Koststrid i Läkartidningen

Sundberg

Debatten om fett- eller kolhydratrik kost till diabetiker fortsätter i veckans Läkartidningen.

Liksom i Kalla Fakta anklagas forskare som fortsätter att stöda föråldrade (?) kolhydratrika kostråd för att gå i livsmedelsindustrins ledband. Vilket besvaras lika hårt.

Starten på dagens debatt

Epidemiologer med hybris i Läkartidningen

För en månad sedan kom en debattartikel från några närningsepidemiologer som ifrågasatte om debatten kring fett- eller kolhydratrik kost var relevant överhuvud taget. Mest tenderade de att röra till debatten anser jag, se länken ovan till mitt inlägg om artikeln.

Så till dagens svar:

”Lågkolhydratkost vid diabetes och fetma är en fysiologisk och evidensbaserad metod”

Dagens första artikel är skriven av Ralf Sundberg, docent, och Karl E Arfors, professor, samt medarbetare. Som vanligt sparar de inte på krutet. Anklagelserna om korruption och ovetenskaplighet far. Och medan den första kan vara sann och den andra säkert är det, så tror jag de kunde ha tjänat på en lite mer försiktig ton.

Fast då hade artikeln å andra sidan inte varit så underhållande läsning:

I en debattartikel i LT anser Anna-Karin Lindroos och medarbetare att den i Sverige pågående diskussionen om kostens sammansättning är högljudd och märkligt livaktig i jämförelse med andra länder…

[De] tycks inte ha uppmärksammat att resultaten av allt fler kontrollerade randomiserade studier från flera länder i sak ifrågasätter dagens fettsnåla kostråd. De verkar även ha missat att dessa kostråd ofta baseras på rena felciteringar och selektiv citering och ignorerar expertgruppernas många jävskopplingar…

Härefter dras kopplingar mellan artikelförfattarens institution och livsmedelsindustrins lobbyorganisationer (tex ILSI och SNF).

Vi förmodar att dessa nätverk är irriterade över att ett antal välinitierade svenska läkare och forskare numera stör de kommersiella budskap som mot betalning kläds i vetenskaplig språkdräkt.

Att kostråden inte genomskådats tidigare kan bero på bristfällig utbildning i det medicinska yrkets grundpelare fysiologi och biokemi.

Här följer en diskussion om kolhydraternas roll för insulinstegring, viktuppgång, insulinresistens och blodfetter.

Lindroos och medarbetare menar i sitt inlägg att vi har »ståndpunkter som tyder på bristande färdigheter i att tolka nutritionsepidemiologiska studier«. De uppger bla att dylika studier har visat »klara samband mellan västerländska matmönster och ohälsa« utan att redovisa vilken eller vilka västerländska kostfaktorer de anser skyldiga. Författarna hänvisar till tre multifaktoriella studier vars resultat de tillskriver kostens inflytande, fastän andra kostoberoende variabler kan ha avgjort resultaten. Om författarna förkastar kontrollerade, randomiserade och unifaktoriella kliniska studier till fördel för epidemiologiska observationer föreslår vi att de tar en kurs i elementär vetenskaplig metodik.

Repliker

Ingen dålig slutkläm… men artikeln får inte stå oemotsagd.

Slutrepliker av de ifrågasatta författarna samt ledaren för den institution som anklagats för starka kopplingar till livsmedelsindustrin:

Brist på respekt för avvikande uppfattningar

Nutritionsforskare och livsmedelsindustrin

Tyvärr tror jag att anklagelserna om korruption inte kan bevisas, och därför blir invändningarna mot de anklagelserna rätt effektiva. Kanske vore det bättre om Sundberg och medarbetare koncentrerat sig mer på sakfrågan?

Några saker i näringsepidemiologernas slutreplik som jag vill kommentera:

Kolhydratreducerad kost kan fungera kortsiktigt för viktnedgång, men följsamheten till den kost som försökspersonerna ordinerats har sannolikt större betydelse än den faktiska kosten.

Med andra ord: vilka kostråd vi ger spelar inte så stor roll. Det viktiga är att patienterna följer råden, oavsett vilka råden är.

Logiskt?

Stor viktnedgång efter obesitaskirurgi har också dramatisk effekt på typ 2-diabetes och andra kardiovaskulära riskfaktorer trots ett fortsatt högt intag av söta livsmedel.

