”Nu är sötsuget borta”
Bilden föreställer inte brevskrivaren.
Skulle sjukvården någonsin råda en alkoholist att dricka alkohol minst sex gånger om dagen och ta piller för att dämpa suget?
Nej, knappast. Men vården vid ätstörningar verkar ofta vara precis så sjuk.
Jag fick ett mejl från Carolina Falini, som berättar om hur hon blev fri från sockerberoende och ätstörning när hon gjorde tvärtom mot vad sjukvården rådde henne:
Mejlet
Jag blev så glad när jag läste en annan historia om ätstörning. Jag har själv varit med något liknande men med hetsätning (binge-eating disorder) som ätstörning.
Jag har sökt hjälp på olika ätstörningskliniker för att få tillbaka mitt liv och allt läkarna gjorde va att påminna mig om att äta sex kolhydratrika måltider om dagen och att ta antidepressiva, eftersom dom dämpar hungern. De upprepade gång efter gång att min hetsätning och konstanta sötsug var orsakad av brist på kolhydrater. Jag åt inte tillräckligt med raffinerade kolhydrater och det är endast raffinerade som hjärnan kunde använda och när jag inte fick i mig tillräckligt av dom så hetsåt jag.
Jag började öka antaget raffinerade kolhydrater och jag kände mig bara mera och mera hungrig, mera och mera sötsugen och mera och mera stirrig.
Det var efter att jag hade läst en kurs i näringsfysiologi på Lunds Universitet, som jag insåg att all information de hade proppat i mig var falsk.
För två månader sedan började jag med LCHF och nu är sötsuget borta. Det var en tuff kamp, måste jag erkänna. Jag kände mig som en drogmissbrukare på rehab. Men efter två veckor så var sötsuget borta. Tack vare LCHF har jag får tillbaka min mättnadskänsla. Jag känner mig nu mätt efter att ha ätit. Något som är en normal känsla för en normal person, men som jag inte hade upplevt på 10 år.
Jag har nu fått ett liv. Jag drömmer inte om socker och kakor och sitter inte längre inlåst i min lägenhet och äter 5 stora färdigköpta kladdkakor för att 30 minuter senare öppna ett paket kex. Jag sitter inte hemma och har ångest för jag på en dag har lyckats proppa i mig 15 000 kcal tomma kalorier. Och nu, efter två månader, kan jag till och med äta en bit ”socker-fylld kaka” vid festtillfällen utan att bli sockerbesatt och utan att hetsäta.
Tack för din underbara blogg. Den har verkligen hjälpt mig med motivation för att klara den första förskräckliga LCHF-veckan.
MVH,Carolina
Kommentar
Grattis Carolina till dina framgångar!
Det är bisarrt och skamligt att personer med ätstörningsproblem får så dåliga råd inom sjukvården. Hur kan man råda någon med beroendeproblematik att få i sig MER av det man är beroende av?
Särskilt när mer snabbsmälta kolhydrater inte bara underhåller beroendet utan dessutom riskerar att ge viktökning, mer ångest och därigenom förvärrad ätstörningsproblematik.
Vid alla beroenden är grundstenen till förbättring att komma bort från det man är beroende av. Man säger inte till en spelberoende att logga in till internetpoker minst sex gånger om dagen. Det vore en katastrofalt dålig behandling.
När det gäller möjligheten att äta en bit ”sockerfylld kaka” vid festliga tillfällen: var mycket försiktig. Om man har ett vilande beroende kan det vara klart riskabelt. Många lär sig det den hårda vägen. Själv slutade jag snusa för fem år sedan och har inte tagit något nikotin i någon form sedan dess. Inget. Noll. Inte för att jag är duktig utan för att jag inte vågar.
Hur som helst verkar LCHF vara en utmärkt förstahandsbehandling vid alla former av beroenden av mat med socker och andra snabba kolhydrater i. Precis som vid alla andra beroenden, där det grundläggande också är att komma bort från det man är beroende av.
Det är inte alltid lätt att undvika större mängder kolhydrater och det är inte alltid tillräckligt för att bli fri från ett sockerberoende. Men det är ett nödvändigt första steg. Förhoppningsvis inser man snart det även inom sjukvården.
Har du några erfarenheter på området som du vill dela med dig av? Lämna en kommentar.
