Kraftig ökning av fetmaoperationer
19 maj 2010 av Dr Andreas Eenfeldt
i Fetmaoperationer
i Fetmaoperationer Aftonbladet / Dagens Medicin / Tidigare i ämnet
Låt oss jobba för att så få som möjligt skall behöva få magsäcken bortopererad.
i Fetmaoperationer Aftonbladet / Dagens Medicin / Tidigare i ämnet
Låt oss jobba för att så få som möjligt skall behöva få magsäcken bortopererad.
MVH! Mita som går på ätstörningsbehandling just nu, så jag vet!
Om inte sjukvården tar på sig att informera om verkligheten efter operationerna blir det ju patienter och anhöriga som får göra det. Hur många vågar och orkar berätta om hur livet ser ut efter operationen. Om det inte finns en patientorganisation hoppas jag att man startar en. Med landstingens planering kan det komma att bli en månghövdad patientorganisation.
Den moderna världen är galen :-(
det finns en rätt bra långtidsstudie på fetmaoperationer. Signifikant minskad mortalitet jämfört med konventionell kolhydratkost över många år.
Ett informationsblad likt detta? Det finns ju en hel del offentliga anslagstavlor.
http://www.kostdoktorn.se/om/informationsblad
Doc, kan du fixa något liknande?
Signifikant minskad mortalitet är en vinst, men hur är det med livskvaliteten. Det är väl "resttillståndet" och livet efter operationen som ska granskas och redovisas. Det redovisas knappast öppet av sjukvården, eftersom en ökning av fetmaoperationerna tydligen blir en fjäder i hatten. Sjukvården har kapitulerat. Således får det bli en patientorganisation som får sätta fart och kräva bättre insatser innan op. Vilken roll tar "LCHF-rörelsen"? Eller ska den lägga sig i?
Jag hinner inte designa några flygblad närmaste tiden tyvärr.
All övervikt sitter inte emellan öronen, men alla har förhoppningsvis en hjärna därimellan. Vad är det för psykodynamiskt trams man tutar i dig. Det finns ett otal olika varianter på "ätstörning" alla är ingalunda psykiatriska diagnoser. Men det är det gamla vanliga, antingen lägger man ansvaret inom patienten eller så lägger man ansvaret utanför patienten.
Det finns för många som saknar fysiologikunskap inom ätstörningsbranschen.
Hennes egen upplevelse var att det gick för fort att gå ned i vikt, att hon inte hann ställa om sig psykiskts, och till slut inte kunde identifiera sig själv med personen hon såg i spegeln.
Och när hon väl nått sin målvikt, så fortsatte hon att bli magrare och magrare. Även hon insåg (till slut, efter mycket tjatande av oss kollegor) att hon var för mager, och försökte desperat gå upp lite i vikt igen genom att dricka vispgrädde och liknande.
Hennes främsta klagomål var att det inte förekom någon som helst uppföljning efter operationen.
Och ja, idag är hon rejält överviktig igen, så det blev ingen i längden hållbar effekt av operationen.
Titania #9 - Inte första gången man får höra att någon gått ned mycket med fetmaoperation och sedan gått upp igen. Finns det någon statistik hur det ser ut på några års sikt, typ 5-10 år? Allt jag stött på inom viktminskningsvården är så överraskande kortsiktigt. 2 år om man har tur, och då brukar det inkludera själva viktminskningsperioden.
Med "mellan-öronen", menar man inte "felaktiga" (tankar som inte gagnar personen
positivt) - tankar, tankar som kan styras, tränas om, utan att felet ligger i personligheten, uppväxten etc.etc.
Jag blir inte provoserad av din kommentar utan tycker detta är en jätteviktig disskusion och om du har andra vinklingar tar jag jättegärna emot dom, jag har bara skrivit vad som är min övertygelse men kan ändra mig om jag får fakta.
Väl Mött!! Mita
MVH! Mita
Det är absolut gastkramande läsning eftersom det är patienterna som berättar själva och helt öppet.
Borde vara obligatorisk läsning för alla.
Skrämmande antal trådar (över 42.000) och antalet registrerade medlemmar över 12.000 på viktop.se
Det finns säkert en hel del bland dem som blir/blivit hjälpta av operationen men hur många av dem skulle klarat samma med ändring av kost till det som inte rekommenderas av dietisterna och dyl...
Du missförstår Marika, jag protesterar mot påståendet att ätstörning finns mellan öronen, som om det vore en regel en lag. Det innebär att man hävdar att ätstörning, vilken som, beror på en psykiatrisk störning. Ex, Jag har träffat en anorektiker som dog pga att "vården" psykologiserade den kroppsliga sjukdomen, så den hittade man inte förrän det var försent, det var inte anorexi över huvud taget. Jag kan dra hundratals liknande fall, om än inte dödliga.
"men min fasta förvissning är fortfarande att ansvaret till förändring måste ligga hos mig, givetvis i kombination med ett bra stöd från vården."
"Vården" är väldigt snabb på att sätta etiketten "psyk". Jag noterar också att du själv etiketterat dig.
Att du sedan beslutat dig för att protestera om någon säger/gör något som du uppfatttar är dig emot, - ja, det är nog det bästa beslutet du tagit i hela ditt liv. Alla mår bättre av att känna att de bestämmer själva.
Att du skriver att ansvaret ligger hos dig själv, det är där nyckelordet finns. Man har alltid ansvaret själv, men får man lära sig att orsaken sitter mellan öronen, så är
"man" inte ansvarig, man är ansvarsbefriad, man är ett viljelöst rö för det där mellan öronen.
Att kombinera kbt med lågkolhydrat är verkningsfullt. Men man vinner inget speciellt på att undvika att säga ordet mat, att förneka att blodsockret stiger om man äter kolhydrater, att stiger blodsockret, så måste kroppen insöndra insulin, sjunker blodsockret för snabbt innebär det en ny jakt på¨blodsockerhöjande kolhydrater i en evinnerlig ond cirkel.
Hur som helst så tycker jag att det är jätteviktigt att prata om det här och som jag skrev tidigare att jag tror verkligen inte att alla människor behöver samma metod för att ta sig ur övervikt.
MVH! Mita
Själv har jag erfarenhet av båda skolorna och har fått ut något av bägge. Onödigt att idiotförklara någondera, även om de är bra på lite olika saker och det finns dåliga utövare inom bägge.
http://www.lchf.se/Bloggar/Blogg/tabid/83/EntryId/3342/vLCHF-Forumet....