Blodsockermätning och depression
i Studier på diabetiker 
I veckans nummer av Läkartidningen diskuteras hur regelbunden blodsockermätning inte ger bättre blodsocker vid icke insulinbehandlad typ 2 diabetes. Istället verkar det få patienter att bli mer deprimerade! Bloggen MatFrisk har en bra kommentar till det idag. Jag tänkte utveckla den lite mer här.
Studien
Det nya här är att patienterna blev mer deprimerade av blodsockermätning.
Tidigare studier har annars visat liknande resultat – regelbunden blodsockermätning ger ingen förbättring av blodsockret vid typ 2 diabetes. Inte så förvånande kanske – självklart ger inte en mätning i sig någon förändring av värdet. Det enda som kan ge ett förändrat värde är en ändrad livsstil eller medicinering.
Den första frågan blir då: vad fick patienterna för råd om åtgärder utifrån sina blodsockervärden? Enligt den aktuella studien i BMJ var de följande (min översättning):
Patienterna i mätgruppen utrustades med en blodsockermätare… De fick råd att mäta fyra fastevärden och fyra värden efter måltid per vecka. De fick råd om lämpliga åtgärder vid höga eller låga värden. Dessa råd inkluderade behovet av översyn av kosten eller förslag på motion (såsom promenader) vid höga värden.
Felaktiga kostråd och inlärd hjälplöshet?
Frågan blir då förstås vad för kostråd de fick. Med all sannolikhet eftersom inget annat nämns är det de föråldrade råden om fett- och energisnål kost. Sådan har inget stöd i studier på diabetiker. De har sannolikt en dålig effekt då kosten till stor del istället blir blodsockerhöjande kolhydrater.
Att få råd att mäta blodsockret utan råd om hur man effektivt kan förbättra det ger naturligtvis inte bättre värden. Och att ständigt misslyckas trots regelbundna mätningar och försök att sänka blodsockret kan naturligtvis vara deprimerande!
Det kan ses som en form av inlärd hjälplöshet, dvs att de medverkande förr eller senare ger upp – ”det går ändå inte”. Inlärd hjälplöshet är kopplat till depression.
Effektivare råd
Det råder ingen som helst tvekan om att det mest avgörande för matens blodsockerhöjande effekt är mängden kolhydrater i den. Alla nedbrytbara kolhydrater i maten blir till socker i magen, och höjer blodsockret. Fett höjer däremot inte blodsockret det minsta, och protein bara i mycket liten grad (vid stora intag).
Om jag hade designat en liknande studie hade jag föreslagit att de ett antal gånger per vecka kontrollerar sitt blodsocker före och efter maten. Och sedan utvärdera hur blodsockret påverkades av kolhydratmängden i måltiden.
Därmed kunde deltagarna med egna ögon lätt se den mycket positiva effekten på blodsockret av minskat kolhydratsintag. Då kunde de bli mer motiverade, och inse att de själva har stora möjligheter att kontrollera sin sjukdom. Det är själva motsatsen till inlärd hjälplöshet. Jag skulle inte bli förvånad om detta fick dem att må bättre, istället för sämre!
Läs mer
Anekdotiska bevis (berättelser från bland annat typ 2 diabetiker som provat lågkolhydratkost)
Regelbunden blodsockermätning gör förstås bäst nytta om man nu gör större koständringar och det verkar dom inte ha gjort i studien! Sickna "kostexperter"! Studien understödjer ju bara det påhittade naturalförloppet med det där upplägget!
Ett upplägg enligt ditt förslag Doc, hade ju visat att man kan undvika det där Insulinförloppet och det hade givetsvis höjt motiveringen hos många!! Att då även kanske få förbättringar på eventuella metabola symtom som man har höjer förstås motiveringen än mer!
Inte för alla kanske, för det där sockerbehovet är nog också svårt att få bukt med för vissa! Å andra sidan så finns ju inte det enligt vissa professorer!?
Om man provar olika typer av mat behöver man inte lita på fettskrämda råd utan kan se t.ex. att bacon och ägg är en bra frukost.
Om man noggrannt följer alla råd och det bara blir sämre kanske det är deprimerande.
Skulle inte förvåna mig om man gjorde såhär för att se om någon var smart nog att faktiskt ändra något för att se om blodsockret ändrades. Kunskapen finns ju sedan gammalt (jo, de vet nog, etablissemanget), så inget nytt under solen.
Lite som ett experiment...
Sånt tycks ju förekomma i många sammanhang.
Jag tror att all fixering vid kroppen med syftet att upptäcka fel och brister ökar risken för depressivitet, oro och låg självkänsla, i synnerhet om man inte upplever egen makt att förändra.