Med andra ord: diabetiker kan visst fortsätta att äta sötsaker. Det är bara att operera ihop magsäcken på dem, så de måste äta i små portioner resten av livet.

Varför ta till en kostförändring när det finns stor riskfylld kirurgi som hjälper?

Sammanfattning

Så här tolkar jag näringsepidemiologernas resonemang:

Dagens fettsnåla och kolhydratrika kostråd skall inte ifrågasättas. Detta trots att vi efter att de råden infördes sett en explosiv ökning av fetma och diabetes i befolkningen. Inte heller efter att man i många experimentella studier sett tydligt sämre resultat på vikt, blodsocker och blodfetter – jämfört med lågkolhydratkost. Detta kan ha berott på något fel i alla de studierna.

Inget ifrågasättande. Status quo, tack. Vidare:

Kostråd till diabetiker spelar inte så värst stor roll. Det viktiga är att de lyder vilka råd de nu får.

Och går det ändå dåligt för dem kan man ju alltid operera ihop deras magsäck.

Läs mer

Kommentar till ovanstående från Ralf Sundberg:

”Länge har etablissemanget påstått att det inte finns någon vetenskap kring lågkolhydratkost och ffa inga kontrollerade randomiserade studier. När de nu äntligen efter att vi länge påpekat att sådan vetenskap finns, och efter att av ett flertal sådana studier faktiskt ingen av dessa talar till fördel för lågfettskost svänger etablissemangets företrädare.

Vad som nu kom ut av Lindroos respons var alltså att nutritionisterna inte längre tror på kontrollerade randomiserade studier. De krumbuktar sig istället och talar om behovet att studera olika mönster i våra matvanor utan att specificera vad de menar. När vi påpekar hur fysiologin via makronutrienters skilda effekter på hormoner styr vårt ätande och fettvävens respons, svarar de att de inte förstår vad det har med saken att göra. Tydligare kan det knappast sägas hur lite de som försörjs av livsmedelsindustrin för att bedra oss förstår vad som är vetenskap”.

Tidigare från årets infekterade kostdebatt i Läkartidningen:

Rössner glömmer kosten fullständigt

Att skjuta pianisten

Kostdoktorn vs Claude Marcus i Läkartidningen, andra ronden

Käftsmäll åt Claude Marcus i Läkartidningen

Kostdoktorn i Läkartidningen

Socialstyrelsen avfärdar Claude Marcus

Het debatt om kostråd

Epidemiologins ofrånkomliga svagheter

1 2

72 Kommentarer

  1. Kärnfrisk
    Anonym
    Du har uppenbarligen ingen som helst erfarenhet av övervikt. Tror du att det faktumet att du är smal ger dig rätt att kalla överviktiga karaktärslösa och lata matvrak?
  2. Lars M
    Kärnfrisk,
    Läs en gång till och citera gärna korrekt.

    Tolkningen du ska göra är att trots att jag äter stora mängder fett - jag är alltså inte fettskrämd - så tappar jag inte vikt i den omfattning som så många andra LCHF:are beskriver.

  3. Thomas H
    Hej Lars M

    Har du nu varit med VV så länge och dessutom bantat ett antal gånger med dom så fungerar givetsvis inte din metabolism optimalt längre.

    Hur känns det i övrigt även om du nu inte tappar i vikt efter ett halvt år med LCHF. Har du förbättrade blodvärden som alla andra får på denna kost?

    I så fall har du ju minskat risken för andra metabola sjukdomar och det måste ju vara bra eller hur?

  4. Tiveden
    Idag läser jag på Annikas blogg att om man inte går ner i vikt ska man minska portionerna. Har man ätit LCHF en längre tid och börjat tillgodogöra sig kosten bättre så att man går upp i vikt bör man minska på fettet.

    Jag har inte gått ner i vikt på LCHF. Ibland har jag inte känt någon hunger och under någon vecka dragit ner på portionerna. Resultatet har varit -2 kg ganska omgående. Vad som sedan händer är att jag blir tokhungrig och äter massor under 3-4 dagar och vips är jag tillbaka där jag startade i vikt.

    Detta har hänt 3 eller 4 gånger det senaste halvåret. Det är samma hunger som när man drar ner på vanlig mat och svälter sig. Med den skillnaden att jag inte går upp till mer än där jag startade.

    Tips eller förklaring någon?

