Rivaliteten mellan Atkins och Ornish: ”Lågkolhydratkost kontra kolhydratrik kost”

untitled-1

Här är ytterligare ett gratis kapitel ur Nina Teicholz spektakulära New York Times-bästsäljare The Big Fat Surprise.

I detta kapitel ur boken lär vi oss om rivaliteten mellan Atkins och Ornish – två personer vars åsikter stod på varsin ände av spektrumet.

Vid en tidpunkt då USA – och dr Ornish – trodde att mättat fett var dödligt, lät Atkins LCHF-kost ”löjligt ohälsosam”. Och ändå verkade det fungera…

Från The Big Fat Surprise:
Rivaliteten mellan Atkins och Ornish

Under de senaste decennierna var den mest kända – eller ska vi säga ökända – rösten där ute som förespråkade raka motsatsen Robert C. Atkins, en kardiolog från New York City. År 1972 publicerades dr Atkins bok Diet Revolution och blev en bästsäljare över en natt, den trycktes om tjugoåtta gånger och sålde fler än 10 miljoner böcker över världen. Traditionella kostexperter talade hela tiden nervärderande om Atkins och hans rekommendationer om att äta mycket fett. De kallade kosten han förespråkade för en ”dietfluga” och anklagade honom för tjänstefel, om inte värre, men hans metod blev ändå populär av den enkla anledningen att ”Atkinsdieten” verkade fungera.

Baserat på sina erfarenheter av att behandla patienter trodde Atkins att kött, ägg, grädde och ost, det som tvingats upp som i exil till den smala toppen av matpyramiden, var de nyttigaste livsmedlen. Hans egna kostplan var mer eller mindre den amerikanska kostpyramiden upp- och nervänd med mycket fett och lite kolhydrater. Atkins trodde inte bara att hans kost skulle hjälpa folk att gå ner i vikt, utan också förhindra hjärtsjukdom, diabetes, och möjligtvis även andra kroniska sjukdomar.

Atkinsdieten har förändrats något genom åren, men ”induktionsfasen” har alltid varit strikt och bara tillåtit mellan 5 och 20 gram kolhydrater per dag, eller runt en halv brödskiva som mest, även om Atkins tillät patienternas kolhydratintag att ticka uppåt efter att deras vikt stabiliserats som önskat. Resten av kosten bestod av protein och fett, åtminstone två gånger mer fett än protein. Denna ordination innebar att Atkins patienter mest åt animaliska produkter – kött, ost, ägg – av den enkla anledningen att dessa är de enda näringskällorna (förutom nötter och frön) där protein och fett bundits tillsammans i denna proportion.

Atkins började sin resa som ung hjärtläkare som kämpade med sin egen expanderande midja. Han gick till det medicinska biblioteket och hittade ett experiment med lågkolhyratkost som skrivits år 1963 av två läkare från den medicinska avdelningen på universitetet i Wisconsin. Kosten var en stor framgång för honom och hans patienter. Atkins gjorde några mindre förändringar av artikeln och expanderade det till en artikel i Vogue (hans diet kallades ”Vogue-dieten” ett tag). Sedan publicerade han det i en bok.

Allt eftersom LCHF blev mer populärt började folk från New York att flockas till hans mottagning på Manhattan, och Atkins skrev snart fler bästsäljande böcker baserade på sina idéer om hälsosam kost. År 1989 lanserade han ett framgångsrikt företag som sålde LCHF-tillskott, inklusive så kallade Atkins-bars, lågkolhydratpasta, och LCHF-drycker, med miljontals dollar i omsättning årligen. Trots att han fått både kändisskap och rikedom, kunde Atkins till sin bestörtning aldrig få respekt från sina kollegor eller de akademiska forskarna som påverkade politiken för allmänhälsan.

Huvudorsaken var att när Atkins kom med in i bilden hade hypotesen om kost och hälsa redan etablerats starkt i folks medvetande under ett helt decennium, och Atkins idéer gick emot denna dominerande fettsnåla synpunkt. Hans LCHF-kost lät löjligt ohälsosam bland de forskare och läkare som redan trodde att mättat fett, och fett överhuvudtaget, var mördare. Vid McGovern-kommitténs förhör år 1977 kallade den kände Harvard-professorn inom näringslära, Fredrick J. Stare, Atkins för en kostläkare som förespråkade en extremistisk ”dietfluga” i jakten på snabba pengar. Kosten var ”farlig,” och ”författaren som föreslår dessa saker gör sig skyldig till att praktisera läkaryrket mycket illa,” sa Stare. American Dietetic Association hänvisade till Atkins-dieten som en ”dietists mardröm.”