Mer
Över 200 tidigare framgångshistorier
”LCHF utmanar sjukvårdens dåliga råd”
PS
Har du en framgångshistoria du vill dela med dig av här på bloggen? Skicka den (gärna med bild) till andreas@kostdoktorn.se. Berätta om det är ok att publicera namn och bild eller om du vill vara anonym.
Om detta är en sanning att FLERA ätstörningskliniker med leg. läkare ordinerar sina patienter att äta raffinerade kolhydrater med bl.a. förevändningen att det ska vara nyttigt för hjärnan, och patienten blir sämre av denna behandling.
Ja, då har vi en allvarlig störning i läkarvården och ska naturligtvis enl. min mening anmälas hos Lex Maria.
Men 1-2 ggr om dan är 6-13 ggr för ofta varje vecka. :-(
Började med LCHF och det var som att dra ur kontakten. Sötsuget bara försvann! Bara ett par dagar efter kostomläggningen gick jag förbi en godishylla och inget hände. Jag gick runt där i flera minuter och bara njöt av TYSTNADEN i mitt huvud. Alltid innan hade hela systemet lysts upp som en jäkla amerikansk julgran; med blinkande lampor och glad gapig musik: GOOOOOOOOOOODIIIIIS! GOOOOODIIIIIS NUUUUUU!
Jag kan fortfarande inte "unna mig" vanliga godisar eller kakor. Jag vågar helt enkelt inte. Jag har alltid tänkt "allt eller inget" och minns de första åren med lchf. Jag tillät mig att äta vad jag ville på lördagar (och ibland även fredagkvällar). Det slutade alltid med att jag istället för mat åt kakor och godis på fuskdagarna. Började med att jag bytte ut potatisen i middagen till chips. Jag tänkte att om jag (som visste att kolhydrater var dåligt) ändå tänkte ta potatis till maten så var det ju godare med chips. Jag försökte äta så lite kolhydrater som möjligt utan bara dom jag tyckte var jättegoda. Det var därför jag slutade helt med godis. Jag kunde inte bara unna mig en bit en gång i veckan. Jag åt skräp hela dagen. Nu lever jag gott på hemmagjorda bakelser på helgen.
Jag är så förvånad att det ännu inte finns ett lchf-fik någonstans. Eller att det går köpa ostchips i affären. Att man fortfarande inte kan köpa lchfglass någonstans. Det börjar ju vara så många så det borde löna sig.
Om du läser noga ser du att jag på inget sätt påstår att LCHF är hela lösningen på ett komplext problem.
Dock, om det finns en beroendeproblematik till snabba kolhydrater så måste man oundvikligen undvika sådan mat för att kunna bli fri från beroendet. Det är inte förmätet att säga så. Det är tvärtom en självklarhet, precis som vid alla andra former av beroenden.
Att hjärnan bara drivs på kolhydrater är en gammal felaktig myt, som sprids av personer med olyckligt bristande kunskap på området. Hjärnan kan även till större delen drivas på fett, som omvandlas till ketoner – ett utmärkt bränsle för hjärnan. Dessutom handlar det om lågkolhydratkost, inte nollkolhydratkost.
Grattis till dina framgångar Carolina!
Andreas, jag tycker det är toppen att du är tydlig med att lchf är en nödvändighet för att bli fri sitt sockerberoende men att det inte är hela lösningen.
Men vad är då resten av lösningen? För mig var det 12 stegsprogram för sockerberoende som gav mig abstinens från socker och nykterhet från alkoholen men som också idag, 7 år senare, har fått mig att behålla den. Jag har alltså inte ätit socker i någon form på över 7 år. 12 stegsprogram ger mig stöd och gemenskap och en handlingsplan för att hantera den sockerrika världen vi lever i.
Jag rycker din blogg är toppen men jag tycker du borde skriva mer om (eller låta någon sockerberoende skriva mer om) vad man kan göra om man är just sockerberoende och lchf inte fungerar fullt ut. För att äta sockerfritt är bara toppen på isberget av lösningen för oss sockerberoende.
Tack!
http://www.bittensaddiction.com/
Att fortsätta äta rätt och inte göra avsteg som saboterar. Det är riktigt tufft för jag längtar ofta efter sånt jag inte får äta t ex kakor och den nyttiga frukten.
