”Underklassens barn äter ihjäl sig utan att vi bryr oss”
En högst angelägen och välformulerad debattartikel som jag tipsades om på forumet:
Sydsvenskan: ”Underklassens barn äter ihjäl sig utan att vi bryr oss”
Har du några idéer om vad som borde göras? Tipsa i kommentarerna.
Tidigare i veckan:
Det som upprör ännu mer i artikeln är snacket om att samhället inte gör något för att hjälpa de här barnen. Jag tror det är lika bra. Sjukvården vet inte HUR de ska hjälpa feta barn idag, precis som de inte vet hur de ska hjälpa feta vuxna. Kanske fick de en hint igår i och med SBU-rapporten men många feta barn kommer att bli feta vuxna innan den får genomslag. Dessutom fanns det ingen forskning inom barnfetma som experterna kunde ta hänsyn till i sin utvärdering av studier. Rapporten gällde enbart feta vuxna.
Den hjälp som ges till överviktiga och feta barn idag är i bästa fall: ät mindre - spring mer - det är INTE farligt att vara hungrig! Och lev så resten av livet. I sämsta fall så opereras feta barns friska organ bort.
Jag vet. Jag har varit i den svängen med min son. Vi bor i en välmående kommun med bra skolor och sjukvård. Vi ingår inte i den grupp som i artikeln kallas "underklass". Skolläkaren reagerade direkt när min son började avvika från den normala BMI-kurvan och vi fick en remiss till en klinik som är specialiserad på överviktiga barn. Det vi under två års tid fick höra var hur viktigt det var att: äta mindre och springa mer samt att det INTE är farligt att vara hungrig. Allt skulle vara light och man skulle äta lite av allt. Man kände sig otroligt grym som mamma när man förbjöd sonen att ta om, och att tänka på allt han åt hela tiden. Nästan tvingade honom att delta i olika sporter varje kväll trots att han inte var speciellt intresserad själv. Till saken hör att jag har alltid lagat allt från grunden samt att godis och socker har det alltid varit sparsamt med inom familjen. Däremot har vi ätit frukt, potatis, pasta och bröd. Killen har alltid varit en hungrig en, liksom sin mamma. Och det har varit lätt att överäta när allt alltid har varit så gott.
För cirka ett och ett halvt år sedan fick jag upp ögonen för LCHF och i och med det började jag fatta hur kroppen fungerar. Efter ett halvår på denna kost blev min son normalviktig enligt BMI. Han äter skolmaten som vanligt men säkert inte samma mängd då han inte är lika hungrig till lunch nu som han var tidigare, nu när han får en frukost som mättar. Han äter det han vill när det är fest - men allt är inte längre lika åtråvärt.
Det jag vill är att våra politiker ska få reda på hur kroppen fungerar och att de sedan ska lägga pengar på att sprida den informationen. Då hjälper man hela familjer, rika som fattiga. Det behöver inte vara dyrare att äta lågkolhydratkost än högkolhydratkost.
Diskussionen efter SBU-rapporten tycker jag har slutat i att "du kan välja vilken metod du vill för att gå ner i vikt - alla är på sikt lika bra/dåliga" plus att "LCHF är inte farligt - vilket är bra att det kommit fram". Dock har det inte kommit fram att genom att välja LCHF slipper du slåss mot hungern samt att du slipper många andra krämpor, vilket gör att det är lättare att äta LCHF hela livet än att gå hungrig och sjuk resten av livet.
Jag är själv fet (dock på väg ner he he) och är därför noga med vad jag stoppar i mig. Läsk och chips äter jag i stort sett aldrig. Min sambo däremot som varit smal hela livet dricker gärna läsk varje dag, och om maten inte håller honom mätt hela kvällen (den snabbmat han föredrar gör ju sällan det), så blir det några nävar chips eller en näve godis. Och tyvärr låter han vår son äta samma. Sonen är nio år och än så länge normalviktig, dock har han exem som inte ger med sig.
Jag tjatar och tjatar men det är ju ingen som bryr sig. Försöker jag laga nyttigare mat (dvs ren mat) så är det oftast ingen som äter. Korv, färdiglagade köttbullar, färdigköpt lasagne (för min hemgjorda duger inte) är det som gäller. Om sambon 'lagar' mat blir det pizza, piroger eller annan färdigmat.
Jag blir ledsen över den mat min son äter, samtidigt som jag blir ledsen när jag ser kommentarer om 'underklass', 'usla föräldrar som stoppar i barnen skit', 'ja de fattar ju inte bättre' och annat som brukar spys ut i kommentarsfältet när barn och kost tas upp. Det är inte så lätt vinna ett krig själv. Jag blir den onda tråkiga mamman som sätter upp regler, och pappa blir den roliga som man äter gott och har det mysigt med tillsammans....
Samtidigt kan jag inte styra över vad sonen äter när han är tillsammans med pappan och farmodern. Då är det nämligen kaffe och kakor som gäller som lunch. Läsk som dricka alltid. Och blir det nån gång en smörgås så ska det så klart vara becel på för det har ju doktorn sagt....