätt" saker har bara ökat och ökat sedan 80-talet, tycker jag.
Jag tycker ofta när jag pratar om kost/hälsa med andra att de säger att de inte har råd, det kostar helt enkelt för mycket att köpa kvalitetsmat (som helt kött eller bra färs).
Och då hjälper större kunskaper inte så långt.
Varför väljer vissa att ta ansvar för sina egna liv, när många andra inte bryr sig alls eller förlitar sig på att någon annan ska göra det åt dem?
Hälsa ÄR en klassfråga, men den är inte ekonomiskt relaterad. Skillnaden finns i attityden och synen på livet.
Jag tror inte för ett ögonblick att det skulle handla om någon avsaknad av god matkultur hos de med små inkomster. Problemet är snarare att den som tvingas prioritera hyran och räkningarna framför färska råvaror av god kvalitet lättare drabbas av fetma. Visst finns det hälsosam mat man kan laga för en billig penning men så länge nyckelhålsmärkning och annan propaganda framhåller snabba kolhydrater som ett hälsosamt alternativ tror man lätt att man faktiskt äter bra trots kostens relativa torftighet.
Jag grundlade själv en rejäl fetma som ung idealistisk student med tunn plånbok. Vegetarian var jag också. Färska grönsaker och olivolja var svindyrt per kcal, Margarin och mjölmat kostade nästan ingenting. Gissa vad jag åt? Men än sen då? Jag tänkte som de flesta, kolhydrater är ju nyttigt! 6-8 brödskivor om dagen, gröt och pasta var ju toppen för kroppen. Det visste “alla” på 80-90-talet. Jag gick upp 30 kilo på 4 år som student…
Gick också upp som (fattig) student, fast jag hade kanske liiiite koll...... min standard mat var spaghetti, med kokta gröna bönor, lite rapsolja och soyasås. Eller danskt rågbröd (var billigt den gången) med dansk salami (också billigt)
Tror faktiskt mer att det är en pengafråga än en kunskapsfråga.
Jag såg ett klipp om analsäckar från bäver som används i en del industrier för att framställa arom som sedan stoppas i olika produkter som glass och godis. Det var på Nederländska så jag linkade den till fästmannens kompis för han kan nederländska och bad honom översätta den. Han ville inte se eller höra något mer än 5 minuter av den 30minuter långa programmet. Han vart helt paff och mycekt stött av vad som sades och frågade mig "vad i h-vete har dom det i?!?" och jag sa bara "det är väl inget konstigt, har man i allt från godis och läsk till glass och det räcker med en droppe för att få rätt smak och alla äter det ju så kan inte vara fel". Givetvis var han mycket upprörd över detta och sa att "jo men man vill väl inte veta vart det kommer ifrån eller hur dom gör sakerna dom stoppar i maten, räcker ju med att det smakar bra bara men något mer vill man inte veta".
