Livsmedelsindustrin slår tillbaka

bigfatsurprise

Här är ytterligare ett gratis kapitel ur Nina Teicholzs spektakulära New York Times-bästsäljande bok The Big Fat Surprise.

Den första delen handlade om hur fettsnål kost introducerades i USA.

I detta kapitel ur boken berättar Nina hur livsmedelsföretagen slog tillbaka mot forskare vars forskningsresultat var obekväma sanningar, vilket bidrog till korruption av nutritionsforskningen.

Det är därför folk tror på många myter om fett, till exempel:

Livsmedelsindustrin slår tillbaka

De enorma företag som producerade och använde transfetter hade så mycket kontroll över transfettforskningen att Kummerow inte hade en chans. Dessa företag bestod bland annat av margarintillverkare samt stora tillverkare av matoljor så som P&G, Anderson, Clayton & Co., samt Corn Products Company. De hade alla sina egna labb och oljekemister. De mest inflytelserika av dem bjöds in till den prestigefyllda kommittén hos ISEO, branschens största lobbygrupp som hade påverkat Moses vid AHA. Det var en liten, men viktig, kommitté och fett- och oljeindustrins vetenskapliga beskyddare. Dess största prioritering var under flera decennier att försvara transfetternas rykte, en av branschens största handelsvaror.

”Vår uppgift var att skydda transfetter från negativa forskningsresultat,” förklarade Lars H. Wiedermann, en erfaren kemist som arbetade hos livsmedelsjätten Swift & Co., och som satt i ISEO-kommittén under 1970-talet. En annan kommittémedlem var Thomas H. Applewhite, en organisk kemist och växtfysiolog som varit forskningsledare på Kraft under många år och som bestämt sa till mig, efter sin pensionering att ”Det är inget snack om saken, jag var transfetternas ledare.”

Under Applewhites ledning var kommitténs uppgift att hålla utkik efter forskningsartiklar, så som Kummerows, som kunde förstöra transfetternas rykte. Applewhite och teamet skulle därefter komma med motbevis som hade forskningsstöd. De var även med på konferenser och ställde vassa frågor under frågestunderna, i ett försök att få all forskning som var det minsta kritisk mot transfetter att verka tvivelaktig. Wiedermann kom mycket väl ihåg hur de attackerade Kummerow med frågor:

”Vi jagade honom på tre eller fyra konferenser. Vårt mål var att sitta i publiken, och i samma stund som han slutade prata börja ställa en massa frågor.”

Kummerow upplevde dem som hotfulla – speciellt Applewhite, en lång man med en dundrande röst. ”Han hoppade upp och gjorde en massa uttalanden. Han var mycket aggressiv,” minns Kummerow. Enligt honom gick de ”över gränsen, där standarden var ett respektfullt utbyte som man borde kunna förvänta sig av forskare.” Randall Wood hade samma upplevelse. ”Applewhite och Hunter… de hade stor effekt på möten där forskningsresultaten redan presenterats, så att de visste exakt vad som skulle sägas,” minns han. ”Så ibland, när det var dags att ställa frågor, tog de upp saker som inte ens var relaterade till det du försökte säga.” Efter att ha upplevt denna extremt negativa kritik, både på konferenser och i vetenskapliga tidskrifter, bestämde sig Wood till slut för att ge upp sin transfettforskning. ”Det var ett mycket otacksamt forskningsämne. Det var enormt svårt att göra några framsteg utan något som helst stöd,” klagade han.

Det tillfälle då Kummerow upptäckte att han verkligen inte var på god fot med ISEO var år 1974, då han presenterade resultat från en studie som han genomfört på minigrisar. Han hade valt dessa djur då de, precis som människor, äter mat både från växt- och djurriket och därmed var lämpliga som försöksdjur i forskningen om mänsklig åderförkalkning. Kummerow upptäckte att då han matade en grupp grisar med transfetter växte deras kärlskador snabbare än gruppen som matades med fett från smör och nötdjur samt växtoljor utan transfetter. Transfettgrisarna fick även mer kolesterol i kärlen. Föga förvånande ”omvälvdes hela branschen” då Kummerow presenterade sina forskningsresultat på en konferens år 1974, enligt vad en USDA-kemist som var med på mötena beskrev för mig. ”Alla i branschen förstod att om transfetter kunde kopplas till hjärtsjukdom, så skulle ljuset släckas.”