  5. Fettfia
    Att överviktiga bara vill ha något att skylla på, det har jag hört till leda. Kom med något annat! Visst, man kan tycka att det borde räcka med att inte äta mer än man gör av med, och att göra av med det man äter. Det vore så enkelt om det bara var så, alltid, för alla. Det är enkelt att förklara återupprepade misslyckanden och återfall i ätarträsket med att man inte har viljan och karaktären. Om det bara vore vilja och karaktär det handlar om, vore det då inte lättare att ta sig i kragen och skaffa sig både vilja och karaktär i stället för att utsätta sig för en massa annat för att man är så desperat efter att gå ner i vikt? En viktoperation är ingen smärtfri upplevelse. Att stympa sin magsäck, det kräver nog en jävla massa vilja, för vem vill egentligen lägga sig under kniven och utsätta sig för risker om det finns en enklare väg? Jag vet inte hur många gånger jag hatat min bristande karaktär och ovilja inför att gå ner i vikt. Jag kan nästan inte räkna alla bantningsförsök jag gjort, som kanske funkat ett tag, men aldrig hållit en längre tid. I slutändan har jag alltid gått upp mer. Tillslut blev det svårt att ens stå ut en dag. Karaktären blev nästan obefintlig, eller var det suget som blev större? Jag fick plötsligt svårare att gå ner, det måste väl bero på att jag egentligen inte ville, eller var det så att jag bantat så mycket att kroppen inte villa släppa från sig kilon och skrek efter kolhydrater? Hur står man emot ett skrikande behov, ett sånt sug som gör att man inte kan tänka på annat, varje minut? Ett sug så stort att man drar sig för att gå och handla eller äta överhuvudtaget för att man inte vet var det slutar? Ett sug som betyder mer än vänner, sex, pengar, hälsa och familjeliv. Ett sug som känns för stort att ens försöka slåss mot tillslut. Om alla människor har det suget och är så hungriga, då förstår jag om det är min vilja och karaktär det är fel på. Men ponera att alla inte fungerar likadant och definitivt inte upplever att kroppen skriker och bestämmer över ditt huvud. Då kanske man kan ana att det är något annat det är fel på. Sen jag började med LCHF upplever jag att jag kan ha kontroll över vad jag äter. Jag är inte överdrivet hungrig. Jag äter tvärtom ganska lite och får tvinga i mig maten. Ofta lämnar jag halva tallriken. Senast i går upptäckte jag att jag äter samma mängd (av samma mat) som en kompis på 45 kilo. Och då väger jag dubbelt så mycket och mer därtill. Jag kan stå emot sug. Jag har knappt något, men om det kommer är det inte ens i närheten av hur det kändes förut och jag kan resonera bort det. Helt plötsligt är karaktären där. Jag skulle gissa på att det är så det är när man inte är kraftigt sockerberoende. En normal människas sug, alltså. Ett Kolhtdratsberoende, eller sockerberoende, kan vara en förklaring till övervikt, det kan finnas andra förklaringar också, PCO, hypertyreos, ätstörningar. Kalla dem undanflykter om du vill. Men det finns alltid en orsak. Dåliga vanor kan ge folk trivselkilon, men bär man på 40, 50 kilos övervikt kanske man kan tänka sig att det ligger mer bakom än att man "gillar att äta". Och visst, vad man äter och hur har störst betydelse. Men frågan är varför folk väljer att äta så, varför de inte kan stå emot. Vill man förklara övervikt enkelt, då kan man skylla på karaktär.
  6. Tiveden,
    LCHF är inte en helt färdig modell där alla faktorer och deras effekter är kända ännu, utan ett grundkoncept med variationer där många testar olika varianter.

    Annika förespråkar ibland kalororeduktion för att gå ner de sista kilona, jag och många med mig är skeptiska till det annat än möjligen någon vecka eller så.

    Däremot är det nog ingen som är skeptisk till att som du gjort enbart lyssna på kroppens egna signaler, vill inte kroppen ha mer mat skall man inte tvinga i den det.

    Har man misshandlat sin kropp under många år tar det naturligtvis tid att få alla mekanismer att fungera optimalt igen. De variationer du upplevt kan beror på det.