Kan säga att jag hade god ton och och lät han leda diskutionen, detta för att fler folk i min närhet ska få upp ögonen för vad saker och ting är och börja tänka själva, speciellt för att min fästman har inget alls emot att "fuska" hela tiden, dvs varje dag speciellt när folk är över på besök, då ska det vara godis och chips och coca cola för att folk gillar det och han kan äta allt med men jag får se detta och känner mig ensam sittandes med mina oliver/ostbitar och glas vatten och så fort folk frågar vad jag vill ha så ska det tjatas om att jag gillar väl coca cola zero för den har inget socker osv osv... men egentligen gillar jag allt som är sött och lever i ett helvete när jag sitter bredvid folk som får äta vad dom vill men jag får/kan inte. Nu säger jag inte att jag vill äta sött för jag vet att det är missbrukaren i mig som vill äta sött och jag vet att jag blir sjuk/mår dåligt efteråt om jag ger efter för det. Men... det är som att en före detta rökare måste sitta i rökrummet och vara nykter när alla runt bara röker på och inte visar minsta hänsyn till den andra.. jag har även sagt detta till min fästman men han vill inte höra på det örat. Inte heller vill han höra på det örat att han ena dagen sov dåligt och jag påpekade att han faktist druckit coca cola på kvällen och det kunde vara det för det innehåller ju koffein(nämde inte sockret för det är heligt för honom i vissa samanhang). Men nej, det kunde det invara för han tog ett glas för en halvtimme sen och skulle somna nu... (dock dödstrött men det ville han inte heller erkänna). Sen att dom båda satt och drack energidrinkar för att dom var så trötta var för mig ytterligare en grej som jag inte förstår att dom inte ser sig själva i. Dom åt ju chips och drack cola och sen några timmar senare var do mhelt slut, då köpte dom energidrinkar och drack varsin för att bli piggare, sen på kvällen var dom lika trötta än och tog mera energidrinkar. Det blir liksom en ond cirkel, och om jag säger något spm typ "att du kanske har en sockerdipp och är trött därför för att du har druckit rent socker innan i energidrinken?" det köper dom inte alls. Varför dom inte vill se sockerdips grejen och allt det andra förstår jag bara inte. Och dom är inte sockerberoende för dom kan ju köpa en munk om dagen bara och äta och sen är det bra och köpa lite cola nästa dag och ta ett glas. Men jag ser att det är bra mycekt emr än det och att ge efter hela tiden är ju inte att vara nykter om dom nu inte är sockerberoende. Det är ju som att säga att en alkoholist är inte beroende för han tar sig bara en öl på eftermiddagen och en snaps till läggdags och sen en cider nästa dag... >.<
Jo tacka vet ja missbrukaren i folk, min säger till mig att jag visst kan fuska ibland men ack så fel hon har, för gör jag det så får jag humörsvängningar och kramper och illamående pga gluten känslighet och diaré. Det är inte värt det. Men för fästmannen som säger att han inte får det, han får en del med fast det är ju så mild grad att det märker han inte själv, men jag känner det på lukten och jag märker det för jag hör när han svär mer, han tycker han har råd att "fuska" så ofta som möjligt.
Jag kan säga iaf att folk tycker att det är okej att fuska för att föda missbrukaren i sig eller för att dom ahr varit så duktiga hela tiden så dom får unna sig.
Sen så kan folk äta skit, så länge det smakar bra och ingen säger det till dom så är det lugnt. Vet folk som säger det är helt okej att äta vaniljaromen som utvinns ur rutten ved. Jaha säger jag, jag skulle då inte vilja äta vare sig analsäcksextrakt, rutten ved eller svartmögelsyra. Men jag vet massor med folk som tycker det är helt okej, fär dom vet inte om det och när man yttrar sig om det så hör dom inte på det örat.
testa att salta lite extra i maten du gör.
Fråga vilken kock som helst vad som är hemligheten bakom "god mat" och de kommer säga "salt och fett". Kanske uttrycker de sig inte i de termerna, men det är egentligen det som är tricket.
Testa att häva i lite mer salt i köttbullarna, dra i ordentligt, och se om du märker någon skillnad i uppskattning av maten du lagar.
Nu menar jag inte att du ska plöja ner salt i allting du lagar, men att testa någon gång gör ingen skada.
Det som upprör ännu mer i artikeln är snacket om att samhället inte gör något för att hjälpa de här barnen. Jag tror det är lika bra. Sjukvården vet inte HUR de ska hjälpa feta barn idag, precis som de inte vet hur de ska hjälpa feta vuxna. Kanske fick de en hint igår i och med SBU-rapporten men många feta barn kommer att bli feta vuxna innan den får genomslag. Dessutom fanns det ingen forskning inom barnfetma som experterna kunde ta hänsyn till i sin utvärdering av studier. Rapporten gällde enbart feta vuxna.
Den hjälp som ges till överviktiga och feta barn idag är i bästa fall: ät mindre - spring mer - det är INTE farligt att vara hungrig! Och lev så resten av livet. I sämsta fall så opereras feta barns friska organ bort.
