Ständig svår hunger går inte att stå emot
9 januari 2013 av Dr Andreas Eenfeldt![Dr Andreas Eenfeldt]()
i Viktnedgång
i Viktnedgång Vetenskapsjournalisten Ann Fernholm skriver en insiktsfull krönika om den till stora delar pinsamt aningslösa dokumentären ”Sanningen om fett”. Så här klokt skriver Fernholm bland annat:
Fetma bottnar ofta inte i en ”dålig karaktär”. Det handlar om en biologisk rubbning där hungern river i kroppen. Jag tror att detta är en av flera viktiga förklaringar till att fetmavården har misslyckats så kapitalt: man har trott att det går att stå emot hunger. Det är helt fel.
Tänk om fler förstod det. Då återstår sen bara att se vilken mat som ger minskad hunger, utan att kirurgkniven behöver möblera om de inre organen.
Ett sötare blod: Faktakollen: Innehåller BBC:s ”Sanningen om fett” några sanningar?
Man inser inte hur mycket kolhydratisar man stoppar i sig och så testar man i 2 veckor och säger att "nä det funkade inte på mig och min kropp för alla är olika blahablaha" och så ska man helst ha försökt sig på en 10-12 lchf bakverk under tiden och unnat sig på helgen.
Nu generalliserar jag och överdriver åde grövsta såklart och vet att det finns personer som faktiskt har problem med även rätt strikt lchf. Fast många äter lite för lite fett verkar det som så blir det lclf nästan.
Så jo i många fall ÄR det personens eget fel, men handlar inte om bristande karaktär utan bara lite fattigt med kunskap som är lätt att skaffa sig.
Skillnaden på att göra en urgod lchf köttfärsgratäng som iallafall jag åt dagligen och stadigt gick ned i vikt med och en INTE lchf köttfärsgratäng som jag av nån anledning gick upp 1½ kg med och blev bråkig i magen och finnig låg i en ynka jäkla påse tacokrydda. Så så lurigt kan det va när man TROR att man gör rätt.
För det första så blev det fel redan från början, jag hade blivit lovad en gastric bypass, men vaknade upp med en VBG istället. STOR skillnad för mig även om jag inte orkar förklara varför.
När det var dags att börja äta riktig mat uppstod problemen: jag kunde knappt äta något utan att det blev stopp vid magmunnen och jag var tvungen att kräkas upp allt.
Detta hände vid varenda måltid, varenda dag, oavsett hur el vad jag åt. Kirurgen hade gjort magmunnen för liten och det uppstod bara fler komplikationer. Efter att ha gått ner för snabbt i vikt så fick jag en kronisk inflammerad gallblåsa och mot slutet hade jag anfall i flera timmar varje dag och gick på morfin ett par år innan jag tvingade till mig en operation av gallblåsan.
Eftersom jag kräktes av nästan all mat så började jag äta godis, kakor och glass som var lättsmält. Jag blev beroende av coca-cola och min diet bestod bara av socker och kolhydrater. Jag kunde knappt äta några frukter som jag alltid har älskat, bara bananer.
Till sist stod jag på samma vikt som innan operationen. Då jag ville operera om magmunnen (som läckte upp magsyra), åtgärda magbråcket och ta bort gallblåsan, så talade kirurgen om för mig att jag bara hade ett alternativ. För att få detta fixat måste jag även operera om mig med en gastric bypass. Eftersom jag då hade stått på morfin i minst två år pga smärtorna i magen (magsyran + magbråcket + gallblåsan) så gick jag till slut med på det, motvilligt.
Jag trodde på att jag skulle kunna gå ner i vikt, bli av med de kroniska smärtorna i magen och resten av kroppen och så småningom sluta med insulinet efter att ha fått diabetes typ 2 (pga övervikt och insulinresistans med pcos).
Mitt hormonproblem (pcos) skulle försvinna vid viktnedgång och smärtan i kroppen som endast berodde på övervikten skulle försvinna. Kort sagt: mitt liv skulle bli perfekt om jag bara lyckades gå ner i vikt. Och klarar man inte av det med hjälp av en operation, ja då är man en oerhört misslyckad människa som inte förtjänar att leva (enligt den allmänna opionen).