Kummerows forskning hade vissa brister, och ISEOs tekniska kommitté tog varje chans att framhäva detta faktum.* (*Kritiken mot Kummerows grisforskning var att kosten rik på transfetter saknade en essentiell fettsyra (linolsyra) vilket behövs för normal tillväxt. När Swift & Co upprepade studien på universitetet i Wisconsin, denna gång med mer linolsyra, försvann transfetternas effekt på åderförkalkning. Det är dock inte klargjort om denna studie bättre speglade verkligheten med den amerikanska kosten, eftersom den kost Kummerow matade grisarna med i studierna verkade tänkbar, om inte vanlig, i USA speciellt då tillverkningsprocessen förstör oljans innehåll av linolsyra (margariner med mycket transfett har därför mycket lågt innehåll av linolsyra). Kummerows experiment kunde därmed ha identifierat en stor fara för amerikaner, trots detta var det stor samstämmighet mot hans resultat). ”Vi tillbringade en massa tid, och en massa pengar och energi på att ogiltigförklara hans resultat,” sa Wiedermann till mig, och han förklarade vidare att ”man väl kom ihåg forskning med brister, och detta faktum kunde göra oåterkallelig skada.” Han utvecklar: ”vi är inte demoner som terroriserar stackars försvarslösa forskare utan stora forskningsmedel.” Han hade sett mycket halvdan forskning i vetenskapens namn, och det var anledningen till att han inte tyckte att ”det var fel eller omoraliskt att ’utmana’ sådan forskning.”

Kummerow däremot, gav aldrig upp. År 2013, 98 år fyllda, publicerade han fortfarande artiklar och tryckte på FDA att förbjuda transfetter helt från matutbudet och år 2014, delvis som svar på hans begäran, verkar det som att FDA är påväg att göra just detta.

Förutom Kummerow fanns det en annan ledande transfettforskare i den forskardjungeln under många år. Detta var Mary G. Enig, en biokemist från universitetet i Maryland, som sedan sena 1970-talet hade forskat om transfett separat från Kummerow. År 1978 lyckades hon utlösa ”larm” på ISEO genom att publicera en forskningsrapport som dokumenterade korrelationen mellan transfett och cancer. Det rörde sig om ett samband, alltså ej bevis eller orsak, och Enig var bara deltidsanställd på ett andra rangens universitets fakultet, men ISEO uppfattade henne ändå som ett potentiellt hot mot oljeindustrin. (Kopplingen mellan transfett och cancer har därefter studerats mer på djupet, men ingen koppling mellan orsak  och verkan har någonsin funnits.)

För att bestrida hennes cancerrapport lyckades Applewhite få tre viktiga redaktionsbrev publicerade som svar. Han och ytterligare några kollegor gjorde ett besök hos henne också. Enig minns tillbaka; ”dessa killar från ISEO besökte mig, och jisses vad arga de var.” Förutom Applewhite var det bland annat Siert Frederick Riepma, ordförande för ”National Association of Margarine Manufacturers” och tjänstemän från Lever Brothers och Central Soya, båda producenter av sojabönolja. Enig beskriver:

”De sa att de hade granskat artiklar som mina noggrant för att kunna förhindra att de kom ut i litteraturen, och de hade ingen aning om hur denna hade kommit lös.”

Även om hon inte hade stor yrkesmässig tyngd, vägrade Enig att spela rollen som slagpåse. Istället älskade hon att ta oortodoxa ställningstaganden och att envist argumentera mot dem. Hon saknade subtilitet och var inte ett dugg intresserad av att komma på god fot med sina kollegor, kanske på grund av att hon insåg att hon aldrig skulle bli medlem i den manliga oljekemistklubben. De flesta av dem höll med om hennes uttalanden, i viss utsträckning. Även om många ansåg att det var rätt att ifrågasätta data om transfett tyckte de att hon var för radikal. Några ord de använde för att beskriva henne var ”galen”, ”paranoid, ”eccentriker” och ”fanatiker.” Applewhite, å andra sidan, hade arbetat i växtoljeindustrin sedan 1960-talet och var ledande i sin krets.* (*Bland annat var Thomas Applewhite ordförande för AOCS år 1977 och valdes in av John Wiley & Sons år 1985 för att redigera en volym av Bailey’s Industrial Oil and Fat Products, den viktigaste referensboken inom oljekemin.)

Under 1980- och 1990-talen, i samma veva som man började diskutera och forska om transfetter, började den vetenskapliga debatten minskas ner till att handla om Enig kontra Applewhite. På alla konferenser då ämnet togs upp, motsade de i princip alla den andres uttalanden. Enig parerade och Applewhite skällde tillbaka. På en konferens i San Antonio i Texas år 1995 pågick detta i fem till tio stormiga minuter. ”Det var upprörande att se på. Alla kände sig obekväma,” sa en deltagare. ”Deras interaktion gick bortom alla gränser för den vanliga oenigheten som gick fram och tillbaka, den som vi var vana vid,” kommenterade en annan.

Ett viktigt avståndstagande kom 1985, på ett möte som representerade en av de första gångerna som myndigheterna tagit transfetter och deras möjliga hälsoeffekter på allvar. Under den största delen av 1900-talet hade myndigheterna haft ett praktiskt förhållande till denna ingrediens: NIH fokuserade istället på mättat fett och kolesterol, medan FDA aldrig visade något intresse, kanske på grund av att ISEO poängterade vikten av en nära relation till myndigheten: under decennier anställde till och med fett- och oljegruppen sin ordförande direkt från FDAs juridiska kontor.* (*Malcolm R. Stephens, assisterande kommissionär från FDA, blev ISEO-ordförande från 1966 till 1971, och William W. Goodrich, rådgivare åt FDA, blev ordförande för ISEO från 1971 till 1984. Båda hade över trettio års erfarenhet från FDA innan de övergick till ISEO.)

