Terapi mot övervikt?

Ännu en artikel om hur överviktiga egentligen bara är känslomässigt instabila (med finare ord). Detta ser jag mest som en typisk bortförklaring när de vanliga råden om att äta fettsnålt, och mindre, som vanligt inte fungerar. Då måste ju felet ligga hos den som försöker gå ner i vikt. För de råden kan ju inte vara fel, även om de nu råkar vara just bevisat ineffektiva?

– Ett sug är en önskan att äta som inte grundar sig i näringsbrist. Suget är en betingning, ett inlärt beteende, förklarar Gunilla Burell.

Mig veterligen finns inga bevis för att se matsug som ren psykologi. Ett till exempel på detta här. Särskilt dumt är det när det finns en utmärkt fysiologisk förklaring. Om man äter för stor del mat som ger höga insulinnivåer i kroppen (socker, andra kolhydrater, ev sötningsmedel) så ”låses” näringen fast i fettceller och kan inte släppas fritt förrän insulinnivåerna sjunker. Oavsett hur stora fettlager man har. Mer för den intresserade.

13 Kommentarer

  1. Fnyfniken
    Du har så rätt, Doc_. Jag skulle även gå så långt att kalla normalviktiga utsvultna för känslomässigt instabila också, då de ju beter sig precis likadant. Den fete är ju bara en svulten liten människa inuti ett fettlager som tar all näring och energi. En svulten människa är en svulten människa.
  2. Tombola
    Jag tror att Burell kan ha rätt till en viss del.

    Vissa tröstäter medan andra belönar sig. Är övertygad om att maten för många fungerar som rökning och alkohol.

    Men oavsett vilken grupp man eventuellt tillhör (kanske båda två?) så underlättas ett normalt ätbeteende om man äter riktig mat.

    Själv är jag övertygad om att många hamnar i en ond cirkel, äter fel mat utan att vara hungrig, mår sämre, äter mer,,,,,

    Däremot tror jag inte att matdagboken är lösningen - först och främst gäller det nog att ta bort kolhydraterna men det ena utesluter ju inte det andra.

  3. Tombola
    Sedan kan man undra hur kroppen reagerar när den inte får rätt mängd näring?

    Säger hjärnan till att äta mer i förhoppning att kroppen skall få det den behöver?

    Själv fick jag massor med huvudvärk (och lite ryggont) efter att ha ökat upp fetthalten från uppskattningsvis 50 E% till ungefär 70 E%.

    Jag gjorde ökningen med hjälp av smör vilket var enklast och det tog ett tag innan jag kom på orsaken till huvudvärken - jag fick helt enkelt bättre syn och efter att ha bytt glasögon så är allt ok igen.

    Detta gör att jag nu klarar av att läsa tidningen med glasögon som är 10 år gamla,,,,

  4. sussie
    Jag har sagt att lobotomi skulle vara det bästa sättet att komma till rätta med hunger och övervikt. Jag har aldrig kännt mig mätt mer än högst någon timme jag har tröstätit fortsatt äta trots att jag varit mätt osv. Nu har jag (tack och lov) hittat LCHF och lagt lobotomi tankarna på hyllan, jag har fortfarande sug vissa kvällar men det är på feta godsaker som finns i kylen! Viss hjälp tror jag faktiskt kan komma från terapi men jag VET att hjälpen finns i vad man äter. Jag är sååå tacksam att jag funnit lösningen på vikt och hälsa. Jag har ingen stor övervikt (är nöjd med mig själv) och jag håller vikten utan att tänka mig för eller genom att träna hysteriskt och vara hungrig hela tiden, så som jag hade det förr när jag lydde dietster och läkares råd om god kost.
  5. Tombola
    Sussie,
    Jag tror att du delar dina erfarenheter med massor med andra människor.

    Flertalet av dessa kommer till rätta med ätstörningarna under förutsättning att de äter riktig människomat istället för den näringsfattiga turbomat som många stoppar i sig.

    Sedan finns det naturligtvis en mindre klick som verkligen har psykiska orsaker till ett osunt ätande, men särskilt många är de nog inte,,,,

  6. Intressant det där. Tidigare har jag varit en riktig binge-eater. Jag åt mängder av godis nästan varje dag, och detta höll på i flera års tid med några "vita" veckor här och där. Det resulterade också i 15 kg viktuppgång på ca 1 år.

    Sedan jag började med LCHF för ca 7 månader sedan har jag inte tröstätit en enda gång. Kosten fixar mer än vad man tror.