Atkins konfronterade också USAs växande entusiasm för raka motsatsen till hans kost med rikligt med fett: den mycket fettsnåla vegetariska kosten, vars största förespråkare var den andra kända kostdoktorn från slutet av 1900-talet, Dean Ornish. Dessa två läkare hade mycket gemensamt: båda hade tjänat miljoner på sina bästsäljande böcker; Atkins prydde omslaget av Time medan Ornish prydde Newsweek. Atkins hade en blomstrande privatklinik på Manhattan och ett sommarhus i trendiga South Hampton, medan Ornish hade – och fortfarande har – kontor i den rika kuststaden Sausalito, på andra sidan Golden Gate-bron från San Francisco. Hur var det möjligt att båda var så framgångsrika samtidigt som de gav diametralt motsatta lösningar för ett hälsosamt liv utan sjukdom?

Verkligheten i USA från och med 1970-talet var att nationens hälsa redan höll på att försämras av den fettsnåla kostens misslyckande med att förhindra hjärtsjukdom och fetma, och folk åt olika håll efter ett alternativ. Atkins och Ornish delade synpunkten att AHA-kosten var oklok; Atkins myntade ordet ”diabesity” för att beskriva de växande tvillingsjukdomarna diabetes och fetma på slutet av 1900-talet. Dessa ökande sjukdomar gav möjligheten för alternativa idéer om hälsosam mat att florera, och både Ornish och Atkins tog denna chans. Deras lösningar kunde bara inte ha varit mer olika. Den ena förespråkade mer fett, och den andra förespråkade mindre.

År 2000 träffades de två rivaliserande läkarna i Washington DC för en debatt på TV i ett speciellt avsnitt på CNN av ”Vem vill bli miljonär som kostläkare?” På ena sidan var Atkins, med sina treäggsomeletter och två skivor bacon till frukost. På andra sidan stod Ornish med sina frukter och grönsaker och hans finslipade Atkinskritik: ”Jag skulle älska att säga till folk att fläsksvålar och bacon och korvar är ett hälsosamt sätt att gå ner i vikt på, men det är det inte,” sa han, och, ”Du kan ta cellgifter och gå ner i vikt, men jag rekommenderar det absolut inte som det optimala sättet.”

Ornish anklagade också Atkins kost för att orsaka impotens och dålig andedräkt. Onishs slipade anmärkningar gick rätt in i Atkins hjärta och gjorde honom rasande. ”Jag har behandlat 50 000 patienter med proteinrik kost,” fräste han, ”och de säger till mig att deras sexliv är bättre än någonsin.”

Ett grundläggande problem för Atkins var dock att han aldrig utfört forskning för att ge stöd åt hans påståenden. Medan Ornish lyckades få in sin lilla studie i flera publikationer i Journal of the American Medical Association, vilket diskuteras i kapitel 6, hade Atkins-kost bara undersökts i några få små studier, med nedslående resultat. För att ge stöd åt sin kost hade han inte mer än anekdotiskt’a bevis: hans medicinska journaler med tio tusentals förmodade framgångshistorier. ”Jag skulle aldrig göra en studie eftersom jag jobbar kliniskt som läkare. Jag menar, allt jag gör är att behandla folk,” sa han en gång till Larry King. Atkins bad i princip experter att komma in och kolla på hans anteckningar, men ingen svarade på hans böner förrän han skulle gå i pension.

Det hjälpte inte heller, att i en värld där personlig politik ofta verkade kapabel att styra ett helt vetenskapligt skepp, att Atkins uppenbarligen saknade den nödvändiga ”förmågan att hantera människor” för att framföra sina idéer. Medan Ornish var en sann maktodlare, hade Atkins ett lätt vresigt yttre, och hans buttra, tunnhudade personlighet var inte till hans fördel. ”När han intervjuades kunde han säga att American Medical Association är ond, eller att dietister är dumma i huvudet!” sa Abby Bloch, en näringsforskare på Memorial Sloan Kettering-sjukhuset och före detta forskningsdirektör på Robert C. och Veronica Atkins forskningsstiftelse. ”Och givetvis fick han då alla emot sig. Så han var en sann åskledare.” Hans vana att överdriva irriterade också hans vetenskapliga kollegor enligt Bloch. ”Han kunde säga: ’Jag har träffat sextio tusen patienter, och jag har aldrig stött på något problem.’ För läkare lät det som naglar mot svarta tavlan. Och han kunde säga: ’Jag kan bota diabetes!’ Och man kunde nästan se hur läkarnas blodtryck steg.”

Om Atkins hade varit mer tålmodig och politiskt smart, kanske han hade blivit mer positivt uppmärksammad, föreslog Bloch. Trots detta misslyckades till och med den mer förståndiga och respekterade Pete Ahrens med att få med sig sina kollegor inom kostvärlden. De konventionella åsikterna om mat hade helt enkelt blivit för djupt rotade. Till slut lyckades Atkins inte få igenom ett seriöst förhör med vetenskapliga forskare förrän på 2000-talet, trots sin rika praktiska kunskap om att hjälpa folk att gå ner i vikt och möjligen undvika hjärtsjukdom.