Syndar lite för ofta och mycket med clementiner, nötter, choklad och ost som är så gott!
Har efter snart två år med LCHF inte helt lyckats ställa om hjärnan för längtan efter vissa saker , men jag har inte handlat godis och kakor för egen konsumtion. Det finns tillgång till sådant vid t ex födelsedagar och högtider och gäller det att vara ståndaktig.
Vi är nog många som kämpar mot uttalade och outtalade beroenden.
Lycka till - till alla oss som kämpar.
:)
Trots att många, många som lider av långvariga ätstörningar också har minst en annan psykiatrisk diagnos är samverkan mellan olika delar av vården dålig och på tok för många resurssvaga patienter hamnar mellan stolarna utan någon som är beredd att ta ett övergripande vårdansvar.
Jag tror personligen att lågkolhydratkost skulle kunna vara en del av lösningen för vissa patienter, speciellt hetsätare och bulimiker. Det borde åtminstone finnas en nyfikenhet och flexibilitet från behandlarnas sida, en villighet att leta sig utanför ramarna när den konventionella metoden inte gett resultat. Och framför allt borde det finnas ett bättre samarbete mellan olika delar av psykiatrin och mellan psykiatrin och den somatiska vården. Ätstörningsvården kan inte skryta med speciellt fina resultat på riksnivå, varken på kort eller lång sikt och det om något är väl en tydlig indikation på att det är dags att se över metoderna.
Såg du Vetenskapens Värld i måndags om behandling med mindfulness vid hjärntrötthet efter stroke? Kanske något att kolla upp. Om du inte sett programmet finns det säkert på SVT. Inslaget om mindfulness vid stroke kommer en bit in i programmet.
(Oj...utsäkta, såg nu att jag tyckte så jag anmälde tids inlägg...:( Vet inte vad det innebär i praktiken, men det märks..:)
Det var inte min tanke att anmäla...:) )
Mitt problem är motivation och depression tror jag. Jag "orkar inte" motivera mig tillräckligt för att hålla fast vid LCHF eller Paleo-kost helt och hållet. Jag tror att jag äta en smörgås eller ta en bit tårta och sen spårar det ur =S.
Varför får man inte ange sin hemsida längre när man postar en kommentar? Tänk om de flesta som skriver kommentarer här nu har en blogg och skriver om sina problem och kanske hur de tog sig ur dem! Vi kanske skulle kunna hjälpa varandra om vi hittade till varandras bloggar.
I det här fallet med anorexia som ordinerar fel
behandling till en sjukdom som inte man
riktigt vet orsaken till
För varför får man anorexia?
Man måste välja rätt läkare
Men vart finns dom?
Man måste vara modig o inte följa dåliga
läkares ordinationer
Ja, men vi frågar oss vad som är rätt forum. Hur långt kommer man genom att rikta sig mot ansvarsnämnder och myndigheter som samspelar i den ”inkompetens” som anmäls?
Nyligen läste vi i en kommentar att Livsmedelsverket uppträder ”kriminellt”. Det förutsätter att det finns något lagrum under vilken verket kunde polisanmälas. Men det finns inte.
I detta läge blir epitet som ”inkompetent” och ”kriminell” slagord utan innehåll. Mera lovande vore att engagera vad som förr kallades ”tredje statsmakten”. Varken dagspress eller TV har ännu upptäckt att livsmedelsverket och flera utbildningsorgan inte utgår från vetenskap utan bara skapar och sprider en ny typ av folkdiktning.
Nyligen gav jag ut en bok där jag hävdar att begrepp som ”energibalans”, ”mättat fett”, ”fiber” m.m. är våra motsvarigheter till tidigare generationers tomtar och troll – fantasiskapelser som vi förväntas ta på allvar fastän de saknar förankring i verkligheten. Inte många köpte den och ännu färre orkade fram till sista meningen, som ser ut så här:
”När folklorister och mediaforskare tar fasta på [vår tids] näringslära kommer de att ge oss perspektiv på motsättningen mellan egentlig kunskap och kommersiellt betingad ideologi. … Här har massmedierna ett ansvar som de ännu inte tagit fasta på.”
