Små steg eller radikala kliv?
När man vill förbättra sin hälsa eller sin vikt, ska man då göra det i små steg eller med ett radikalt kliv? Ska man exempelvis börja köra strikt LCHF direkt eller bara ändra någon detalj i maten?
Dr Anders Tengblad skriver om det hett omdiskuterade ämnet: Små steg eller radikala kliv?
Mitt tips är både och. Jag föreslår exempelvis patienter som vill gå ner i vikt eller förbättra sin diabetes att börja köra strikt LCHF direkt. Detta för att genast få en starkt positiv effekt på vikt, blodsocker, magbesvär, sötsug osv. Den positiva effekten förstärker viljan att fortsätta och arbeta in förändringen som en vana.
Däremot rekommenderar jag att INTE göra fler förändringar samtidigt. Motionera exempelvis, det kan man börja med senare, när den nya kosthållningen har blivit en vana som flyter på av sig självt.
Att försöka ändra sin kosthållning och motionsvanor samtidigt som man slutar röka och är snällare mot svärföräldrarna, det är ett recept på misslyckande. Så mycket självdisciplin har nog ingen. Därför brukar det vara smartare att ta en förändring i taget. Arbeta in den som en vana, vilket tar minst tre veckor. Sen kan man ta tag i nästa sak.
Vad säger du? Fungerar det bäst med små steg eller radikala kliv för dig?
Det intressanta är kanske att jag inte riktigt trodde på LCHF, jag trodde mest att jag led av lite svajigt blodsocker, men blodsockermätaren jag skaffade visade inga toppar, och i desperation tog jag ett stort steg över åt LCHF (övertygad av argumenten och flera exempel i min omgivning som kommit tillrätta med sin vikt genom LCHF), och ... viktnedgången är egentligen bara en bonus. 10 onödiga kilon är borta, men kanske viktigare är att astman och den uppblåsta känslan i buken/magen har försvunnit, jag orkar jobba hur mycket som helst, och kan äta mat utan att falla i koma direkt.
Vid några tillfällen har jag ...delvis "råkat", delvis "testat" att fuska i mig lite "fredagsmys", alltid med katastrofala följder. Det slutar alltid med att jag vräker i mig skräp till jag somnar, mår fruktansvärt dåligt, och blir övertygad om att man helst helt ska avstå från skräpet -- skillnaden är fantastisk.
Men, choklad då?
Jo, det är gott - och jag har en lösning. Man gör en tryffelkaka. Smält lika delar mörk choklad (lyxa till det lite, och välj fin choklad) och smör, vispa upp halva mängden ägg, och häll i den smälta, ljumna smör-choklad blandningen i äggen under vispning, och spä växelvis ut med ungefär samma mängd vispgrädde så det blir en krämig konsistens. Baka allt i 200 grader 10 minuter så den stannar lite. Det är den ultimata kladdkakan. Man kan kyla den för att lättare kunna skära bitar, sen ger man en bit 5 sekunder i micron och serverar med vispad grädde. Godare än choklad.
Jag vet inte hur många gånger jag har försökt sluta äta godis och annat skräp. Hur många gånger jag har satt upp alla möjliga sorters regler för att uppnå någon sorts kontroll.
Gick sådär. Eller inte alls.
Tills jag en dag ramlade in på LCHF, provade med att skära ner på ALLA kolhydrater (speciellt i form av bröd, müsli och pasta).
När jag lydigt började dagen med nyttig müsli (hemlagad för bästa råvaror minsann!) gick jag hela dagen i ett brus av godissug.
Så länge jag inte fyller på tanken till evighetsmaskinen Godissug kan den inte köra! Fyller jag på i ena ändan med snabba kolhydrater tuffar fanskapet igång igen. Ofelbart.