Nu har det gått över ett år sedan min gastric bypass + borttagningen av gallblåsan. Jag har gått ner i vikt, men inte tillräckligt och står stilla sedan över 6 mån tillbaka. Varför? Jo, smärtan i magen försvann aldrig.
Nu heter det att jag har IBS och ev nervskador i magen pga operationerna. Gastric bypass-operationen anses som lyckad och kirurgen säger att det inte finns några fel vid gastroskopin.
Jag tar fortfarande Losec 40-80 mg/dag och magbråcket är nog tillbaka igen eftersom jag får kramp i magen varje gång jag böjer mig fram. Magmusklerna delades vid första operationen och har inte blivit ihopsydda, så jag är väldig svag i bukmusklerna.
I somras fick jag diagnosen fibromyalgi och smärtan i kroppen har bara blivit värre för varje kilo jag har tappat. Det är väldigt vanligt att fibromyalgi förvärras av operationer och viktnedgång; fick jag veta i efterhand.
Jag tar minst 20 mg morfin/dag och har så ont att jag inte ens klarar av mitt vardagsliv. Jag kan inte handla mat själv, orkar inte alltid laga heller så matintaget är väldigt dåligt. Jag har inga brister på vitaminer och mineraler osv, mitt långtidssocker är normalt, men jag har ingen aptit längre.
Jag känner mig aldrig hungrig, kan inte känna mättnadskänsla heller. Mitt smak- och luktsinne har förändrats sedan operationen så det är väldigt svårt att äta vissa saker.
Det som är positivt är att jag känner inte längre något sug efter godis, choklad, chips och kakor. Visst, jag äter lite ibland, men det är aldrig gott. Jag kan äta pizza och hamburgare, men det smakar illa numera. Många favoriträtter som inte är onyttiga är inte heller goda längre.
Det allra värsta är att jag har så ont i magen (även övre delen av buken) att jag inte ens kan dricka lite vatten eller svälja tabletter pga smärtan.
Jag kan inte motionera och gå ner i vikt.
Jag har inget liv längre då jag inte kan befinna mig för långt bort från en toalett, jag vet aldrig hur magen reagerar. Jag reagerar hela tiden olika på samma mat. IBS-mediciner fungerar inte. Papaverin hjälper inte mot krampen längre. Morfinet gör att jag orkar kliva upp ur sängen och klä på mig. Morfinet gör mig inte ens förstoppad, bara vid enstaka tillfällen.
Varför går jag inte ner i vikt trots att jag äter så lite? Jag äter 2-3 ggr/dag, oftast består en måltid av ett äppel el banan. Men nästan allt jag äter innehåller för mycket socker och kolhydrater. Min kropp anser att den har hittat sin balans och jag får i mig för mycket kalorier enbart på kolhydrater, det behövs väldigt lite "extra" för att jag inte ska gå ner i vikt.
Fetmaoperationer är verkligen ingen bra lösning, trots att jag numera inte tycker om godis, chips, hamburgare osv.
LCHF är ingen lösning för mig, magen klarar inte av den sortens diet. Jag reagerar mycket värre på för mycket fett än för mycket socker men jag har lärt mig att undvika mat som får mig att dumpa, ingen vill må så dåligt flera gånger per dag.
Jag skulle gå ner mycket i vikt om jag orkade röra på mig, motionera regelbundet. Om jag orkade laga och äta riktig mat med mer protein. Men hur gör jag det när jag vissa dagar har så ont att jag inte ens kan kliva upp ur sängen och klä på mig? Morfinet får mig att överleva, utan det skulle jag ta livet av mig pga smärtan.
Tänk så enkelt livet kan bli med en fetmaoperation! Det är ju en perfekt genväg för lata, omotiverade personer som inte orkar ta tag i sitt liv! Om de sedan går upp i vikt igen får de bara skylla sig själva, det handlar bara om självdisciplin.
Det är SÅÅ enkelt att gå ner i vikt, det är bara att rycka upp sig, ta tag i sitt liv. Ditt liv kommer att bli perfekt, du kommer att bli en normal, lycklig och perfekt människa om du bara blir SMAL.