Uppgiften är alltså inte att luta sig mot korrupta ansvarsnämnder och rättsorgan utan att väcka upp och undervisa de medier som i ett sunt samhälle håller ordning på dessa. Ben Franklin förklarade att han hellre bodde i ett land utan regering än i ett land utan fri press. Det var ett par hundra år innan det fanns elektroniska medier och effektivt distribuerad dagspress.
Situationen borde alltså vara mera lovande idag än på Franklins tid.
Ja, om jag vore redaktionschef på en rikstidning skulle jag t.ex. se till att tryckalster av relevans för folkhälsan blev ordenligt anmälda. Ett exempel vore Nordiska Näringsrekommendationer. Den är mycket viktigare än romaner man brukar skriva om.
Recensenten måste vara en person med respekterad sakkunskap men utan knytning till SLV-kamarillan. Fredrik Nyström eller Ann Fernhom faller i tankarna.
Det känns naturligt och logiskt, och ändå så ohyggligt avlägset.
Om vården, gravt generaliserat; Som jag ser det finns det 3 olika typer
Typ 1: Har läst X antal år och det jag fått lära mig är sanning, det finns inget annat sätt att se på saken än såhär. (Går nöjd omkring utan tvivel).
Typ 2: Har läst X antal år och det jag fått lära mig måste vara sant. Eller? Jo, så är det nog. Bäst att inte röra om i getingboet, fast... (Magkänslan och förnuftet får typ 2 att tvivla men kan av olika anledningar inte agera). Här har vi all vårdpersonal under en Typ 1 läkare/överläkare, enligt mig.
Typ 3: Har läst X antal år och mycket av det jag fått lära mig är sant, annat är falskt/föråldrat. Det säger ju sig självt att med ny forskning kommer nya råd och sätt att göra saker på. Jag menar man skär ju inte upp hela buken när fallet tillåter en titthålsoperation. (Typ 3 är nyfiken, öppen och utvecklas hela tiden).
Jag önskar att alla människor, inte bara vårdpersonal var Typ 3, men jag har också hopp om framtiden eftersom det hela tiden utexamineras ny vårdpersonal och med varje ny person som föds finns en möjlighet att göra saker annorlunda, våga ifrågasätta och vara nyfiken.
Se bara på Kostdoktorn! :-)
Själv har jag bara hållit på med LCHF 10 dagar men jag är helt såld! :-)
Jag har t.o.m. ätit glass till lunch! (Frös grädde blandat med några hallon i en sån där isglassform)
Om ni orkar läsa, så var det såhär för mig innan:
Jag skäms över att erkänna det, men jag har ett BMI på 48. 48!!! Jag får allt svårare att klara av det dagliga livet bl a för en märklig värk som i höger skulderblad som jag nu dragits med i 4,5 år. Av att ha ont blir man trött, väldigt trött och väldigt ledsen. Min allergi och astma har blivit sämre från att inte ha varit märkbar till att få åka in till akuten. Medicinerar med två olika antidepressiva läkemedel varje dag mot värk och depression/ångest. Det känns inte riktigt som att de hjälper, men jag vet inte om jag vågar sluta, för tänk om det blir värre? Jag har ständigt dåligt samvete och ångest över att inte räcka till, klara av vardagen helt. Med nöd och näppe fixar jag jobbet, jobbade 50% hemifrån och driver eget företag som grafisk formgivare. Jag har två döttrar, snart 7 och 4,5 år gamla. De har inte den mamma de har rätt till och förtjänar, tycker jag. Som tur är har jag också en helt underbar man som gör allt det där jag inte klarar och uppskattar det jag ändå lyckas göra. Trots att jag tycker att han borde skilja sig och få en riktigt fru, en som klarar av att ta hälften av hushålls- och trädgårdsarbete är han kvar.
För lite mer än en månad sen så bestämde jag mig för att prata med min husläkare om en GBP operation (gastric bypass). Efter lite provtagning och mätning så skickades en remiss. Vad jag förstod det som är det ändå inte säkert att jag blir opererad, för först får man träffa dietist och annan vårdpersonal. Kanske får jag istället en diet på pulversoppor som jag ska följa. (Blä, vad äckligt!) Ska på informationsmöte nästa vecka.