    Har du mycket övervikt att bli av med? Har du haft den vikt du har nu någorlunda stabilt under flera år? Det kan ju vara så att din kropp fått för sig att det är din normalvikt. Jag har själv råkat ut för vad jag misstänker är ett sådant fenomen, jag gick snabbt ner från 160 kg till 120 kg men där är det stopp. Just runt 120 kg låg jag ganska stabilt under åtminstone 10 år trots att jag då var ganska aktiv med långa vandringar i skogen utan problem. Jag tror att det kommer att ta tid, men förr eller senare kommer min kropp att fatta att detta är fel och börja gå nedåt igen. Många försöker skynda på detta på olika sätt men jag har inte sett något som jag känner mig tillräckligt säker på att det inte kan störa normaliseringen på annat sätt, så ännu så länge fortsätter jag att vänta ut platån.

  7. Fettfia,

    Just. Ända sedan någon gång i mitten på förra seklet har forskare konsekvent avfärdat rönen som beskriver fetma som ett fysiologiskt problem (rubbad ämnesomsättning!). Istället har fokus hamnat på den psykologiska biten, att det bara handlar om dålig viljestyrka.

    Men det förklarar inte varför folk blir överviktiga till att _börja_ med -- en del kan äta "hur mycket som helst" och förbli smala, medans andra går upp i vikt, trots samma mängd mat.

    Växer barn för att de äter, eller äter de för att de växer? Det ger en antydan till att något annat än psyke spelar in...

  8. Fettfia
    I bland undrar jag om kropp och psyke konspirerar i hop bara för att göra mig fet(are). Ämnesomsättningen är nämligen lika kass som min "karaktär". Jag är inte ensam om det i min släkt heller, och det är ju intressant. Miljö påverkar säkert väldigt mycket, men jag tror vissa har lättare att falla för socker än andra, så det skulle inte förvåna mig om förklaringen sitter i generna. Benägenheten att äta alltså, jag påstår inte att vi blir tjocka på luft.
  9. Staffan i Uppsala
    Fettfia, inte alls omöjligt. Fallenheten att fastna i alkohol- eller drogberoende har ju klara geneteiska faktorer, och varför skulle sockerberoende vara annorlunda i det avseendet? Även om kombinationen arv och miljö förstås är avgörande för om beroendet bryter ut.
  10. Gå ner i vikt är inte det som är svårt, tro mig jag vet för jag har gjort det många gånger. Det som är det svåra är att inte gå upp i vikt. Vanligt hedeligt bondförnuft säger att äter man mindre än vad man gör av med så går man (oftast) ner i vikt. Frågan är bara hur man ska äta för att vara nöjd med det man äter och inte äta mer och mer och mer. Själv har jag nu hittat ett sätt som passar mig. Jag äter det jag vill och njuter av det jag äter. Jag tar mig tid att riktigt smaka på maten. Jag vill inte äta en massa socker och andra konstlade tillsatser. Detta har resulterat i dryga 15kg viktminsking utan större ansträngning. Jag tränar när jag vill inte för att jag måste. Jag äter när jag är hungrig och inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag äter det jag tycker är gott och njuter istället för att på kortast möjliga tid trycka in så mycket som möjligt utan att känna vad det smakar. Förutom mat och motion så har jag även jobbat en del med mentalträning och denna kombinationen har hjälpt mig. Vad som hjälper er andra vet inte jag utan ni får hitta ert eget måbra läge.
  11. Lars M
    Thomas H skrev:
    "Har du nu varit med VV så länge och dessutom bantat ett antal gånger med dom så fungerar givetsvis inte din metabolism optimalt längre."

    Hej Thomas H,
    ständig medlem i VV blev man när man nått sin målvikt och lyckats hålla den en tid, men det är 19 år sedan jag var där senast! Däremot har jag kvar allt materialet och tyvärr tror jag att många som inte själva varit med i VV tror att det är väldigt mycket kolhydrater. Nu gör de i och för sig om programmen med jämna mellanrum, men då när jag var med var det t ex klar restriktion på kolhydratintaget.

    Man kunde max äta en stor eller två små potatisar och 1-1,5 dl ris per dag om det skulle rymmas annat. Pasta minns jag var typ 2 dl. Följde man programmet med snabbast viktnedgång, skulle män ligga på ca 1200 kcal per dag, så något kolhydratfrossande fanns det definitivt inte plats för då, även om naturligtvis också fettintaget var begränsat. Bl a fick man bara äta max 4 ägg i veckan p g a kolesterolinnehållet. Senare vet jag att de ändrade så att potatis var fritt att äta hur mycket som helst av (men inte ris!). Hur de kom fram till det har jag ingen aning om, men det var länge efter att jag slutat gå där.