Till sist sveptes dock transfetter med i president Richard Nixons försök 1969 att komponera en lista över ingredienser som ”generellt sett anses vara säkra.” FDA svarade med att göra sin första bedömning av hydrogenerade sojabönoljor år 1976, och lämnade över jobbet till Federation of American Societies for Experimental Biology (FASEB), en organisation av 21 biokemiska forskarsamfund. Den utvalda expertpanelen hade mycket lite erfarenhet av lipidforskning, och genomgången hittade som man kanske kan förvänta sig ”inget bevis” för att dessa oljor skulle utgöra någon som helst ”risk för allmänheten.” Författarna övervägde inte ens Kummerows besvärande resultat att ”membranfunktioner kan påverkas av transfettsyror i kosten.” De beskrev också fem av åtta experiment som visade att transfetter höjde det totala kolesterolet mer än vanliga oljor. Ändå svepte de dock undan alla bekymmer utan närmare förklaring.

År 1985 när FDA frågade FASEB om de kunde göra en omprövning, var Enig oroad över att jobbet skulle bli lika ytligt utfört som innan. Precis som i början hade varken hon eller Kummerow inbjudits till att delta i expertpanelen, även om Kummerow var en av de mest kunniga transfettforskarna vid den tidpunkten.

Panelen hade dock mer relevant expertis än tidigare vid denna tidpunkt. Den inkluderade vetenskapsmän med många olika sätt att se på transfett. Det fanns både det gamla mäktiga Procter & Gamble, Fred Mattson, och transfettkritikern Randall Wood. Dessa experter granskade återigen många av de kritiska upptäckter som den tidigare panelen också hade gjort, samt täckte några ökade bekymmer, så som det faktum att hydrering inte bara skapade transfetter utan också tiotals andra artificiella fettsyror som Wood hade identifierat. Men till sist hade FASEB återigen överseende med alla oroande upptäckter och sammanfattade att transfetter från kosten inte hade någon negativ hälsoeffekt.

Eftersom hon inte var med i kommittén fick Enig uttrycka sina kommentarer tillsammans med allmänheten under frågestunden på panelmötena. Det som oroade henne mest var det faktum att FASEB-panelen inte verkade förstå hur mycket transfetter amerikanerna faktiskt åt. Expertgruppen hade brottats med denna fråga tidigare då det var tydligt att transfetternas negativa hälsoeffekter var starkt beroende av hur mycket som konsumerades. Beväpnad med sin egen tolkning av data sa Enig till de samlade experterna att det fanns ”allvarliga fel” i den nationella livsmedelsdatabasen som de var mycket beroende av för att säkra kvantiterna. Hennes egna analyser av maten hade visat att transfettinnehållet var två till tre gånger högre än det som officiellt bekräftats, vilket innebar att folk åt mycket mer av dessa fetter än experterna förstod.* (*Enig hade anställts av USDA för att mäta transfettinnehållet i mat, och de var överens om att det fanns problem med myndighetens databas över matkonsumtion. Fram till tidiga 1990-talet var Enig och hennes team på universitetet i Maryland bland de enda akademiska forskarna som försökte få fram korrekta siffror på transfettinnehåll i vanliga livsmedel.)

Applewhite fortsatte att hårt kritisera Enigs arbete till sina kollegor. Det var en ”villfarelse,” skrev han, ”fullt av felaktigheter och uppenbara misstag samt partiska val av fakta”. Hans avvisande tonläge var som ett eko av Ancel Keys. Han hade lyckats krossa allt ifrågasättande av kost- och hjärthälsohypotesen ett decennium tidigare, och effekten var nu liknande. Enig, Kummerow och några få andra inom forskningsområdet hade försvarslöst slagits ner av Applewhite och hans kollegor från ISEO. De många kritiska breven, det obevekliga ifrågasättandet och ändlösa bestridanden var en verksam taktik, och bristen på transfettforskning mellan 1960 och 1990-talet berodde med största sannolikhet på ISEOs ansträngningar.

På grund av detta dog alla idéer som Kummerow och liknande forskare hade om transfetter ut, istället för att debatteras och analyseras fram och tillbaka med öppna sinnen. ”Man kan se på idéer ungefär som man ser på levande organismer. Det krävs ständig tillförsel av rätt näring så att de kan växa och fortplanta sig,” observerade David Ozono, en miljöforskare vid universitetet i Boston. ”I en fientlig miljö som förnekar organismen dess förnödenheter, börjar vetenskapliga idéer förtvina och dö ut.” Denna långsamma kvävning av vetenskaplig forskning är utan tvekan precis det som skedde med den tidiga forskningen om transfetter.

Mer

Fortsätt läsa genom att beställa boken här: Bokus.com

TheBigFatSurprise.com

Tidigare

Nina Teicholz bästsäljare ”The Big Fat Surprise”: Så introducerades fettsnål kost i USA

Video med Nina Teicholz

TeicholzTeicholz

Teicholz
Teicholz

Lämna en kommentar

Svar på kommentar #0 av

Äldre inlägg