Fetma beror inte på för lite träning
Träning är inget botemedel mot fetma. Det vet vi redan från studie efter studie som visar marginell eller icke-existerande viktminskning av träningsprogram. Även SBU-rapporten om fetma från i höstas slog fast att träning saknar tydlig effekt på vikten.
Här är en ny talande illustration: Amerikaner tränar mest i en undersökning av 8 000 personer i åtta länder. Trots det har USA störst problem med fetma.
Huffington Post: Countries That Exercise The Most Include United States, Spain, And France
Fetma orsakas inte av brist på träning. Mycket viktigare är kvaliteten på maten du äter, vilket avgör hur mycket du vill äta.
Träning må vara nästan värdelöst för viktnedgång, men ligg inte på sofflocket för det. Det har nämligen många andra fördelar: Mer om träning.
Jag kämpade och slet med min vikt i många år. Jag visste ju hu man skulle göra efter att ha gått ner med hjälp av viktväktarna två gånger. Det var ju mig det var fel på, min lathet och min urusla självdisciplin. Så jag gick timtal, cyklade miltals, gick på gympatimmar. Inte gick jag ner i vikt, kanske ett par kilo efter flera månaders slit.
Jag gav upp. Det var ju ingen idé! Det var bara plågsamt och tungt och pinsamt och jag var så himla trött hela tiden. Inte kände jag av den där "sköna tröttheten" efteråt heller, jag hade bara ont och ville gråta av utmattning.
Lite promenader eller simning för min psykiska hälsa, det var var jag lyckades tvinga mig till de sista åren.
Det lustiga var att när jag bytte kosthållning blev jag plötsligt pigg. Vaknade utvilad så det var en baggis att ta sig ut. Hade energi kvar efter jobbet så jag började utnyttja gymkortet flera gånger i veckan. Frivilligt!
Fick ett tokryck förra våren och tränade 9 timmar i veckan i knappt tre månader. Jag hade roligt, blev starkare, spänstigare, fick mindre ont i ryggen, lärde mig yoga o.s.v.
Gissa hur mycket jag gick ner i vikt under den tiden? Exakt 0 gr. På pricken 0 gr.
Hade jag tränat så mycket för att gå ner i vikt hade jag ju lagt ner hela projektet efter tre veckor. Som det nu var rullade jag på så länge mitt vardagslogistiken tillät. :-)
När jag hör "experter" kräka ur sig att det "bara är fråga om att äta mindre och springa mer" vill jag slänga stinkbomber på dem!
Träning är bra. Jättebra. Speciellt om man har roligt under tiden och inte snöar in på bara en grej (en mix mellan styrka, smidighet och flås är nog det bästa för oss, eller hur?). Livet är för kort för att plåga sig i den fromma (och alltför ofta svikna) förhoppningen att gå ner i vikt.
Men förutom att det är hälsosamt på många sätt att röra på sig.
Så är det också så att det sänker stressnivån och stabiliserar hjärnans kemi, vilket är mycket hjälpsamt för många matmissbrukare. För mig hjälper det otroligt mycket att röra på mig. Jag har en störd hungerkänsla, jag äter på känslor. När min kropp får sin dagliga dos av motion, då äter jag inte lika ofta och lika mycket, det får mina hungers-och mättnadskänslor att normaliseras.
Så jag kunna aldrig gå ner i vikt utan nån form av motion/träning.
Och det finns många som jag.
Men då är det ju inte den omedelbara kcal förbränningen som är målet med träningen, men det som den gör med hjärnan.
Jag tycker det är viktigt att INTE glömma hur bra träning är för hjärnan.