I april 2003, vid 72 års ålder, halkade Atkins på is utanför sin Manhattanmottagning, slog huvudet i trottoaren och hamnade i koma. Han dog en vecka senare. Rykten spreds snabbt om dödsorsaken; det sades vara en ”hjärtattack” och han påstods ha lidit av fetma – trots att han inte gjort det.* (*Atkins död genererade kontrovers precis som han gjort i hela sitt liv. Kritiker av Atkins publicerade en läcka, som avslöjade att Atkins led av hjärtsjukdom, men det var inte klarlagt om detta berodde på kost eller en infektion som han fått under en resa till Fjärran Östern några år tidigare, som Atkins kardiolog påstod.)

Kritiker framhävde också det faktum att Atkins dödsattest visar hans vikt som 117 kg, vilket skulle tyda på att han led av fetma: dock noterades det då han togs in på sjukhuset att han vägde 88 kg, och hans änka förklarade rimligt att den snabba viktuppgången orsakats av vätskeansamlingar under den långa tid som han låg i koma (Anon., “Death of a Diet Doctor,” 2004). När Atkins kosttillskottsföretag gick i konkurs två år senare, uppenbarligen på grund av dåligt ledarskap och ett minskande intresse för LCHF efter hans död, porträtterade de experter som avskytt hans idéer detta som bevis att detta var hans kosts sista andetag. Framförallt konkursen sågs som bevis på att fettsnål kost hade slagit lågkolhydratkost. Som professorn vid Tufts universitet, Alice Lichtenstein, sa till mig år 2007: ”Det är över. Atkins deklarerade precis konkurs. Folk har redan kommit över lågkolhydratfasen nu.”

Men detta var önsketänkande, eftersom Atkins kändisskap blivit så stort att hans namn blivit synonymt med LCHF-kost, så hans död krossade inte dess populäritet. Kostens framgång med att hjälpa folk att gå ner i vikt höll den vid liv, även om det var underjord. Kosten har förvånande nog en lång historia. Tron att kolhydrater är fettinlagrande och att fettrik kost är hälsosam kom före Atkins och skulle snart hitta andra, mycket vanligare förespråkare. ”Atkins” är bara namnet de flesta amerikaner associerar med kosten, men det finns andra som utvecklade och gav näring till denna idé innan honom, och det skulle finnas andra efter honom likaså.

Tidigare

Livsmedelsindustrin slår tillbaka

Nina Teicholz bästsäljare ”The Big Fat Surprise”: Så introducerades fettsnål kost i USA

Mer

Fortsätt läsa boken genom att beställa den på Bokus här.

TheBigFatSurprise.com

Video med Nina Teicholz

TeicholzTeicholz

Teicholz
Teicholz

9 kommentarer

  1. Magnus
    Atkins halkade och togs in på sjukhus, vägandes 88 kilo, en vecka senare dog han vägandes 117 kilo. 29 kilos viktökning på en vecka är väl ändå inte möjligt?
  2. hemul
    Jo. Om man samlar på sig extremt mycket vätska.
    Svar: #4
  3. Reefer
    Den där Ornish påminner inte så lite om en viss pensionerad fd "kostexpert" som vi fick dras med länge här i Sverige.
  4. Marlene S
    Inte omöjligt att han fick glukosdropp....
  5. Henrik
    Nina Teicholz har en bra artikel om Ornishs forskning:

    http://thebigfatsurprise.com/critique-dean-ornish-op-ed/

    Svar: #6
  6. Reefer
    Nästan obehagligt att läsa. Samma ohederliga debatteknik som "en viss pensionerad fd kostexpert" och hans fortfarande aktiva proselyt hade och har.
  7. Henrik
    Hej Refeer!

    Tyvärr är en del vegetarianer osakliga i sin argumentation. Men Nina Techolz bemöter bra bristfälligheten i den forskning som Ornish använder sig av. Det är viktigast.

    David Stenholz som framträdde med Claude Marcus i frågan om sockerskatt är ordförande för
    "Läkare för framtiden" ser man på deras hemsida vad de skriver om mättat fet blir man mörkrädd.

    https://www.rawfoodmiddagar.com/newsitem.html/intervju-med-david-sten...

    Svar: #9
  8. varför sprids lögner om Atkins
  9. Reefer
    Läkare som förespråkar vegan- eller vegetarisk kost borde enligt mig bli av med legitimationen. Med den kunskap de har är det oförlåtligt att förespråka sånt som läkare.
    Lek med tanken att du hamnar i en överlevnadssituation, något som jag och andra fick öva på i lumpen i ett "särskilt förband".
    Hur överlever man på grönsaker i det fria? Svaret är att det gör man inte, det går inte.
    Det man överlever på är protein och fett och det kan bara komma från djur när man är ute i det fria.

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg