Terapi mot övervikt?
i Viktnedgång Ännu en artikel om hur överviktiga egentligen bara är känslomässigt instabila (med finare ord). Detta ser jag mest som en typisk bortförklaring när de vanliga råden om att äta fettsnålt, och mindre, som vanligt inte fungerar. Då måste ju felet ligga hos den som försöker gå ner i vikt. För de råden kan ju inte vara fel, även om de nu råkar vara just bevisat ineffektiva?
– Ett sug är en önskan att äta som inte grundar sig i näringsbrist. Suget är en betingning, ett inlärt beteende, förklarar Gunilla Burell.
Mig veterligen finns inga bevis för att se matsug som ren psykologi. Ett till exempel på detta här. Särskilt dumt är det när det finns en utmärkt fysiologisk förklaring. Om man äter för stor del mat som ger höga insulinnivåer i kroppen (socker, andra kolhydrater, ev sötningsmedel) så ”låses” näringen fast i fettceller och kan inte släppas fritt förrän insulinnivåerna sjunker. Oavsett hur stora fettlager man har. Mer för den intresserade.
Vissa tröstäter medan andra belönar sig. Är övertygad om att maten för många fungerar som rökning och alkohol.
Men oavsett vilken grupp man eventuellt tillhör (kanske båda två?) så underlättas ett normalt ätbeteende om man äter riktig mat.
Själv är jag övertygad om att många hamnar i en ond cirkel, äter fel mat utan att vara hungrig, mår sämre, äter mer,,,,,
Däremot tror jag inte att matdagboken är lösningen - först och främst gäller det nog att ta bort kolhydraterna men det ena utesluter ju inte det andra.
Säger hjärnan till att äta mer i förhoppning att kroppen skall få det den behöver?
Själv fick jag massor med huvudvärk (och lite ryggont) efter att ha ökat upp fetthalten från uppskattningsvis 50 E% till ungefär 70 E%.
Jag gjorde ökningen med hjälp av smör vilket var enklast och det tog ett tag innan jag kom på orsaken till huvudvärken - jag fick helt enkelt bättre syn och efter att ha bytt glasögon så är allt ok igen.
Detta gör att jag nu klarar av att läsa tidningen med glasögon som är 10 år gamla,,,,
Jag tror att du delar dina erfarenheter med massor med andra människor.
Flertalet av dessa kommer till rätta med ätstörningarna under förutsättning att de äter riktig människomat istället för den näringsfattiga turbomat som många stoppar i sig.
Sedan finns det naturligtvis en mindre klick som verkligen har psykiska orsaker till ett osunt ätande, men särskilt många är de nog inte,,,,
Sedan jag började med LCHF för ca 7 månader sedan har jag inte tröstätit en enda gång. Kosten fixar mer än vad man tror.
Först nu upptäcker jag hur lite vikt- och volymmässigt jag äter i förhållande till andra normalätande. Och jag håller vikten, vilket måste betyda att jag äter tillräckligt. Det är komplicerat i sällskapslivet, mina vänner och släktingar lagar trevliga måltider och jag tar bara lite. Vissa rätter rör jag bara inte och jag känner mig lite tråkig, men hellre tråkig än illamående.
Att försöka "bota" folk som äter fel med terapi är närapå ett övergrepp, tycker jag. Man löser ju inte det verkliga problemet utan i stället skuldbelägger människor, som om de hade sig själva att skylla för att de aldrig har fått lära sig att äta naturlig mat.
Med andra ord: Fler psykologer skulle kunnat hindra fetmaepedemin. Den alternativa förklaringen att fetma är en hormonstyrd process driven av insulin hos människan lyste med sin frånvaro. Jordekorrar går också upp i vikt inför dvalan - en process helt styrd av den säsongsmässiga variationen av insulinnivåer. Att försöka få psykologer att ändra beteenden som i grunden är hormonstyrda är lika omöjligt för männsikor som för jordekorrar. Att däremot ändra den insulinhöjande faktor i maten som är onaturligt stor för vårt släkte - överkonsumtion av snabba kolhydrater - är lättare.
Per Wikholm
författare "Ideologin och pengarna bakom kostråden"
För övrigt kan man ju tänka sig flera mekanismer som gör att många tröstäter, fettbrist gör att alla de skador sockret orsakar inte kan repareras, skador på både cellväggar, nervceller och myelinet som isolerar nertrådarna. Dessutom har man ju en abstinens liknande den efter kokain eller amfetamin efter varje sockerkick, den abstinensen har stora likheter med svår depression.
Man kan alltså även behöva psykologhjälp av samma anledningar som att knarkare behöver det för att först inse att de är beroende och sedan för att klara att ta sig ur beroendet.
Det skulle inte förvåna mig om det är så. Kroppen vet vad den behöver om man bara klarar av att lyssna till den. Det går också alldeles utmärkt att vara tjock och undernärd på samma gång. Min kraftigt överviktiga mamma trodde att doktorn drev med henne när han, på fullt allvar, frågade henne om hon åt ordentligt. Men så var detta förstås på 60-talet.
För mig var det rent fysiskt och nu är det över. Trots åratal av felätande blev jag botad på en "kvart" när jag slutade med snabba kolhydrater.
Jag kommer ALDRIG att äta socker igen.