Nu till den roliga biten, yey! Efter tips från min pappa om Kostdoktorn, så läste jag alla möjliga berättelser, information och blev allt mer övertygad om att det här skulle ju faktist kanske kunna fungera för mig också. (Har testat Atkins som liknar LCHF, utan några resultat för 10 år sen, så jag var försiktigt optimistisk vid det här laget).
Alltså redan från dag 1 försvann mitt sötsug och mitt nattätande. (Ja, jag gick upp mitt i natten och åt glass, annars kunde jag inte sova, eftersom jag bara låg å tänkte på glass :-D ).
Dag 6 vaknade jag med enormt sug efter mjölkchoklad, jaså nu börjar det, tänkte jag. Sen drack jag mitt kaffe med grädde och blev förvånad på kvällen eftersom jag inte tänkt på choklad mer den dagen.
Dag 8 hade jag gått ner 3 kg! 3 kg!!! Detta har aldrig hänt mig förut, om man inte räknar de gånger jag gått ner pga olika dieter, oftast med svältinslag, då jag alltid var hungrig och grinig.
Jag hade ju lite olika mål när jag började, mitt primära mål är fortfarande att gå ner i vikt eftersom jag tror att jag kommer få lättare att göra saker och det då blir roligare att springa runt med barnen för att jag orkar och är piggare.
Mitt andra mål var att stabilisera blodsockret, dvs slippa toppar, men framförallt dipparna.
Jag är på god väg att lyckas med mitt första mål och detta fick jag på "köpet":
- Stabilare blodsocker, inte grinig
- Njuter av att laga och äta jättegod mat
- Känner mig gladare och piggare
- Sötsuget är borta
- Jag äter mindre
- Slutat småäta
- Jag orkar redan lite mer än förut
- Slipper "matkoma" efter maten (blev sjukt trött innan)
- Riktiga hungerkänslor
- Skön mättnadskänsla (istället för proppmätt och fort hungrig/sugen igen)
Ett feltänk som jag tror många gör när de avfärdar LCHF är att de tror att man ska proppa i sig mängder med fett och kött. Så ÄR det ju inte, utan när man ökar fettintaget börjar man äta mindre mängder mat eftersom man blir mätt fortare och håller sig mätt längre. Självklart skulle LCHF inte vara bra eller fungera om man slukar en hel spädgris med 1 kg kryddsmör och 1 liter grädde för att släcka törsten. ;-)
Det vore jättekul att få läsa, om det är någon här som har blogg. Jag har inga ätstörningar nu men led av bulimi som tonåring.
piltson, jag blev nyfiken på din bok, vad heter den och finns den att få tag i?
En sista sak vill jag dela med mig av och det är att jag inte tror att alla med ätstörningar/sockerberoende har ett psykiskt bakomliggande "problem". Det blir ju såklart så många gånger att man får depression och ångest när man har en aktiv ätstörning/är i sitt sockerberoende och kanske behöver behandling för även det.
(Jag kan säga att i mitt fall var det från början 100% fysiskt, jag åt och kräktes för att jag var fet och omgivningen lät det inte gå en dag utan att trycka upp det i ansiktet på mig. När jag "misslyckades" med min bulimi blev jag deprimerad och tillslut försökte jag ta mitt liv).
Hoppas ni alla får en härlig dag och en fantastisk sommar!
Kram
/Juni
Det är en ensam kamp mot ångesten och allt vad en nykter tillvaro innebär när man inte får det stöd man behöver rent känslomässigt.... När alla säger att det är sjukt att äta som du gör och du måste äta var fjärde timme.... Klart du blir trött och ledsen din hjärna behöver ju kolhydrater.... Sockerberoende är ju inte samma sak som om man är alkoholist...
Tacksam för all hjälp och respons jag kan få här
Jag föreslår att kollar in LCHF ingenjören hon vet vad det innebär att vara sockerberoende.
http://lchfingenjoren.se/
Lycka till.
Det är tufft även om man har stöd.... Jag har en omgivning som tror att det är jobbigt att inte äta och att femtioelva måltider bestående av bröd och potatis kommer få mig att må bra igen....
Behöver börja ta hand om de känslor jag åt bort förr... Det är en hel del skit som jag inte längre trycker bort med socker och samtidigt ska man försvara sig mot människor som inte förstår....