Fetmakirurgi kan riskera graviditet
Efter en fetmaoperation – där man kirurgiskt kopplar bort nästan hela magsäcken och en del av tarmen – kan inte kroppen ta upp lika mycket näring som tidigare. Det finns sen risk för alla möjliga bristtillstånd.
Hur går det då när behovet av näring är som allra störst – vid en graviditet? Svaret är, ungefär som man kan förvänta sig:
Ännu en baksida med att skära bort friska kroppsorgan…
Tidigare
Antalet fetmaoperationer minskar
Minus 51 kilo med LCHF istället för gastric bypass!
Men det är väl som i många andra fall, man "botar" symptomen och inte löser rotorsaken.
Vill bara lugna eventuella opererade som planerar barn/är gravid. Har även två kompisar som fick barn efter en fetmaoperation och där har allt också gått hur bra som helst. En fick dessutom tvillingar där båda vägde över 3 kg.
Fast läkarna vet ju bäst...; /
I snitt minskar fetmaopererade 15-20 kg med en operation, men eftersom de måste ha ett BMI på mellan 35-40, inser man ju lätt att de fortfarande är ganska feta. De som försökte sig på tallriskmodellen gick upp ett kilo istället.
Dalarnas landsting dignar under bördan av alla som vill ha gbp, som ofta kräver plastikoperation och livslång medicinering.
Medvetet eller oavsiktligt stavfel?
Mycket roligt och fyndigt i varje fall! :)
Livsfarliga verket kör med tallriskmodellen! :)
Missförstå mig rätt här, jag vill inte på något vis klippa till dem som har genomfört en gp.
Jag övervägde det själv en period för jag KUNDE inte gå ner i vikt, jag slet som ett djur med mitt sötsug och min ständiga hunger och mitt konstanta moraliska misslyckande att bara låta bli att äta så förbannat och vara så himla LAT. Det var medan jag försökte göra som man skulle. Müsli till frukost, nyttiga mellanmål, grovt bröd, snåla på fettet till pastan, juice istället för läsk. Det måste ju vara något fel på MIG som inte kunde låta bli chips och godis frampå eftermiddagen? Jag åt ju nyttigt, jag BORDE vara mätt och jag BORDE inte vara sugen ju! Svaga hemska omöjliga slöa slappa människa! Jag vaknade trött men släpade mig ändå ut på morgonpromenader men jag borde ju träna mer, varje dag, spinning eller nåt ordentligt. Slöa slappa lata soffpotatis! Uppenbarligen var det MIG det var fel på, eller hur?
Så trillade jag av en ren "olyckshändelse" in på LCHF. Gjorde helt tvärtom. Ut med kolhydraterna, in med fettet. Dimman lättade, magproblemen försvann, sötsuget som bortblåst, hungrig 2-3 gånger om dan istället för 6-7 ggr, vaknade utvilad varje morgon och så rann kilona av i sakta mak. Jag blir fortfarande asförbannad ibland när jag tänker på de 20 (tjugo!!) år jag slängt bort i fetma och självhat TILL INGEN NYTTA!
Övervikt har många orsaker, det vet jag, men en av de vanligaste är och förblir hormonellt: för mycket snabba kolhydrater (dit hör praktiskt taget allt spannmål för det är inte mycket stenmalet som säljs i butik, eller hur?), för lite bra, naturliga fetter under för lång tid.
Vad är kvar av den efter en fetmaoperation??
Och vad vet man om följderna på lång sikt av en sån operation? Ingenting.
Ändå opereras så kniven glöder.