  7. Anna Maria
    Jag har ätit LCHF i 4 år och 2 månader. Under denna tid har jag aldrig känt hunger, trots att det ibland kunde förflyta 10-11 timmar mellan måltiderna. Den kolhydrathungern jag har haft tidigare, bara ett par timmar efter en måltid, är ett minne blott. På morgnarna de dagar jag arbetar äter jag först efter att ha varit vaken och aktiv ca 1 timme. Då känner jag bara lust att äta och inte hunger. Jag har erfarit att på helgerna har jag riktig matlust först vid 10-11 tiden; det händer ofta att jag bara äter ett par gånger om dagen när jag är ledig. Jag behöver inte dricka så mycket heller och inte direkt i samband med måltid utan efteråt.
    Först nu upptäcker jag hur lite vikt- och volymmässigt jag äter i förhållande till andra normalätande. Och jag håller vikten, vilket måste betyda att jag äter tillräckligt. Det är komplicerat i sällskapslivet, mina vänner och släktingar lagar trevliga måltider och jag tar bara lite. Vissa rätter rör jag bara inte och jag känner mig lite tråkig, men hellre tråkig än illamående.
    Att försöka "bota" folk som äter fel med terapi är närapå ett övergrepp, tycker jag. Man löser ju inte det verkliga problemet utan i stället skuldbelägger människor, som om de hade sig själva att skylla för att de aldrig har fått lära sig att äta naturlig mat.
  8. För några månader sedan hade Rössner en märklig nekrolog över sig själv i Läkartidningen. Det skulle stå "Vad var det jag sa på hans gravsten". Hela resonemanget handlade om varför vi misslyckas när det är så lätt (ät mindre, motionera mer). Och vad var då slutsatsen. Jo, minsann, de ansvariga landstingspolitikerna hade aldrig beviljat den gode professor Rössner den prykologtjänst han i decenniers tid hade äskat att få!

    Med andra ord: Fler psykologer skulle kunnat hindra fetmaepedemin. Den alternativa förklaringen att fetma är en hormonstyrd process driven av insulin hos människan lyste med sin frånvaro. Jordekorrar går också upp i vikt inför dvalan - en process helt styrd av den säsongsmässiga variationen av insulinnivåer. Att försöka få psykologer att ändra beteenden som i grunden är hormonstyrda är lika omöjligt för männsikor som för jordekorrar. Att däremot ändra den insulinhöjande faktor i maten som är onaturligt stor för vårt släkte - överkonsumtion av snabba kolhydrater - är lättare.

    Per Wikholm
    författare "Ideologin och pengarna bakom kostråden"

  9. Jag kan tänka mig att psykolog kan vara bra för en del vid övergång till att äta människomat, för att få hjälp tills abstinensen efter sockerknarkandet går över.

    För övrigt kan man ju tänka sig flera mekanismer som gör att många tröstäter, fettbrist gör att alla de skador sockret orsakar inte kan repareras, skador på både cellväggar, nervceller och myelinet som isolerar nertrådarna. Dessutom har man ju en abstinens liknande den efter kokain eller amfetamin efter varje sockerkick, den abstinensen har stora likheter med svår depression.

    Man kan alltså även behöva psykologhjälp av samma anledningar som att knarkare behöver det för att först inse att de är beroende och sedan för att klara att ta sig ur beroendet.

  10. Kattmoster
    Jag hör till dem som anser att det finns alldeles för många som springer runt och kallar sig kränkta av ditten och datten men detta psykologiserande över rent biologiska faktorer är baske mig kränkande med besked. Dessutom gör det skada eftersom det i värsta fall förhindrar att man griper sig an det verkliga problemet, nämligen kolhydraterna. Utan kolhydrater inget sug.
  11. Kattmoster
    Fnyfiken, det har du så rätt i! På mitt jobb äter tjocka och smala ungefär detsamma, bortsett från att de smala i allmänhet äter mera. Snacka om pyskiskt instabila.
  12. Kattmoster
    "Säger hjärnan till att äta mer i förhoppning att kroppen skall få det den behöver?"

    Det skulle inte förvåna mig om det är så. Kroppen vet vad den behöver om man bara klarar av att lyssna till den. Det går också alldeles utmärkt att vara tjock och undernärd på samma gång. Min kraftigt överviktiga mamma trodde att doktorn drev med henne när han, på fullt allvar, frågade henne om hon åt ordentligt. Men så var detta förstås på 60-talet.

  13. Åh, jag trodde också att suget egentligen bara fanns i mitt huvud, att problemet låg i brist på karaktär eller på undangömda känslor av något slag...

    För mig var det rent fysiskt och nu är det över. Trots åratal av felätande blev jag botad på en "kvart" när jag slutade med snabba kolhydrater.

    Jag kommer ALDRIG att äta socker igen.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg