Rapporter från LCHF-loppet
Igår gick årets upplaga av LCHF-loppet av stapeln. Antalet deltagare ökade tydligen från 300 till 700! Katrin Zytomierska som ligger bakom arrangemanget menar att detta bara är ett första steg. Planer finns tydligen på bootcamps, LCHF-weekends etc.
Lyckligtvis inser allt fler att man knappast behöver en massa bröd, gröt och pasta för att kunna träna. Det är ytterligare en gammal 80-talsmyt som är på väg att självdö.
Mer om loppet:
- LCHF.se: LCHF-loppet i Stockholm
- Tommy Tappar: Många kära återseenden i Stockholm (här finns en granskning av innehållet i goodie-bagen…)
Uppdatering: Jonas ”LCHF och träning” Bergqvist satsade hårt på loppet. Uppladdningen skedde med kolhydratfattig Paleokost + lite mer kolhydrater kvällen innan. Här är Jonas resultat.
Läs på och återkom med någon form av substantiell kritik så kan vi ta diskussionen på allvar.
Sedan till träning och tävling utan pastaladdning, bananer, vetebullar och jag vet inte vad, ni vet allt man "ska" äta innan, under och efter.
Innan ni läser vidare så måste ni komma ihåg att jag fram till 2007 var en 100% inbiten soffpotatis. Dvs alla typer av aktiviteter som kunde generera någon typ av flås undveks på alla sätt. Idag är jag allt annat än en soffpotatis, nu är jag en synnerligen frisk 48 årig gubbe med en atletisk kropp, ni skulle sett den innan. Med innan så menar jag före LCHF, de idrotter jag började med 2007 gav inga förändringar i kroppshyddan, mer muskler ja, men inte mindre kropp.
Till vardags är jag spinningledare på intensivnivå, en rätt krävande nivå, 2-3 ggr/vecka. Spinningledare har jag varit i ca. 6 år och dessförinnan en återkommande motionär. 2011-01 hittade jag LCHF som en lösning på högt blodtryck och en stor lekamen, inget annat. Bieffekterna var många, speciellt en noterade jag efter endast en vecka och på mitt spinningpass av typen intevall på 60 minuter.
Var tog mjölksyran vägen? Väggen, bonken, hammaren osv, känslan av att nu viker benen sig. En vecka efter jag konverterat (då vi nu använder ord som sekt) så fick jag inte den välbekanta känslan att nu snart viker jag mig, dvs nu kommer väggen. Ni vet den som alla som tränar rätt hårt pratar om att undvika och att försöka skjuta fram. Min försvann! Eller den sköts så långt fram att jag inte har sett den mer sedan dess. Det var alltså 2011-01-23, en söndag och mitt vanliga morgonpass med mina motionärer. Kommer aldrig att glömma den dagen då jag trodde att något var fel.
Kortfattat så var det inte så konstigt. Efter att ha studerat lite ingående om hur muskler fungerar och ämnesomsättningen samt lite andra saker kring kroppens funktioner (är också universitetsutbildad så jag kan ta till mig nya kunskaper) så insåg jag att mjölksyra är intimt kopplat till kolhydrater. Mjölksyra, som är en slaggprodukt vid förbränning av glukos, får inte genereras för snabbt, då kommer väggen. Men fettsyror som förbränns är ren energi och det bildas då ingen mjölksyra. Det kan man hitta info om i vilken litteratur som helst inom biokemi och hur kroppen fungerar.
För att inte bli långrandig så har jag sedan dess kunnat prestera otroligt mycket mer än jag borde. Jag blir trött, ja men jag går inte in i väggen, så efter att ha fått lite enrgi som en korv eller så, så kan jag springa vidare snabbt. Efter en ordentlig uppvärmning så springer jag ifrån fler yngre än jag borde vid min ålder. Jag blir ibland rädd för mig själv men då kroppen uppenbarligen mår så bra så är det bara att öka.
För att spä på folks sektkänsla gällande mig så springer jag dessutom i barfotaskor... Nu mår också mina fötter, ben, knän, höfter bra och jag kan springa längre, snabbare än vad jag kunnat drömma om. Det tog ett antal månader att helt röra sig i barfotaskor. Nu är andra skor som madrasser i känsla.
Så med fettdrift och knappt nåt på fötterna så springer jag snabbare än jag borde för min ålder och snabbare går det. Jag springer oftare och längre, springer allt med barfotaskor: stockholm mara, lidingölopp, jubileumsmara, halvmara, tjurrus och en massa annat. Numera hittat till ultralopp också... med barfotaskor. 50km i terräng blev det, längtar efter att testa längre lopp. Vad laddade jag med inför alla dessa lopp, ja inte var det pasta. Äggröra ibland, korv ibland, oftast rysk yoghurt med bär och nötter. Under loppen blir det vatten och åter vatten.
Så tycker folk att jag är knasig, visst, sektmedlem, visst, äter livsfarlig kost, visst kan de ju tro, knappt nåt på fötterna är ju hur farligt som helst, sure.
Men svara mig då; varför skall jag äta sådant min kropp mår dåligt av, ha på fötterna sådant jag får ont i knäna/höfterna/benhinnorna av. Följa rekommendationer som baseras på att jag äter sådant min kropp mår dåligt av (kolhydratladda,träna bort mjölksyratröskeln, ...) eller använda mig av skor som ger mig problem med kroppen och tar bort all glädje i att röra på sig eftersom det enda man får är ont eller skador.
Kan någon svara på den frågan? Är det jag som är sektmedlem eller är det alla andra som följer industrins rekommendationer i kost och annat (skor bl.a.)
Mitt liv började om då jag förstod att undvika processade kolhydrater, det började om en gång till då jag fick tillbaka rörelseglädjen genom att helt undvika dessa sulor som alla säger att man måste ha på sina skor...