Jag vet. Jag har varit i den svängen med min son. Vi bor i en välmående kommun med bra skolor och sjukvård. Vi ingår inte i den grupp som i artikeln kallas "underklass". Skolläkaren reagerade direkt när min son började avvika från den normala BMI-kurvan och vi fick en remiss till en klinik som är specialiserad på överviktiga barn. Det vi under två års tid fick höra var hur viktigt det var att: äta mindre och springa mer samt att det INTE är farligt att vara hungrig. Allt skulle vara light och man skulle äta lite av allt. Man kände sig otroligt grym som mamma när man förbjöd sonen att ta om, och att tänka på allt han åt hela tiden. Nästan tvingade honom att delta i olika sporter varje kväll trots att han inte var speciellt intresserad själv. Till saken hör att jag har alltid lagat allt från grunden samt att godis och socker har det alltid varit sparsamt med inom familjen. Däremot har vi ätit frukt, potatis, pasta och bröd. Killen har alltid varit en hungrig en, liksom sin mamma. Och det har varit lätt att överäta när allt alltid har varit så gott.
För cirka ett och ett halvt år sedan fick jag upp ögonen för LCHF och i och med det började jag fatta hur kroppen fungerar. Efter ett halvår på denna kost blev min son normalviktig enligt BMI. Han äter skolmaten som vanligt men säkert inte samma mängd då han inte är lika hungrig till lunch nu som han var tidigare, nu när han får en frukost som mättar. Han äter det han vill när det är fest - men allt är inte längre lika åtråvärt.
Det jag vill är att våra politiker ska få reda på hur kroppen fungerar och att de sedan ska lägga pengar på att sprida den informationen. Då hjälper man hela familjer, rika som fattiga. Det behöver inte vara dyrare att äta lågkolhydratkost än högkolhydratkost.
Diskussionen efter SBU-rapporten tycker jag har slutat i att "du kan välja vilken metod du vill för att gå ner i vikt - alla är på sikt lika bra/dåliga" plus att "LCHF är inte farligt - vilket är bra att det kommit fram". Dock har det inte kommit fram att genom att välja LCHF slipper du slåss mot hungern samt att du slipper många andra krämpor, vilket gör att det är lättare att äta LCHF hela livet än att gå hungrig och sjuk resten av livet.
Jag är själv fet (dock på väg ner he he) och är därför noga med vad jag stoppar i mig. Läsk och chips äter jag i stort sett aldrig. Min sambo däremot som varit smal hela livet dricker gärna läsk varje dag, och om maten inte håller honom mätt hela kvällen (den snabbmat han föredrar gör ju sällan det), så blir det några nävar chips eller en näve godis. Och tyvärr låter han vår son äta samma. Sonen är nio år och än så länge normalviktig, dock har han exem som inte ger med sig.
Jag tjatar och tjatar men det är ju ingen som bryr sig. Försöker jag laga nyttigare mat (dvs ren mat) så är det oftast ingen som äter. Korv, färdiglagade köttbullar, färdigköpt lasagne (för min hemgjorda duger inte) är det som gäller. Om sambon 'lagar' mat blir det pizza, piroger eller annan färdigmat.
Jag blir ledsen över den mat min son äter, samtidigt som jag blir ledsen när jag ser kommentarer om 'underklass', 'usla föräldrar som stoppar i barnen skit', 'ja de fattar ju inte bättre' och annat som brukar spys ut i kommentarsfältet när barn och kost tas upp. Det är inte så lätt vinna ett krig själv. Jag blir den onda tråkiga mamman som sätter upp regler, och pappa blir den roliga som man äter gott och har det mysigt med tillsammans....
Samtidigt kan jag inte styra över vad sonen äter när han är tillsammans med pappan och farmodern. Då är det nämligen kaffe och kakor som gäller som lunch. Läsk som dricka alltid. Och blir det nån gång en smörgås så ska det så klart vara becel på för det har ju doktorn sagt....