    LCHF maten fungerar utmärkt och jag mår bra förutom att jag inte går ner i vikt. Jag kan alltså inte äta mig ner i vikt som många andra - vad jag förstår - kraftigt överviktiga personer klarar. Äter jag typisk LCHF mat som bacon och ägg till frukost, fläskkarré med gräddsås och blomkål till lunch, lax med broccolli till middag, så står min vikt i princip still. Jag kan lägga till majonäs, brie- och cambozolaostar, jag kan lägga gott vitlökssmör på fläskkarrén, det gör ingen skillnad. Jag går dock inte upp i vikt heller. (Visst kan jag köra Skaldemans fakirbiffar i 5 månader, men ärligt talat är jag då hellre överviktig eller återgår till VV!)

    Däremot kan jag pressa mig till att tappa 0,5-1,0 kg i veckan om jag cyklar på min träningscykel 2-3 ggr i veckan och tar långpromenader på helgerna och samtidigt lägger mig på ett kaloriintag runt 1100-1200 kcal per dag (jätteroligt!) Men detta gäller vare sig jag äter LCHF eller vanlig mat. Ska man hamna så lågt med LCHF får man antingen minska portionerna rejält eller äta endast 2 ggr per dag. Och det är ju inte riktigt det budskapet du och andra ger, att man ska svälta sig på LCHF-kost också, snarare tvärt om.

    De som skriver här är i huvudsak människor som LCHF fungerar för. Därför hör vi denna euforiska lovsång från så många här och alla dessa lyckliga berättelser från människor som lyckats gå ner mycket i vikt. Övriga som testat LCHF men som det likt mig inte fungerat lika bra för, kanske bara försvinner i tysthet och då blir bara anhängarna kvar. Själv ska jag dock inte ge upp än.

  12. Kärnfrisk
    Jag tycker i varje fall att min hälsa är enormt mycket viktigare än min vikt, så därför kommer jag aldrig mer äta kolhydratrik mat igen.

    Lars M, som det är skrivet uppfattar i varje fall jag det som att du inte kan äta några stärre mängder fett. Ber om ursäkt att jag missförstod det du skrivit.

  13. Kärnfrisk
    Har för mig att någon skrev om en undersökning som gjorts på socker kontra kokain, där det visade sig att socker var minst lika beroendeframkallande. Så visst är sockerberoende en realitet.
  14. Staffan i Uppsala
    Bra att du inte ger upp, Lars! 🙂 Jag tror att Kenneth har rätt i att du ligger still för att kroppen tror att den har rätt vikt. Jag har själv inte ätit lchf särskilt länge, bara sedan början av augusti. I början gick jag ner rätt bra, tappade 5 kilo på drygt en månad, sedan dess har jag legat still runt 76,5 - 77 kg. Men jag väntar ut min kropp och räknar med att den fortsätter ner så småningom. Jag har ju heller ingen enorm övervikt, kanske är det delvis därför jag ligger still nu, men säkert också för att kroppen för tillfället tycker att den ligger lagom. 🙂 (De senaste dagarna har det dock kommit antydningar om att den kanske tänker börja krympa igen, den som har lever får se 😉 ).
  15. Tiveden
    KE
    Tack för ditt svar. Jag har gått upp ca 10 kg de senaste två åren och det som jag tror min kropp uppfattar som normalvikt sedan 30 år tillbaka ligger lika mycket ner.

    Jag har varit sjuk och inte rört mig så mycket. Tidigare var jag mycket aktiv. Sedan några månader går jag 1 h per dag och styrketränar 2 x 30 minuter. Under 10 månader har jag ätit LCHF.

    Jag har inte gått ner men viktuppgången har stannat av. När jag mäter mig har inget hänt MEN nu när vinterkappan kom fram är den lättare att knäppa än den var förra vintern.

    Som du säger har jag lyssnat till vad kroppen säger och ätit och ätit och ätit. Jo jag har ätit mycket mera än tidigare och det har känts bra. Nu efter 10 månader börjar äntligen naglarna växa ut så något är bättre.

    Du har rätt. Jag ska fortsätta äta som min kropp vill och ge den så mycket tid den behöver. Det går åt rätt håll i alla fall.

  16. Staffan i Uppsala
    Tiveden, det låter som att din kropp jobbar för fullt med att reparera sig. Tids nog kommer den att sätta igång med vikten också, men just nu finns det nog saker som är viktigare för den att ta itu med. Får våra kroppar bara naturlig mat så är de väldigt fiffigt konstruerade. 😉
  17. Tiveden,
    Det låter som en bra strategi, och som många säger: Vikten i sig är ju inget självändamål, äter man på ett sätt som ger hälsa och välbefinnande och slutar fokusera på vikten för viktens skull kommer man nog att optimera sin hälsa och livskvalitet, och även vikten kommer att normaliseras förr eller senare.

    Det kan ju också vara så att man inte går ner för att kroppen för tillfället prioriterar reparation framför viktnedgång. Ge kroppen rätt förutsättningar så är den förvånansvärt intelligent i sina prioriteringar.

  18. Helena Hesselmark
    Nedanstående skickade jag in som kommentar till LT.
    Än har den inte kommit in, men jag har gott hopp att den ska. Jag har fått flera kommentarer publicerade tidigare i frågan om lågkolhydratkost till diabetiker och överviltiga.
    För säkerhets skull visar jag den här också.
    Min historia finns på
    http://www.kostdoktorn.se/?page_id=97
    Sedan mars i år, 2008, är jag viktstabil. HbA1c är 4,7% och alla labprover är lika bra eller bättre än för 2 år sedan.
    Med de vänligaste lycka-till-hälsningar till alla dem som tvekar.
    Helena Hesselmark

    Lågkolhydratkost vid diabetes och fetma är en fysiologiskt egenbevisad metod

    Efter många debattartiklar i frågan om tallriksmodell visavi lågkolhydratkost, är det för den som berörs mest, patienten, mycket svårt att dra egna slutsatser om vilken sida man skall välja. Sjukvårdens personal verkar inte hjälpa till. Tvärtom tycks de flesta som arbetar med diabetiker förespråka tallriksmodellen av gammal vana.
    Jag föreslår att patienter med diabetes själva provar.
    Eftersom Socialstyrelsen i all sin vishet den 16 januari 2008 skrev att tillvägagångssätten är lika bevisade och beprövade, kan man som överviktig diabetiker typ 2 med självförtroende prova på båda metoderna.
    De flesta har troligen redan provar SLV: s tallriksmodell eftersom det är denna metod dietisterna rekommenderar.
    Ta nu tillfället i akt att prova lågkolhydratmetoden. Gör det konsekvent i minst två veckor. Är man insulinberoende ska man kontrollera sitt blodsocker noggrant. De flesta behöver mindre insulin när de äter färre kolhydrater. Kolhydrater finns i bröd, potatis, ris, pasta, frukt och grönsaker. Ju striktare man följer lågkolhydratmetoden dess snabbare påverkas blodsockret – och vikten.
    Ge inte upp. När du efter två veckor ser resultatet på vågen och i blodsockermätaren tycker jag att du skall ringa din doktor och berätta det glada budskapet.

    Helena Hesselmark
    Diabetiker typ 0

  19. ulrika
    Lars,jag stannde i viktnedgång efter 5 kilo.Det var stillastående i två månader då jag tog beslutet att sluta med ost och grädde.Resultatet kom omedelbart -2 kilo första gräddfria veckan och nu fortsätter vikten ner stadigt och säkert.Så enkelt kan det vara.Man måste tillåta sig att exprimentera lite tills det funkar.
  20. Thomas H
    Vackert så, Helena. Din kommentar finns nu även i LT.
    Jättebra kommentar/tillägg til artikeln, säger och hälsar Thomas som var en av pojkarna (2 st) som åt bär och mycket grädde hos dig för över 1,5 år sedan. Tack även för den gången!
  21. Maria M
    Kärnfrisk: Jo.
  22. Phatrick
    Ulrika: jag har nog samma erfarenhet av mjölk och mjölkprodukter som du. Försökte iofs bara en månad med "grädde&smör-LCHF" men gick bara ner ett par kg (glykogenreserven?). Efter att ha skippat allt vad mjölk heter så började kilona ramla av i en rasande fart. Ligger nu ett år senare på normalvikt istället för 15 kg övervikt. Även sömnen blev omgående mycket bättre och förkylningarna minskade med 90% efter upphörandet med mjölk. Tycker förstås att detta är en grej man ska testa om viktnedgången inte vill infinna sig inom rimlig tid.
1 2

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg