En barndom som överviktig – i onödan
Undrar du varför svenska barn med viktproblem desperat behöver bättre hjälp än de får idag? Läs då blogginlägget ”Barndom” från My Westerdahl:
Jag fick ett önskemål från en av er hääärliga läsare om att jag skulle skriva mer om min barndom och uppväxt som överviktig. För mig är detta något av en hjärtefråga så självklart gör jag mer än gärna det!
Det jag minns tydligt från min barndom är en känsla. En känsla som överskuggade hela mitt liv, hela min vardag och hela min tillvaro. Läs vidare →
Här är My Westerdahls kommentar till bilden ovan:
Här är jag nio år gammal. Fruktansvärt sockerberoende och med världens sämsta självkänsla. Hjälp en knodd idag du med. Gör din röst hörd. Mota bort fettskräcken och ta fighten för våra barn.
Det finns förstås ett lyckligt slut på historien. Här är My Westerdahl idag:
Kika gärna in på hennes blogg, hon har mycket klokt att säga:
Mer
Kan man förebygga barnfetma med mycket kolhydrater?
Jag skickade länken till skolmatsansvarige i Ekerö kommun som jag tidigare försökt påverka att ta bort Lätta och Flora från skolan. Det tidigare resulterade i att hon åtminstone skulle ta in Bregott mindre...
Det har varit en kamp med kilona hela livet, upp i vikt, ner i vikt. Det har helt klart berott på att jag varit väldigt glad för mat i alla dess former. Visst har det gett dåligt självförtroende, i synnerhet när vikten varit i topp. Jag har nog ändå inte varit det man kallar fet efter 15-årsåldern, eftersom jag alltid tagit någon form av "kur" innan jag nått dit.
Nu, för 2,5 år sedan, hittade jag hem och det stavas LCHF. Det är kanske inte så märkligt att man betraktas som lite "konstig" och tjatig, när man nu vill ge alla den hjälp man inte själv fått tidigare i livet. Det får man ta, bara man kan hjälpa några att hitta den rätta kostvägen.
Tack till Annika Dahlqvist och alla hennes "lärjungar" som för hennes lära vidare, t ex Doc!
Mvh Petra
Jag gillar uttrycket "marinerad i kärlek".
Innan jag hittade lchf drömde jag på nätterna att jag hade en tjockisdräkt på mig, och på morgonen drog jag ner dragkedjan och klev ur den. Men den satt kvar varenda morgon, hur jag än åt snålt och motionerade. Nu har jag tappat totalt 15 kg, och det går vidare, stadigt, men sakta.
Om jag ser ett överviktigt barn idag tänker jag definitivt inte i termer om utseende, vacker eller ful, vad är det förresten? Och vem bestämmer vad som är vackert eller fult??
Nej jag tänker i termer som sjuk eller frisk, hälsa eller elände, en positiv tillvaro eller ett sjukligt liv. Ett kraftigt överviktigt barn har ett elände framför sig innan livet ens hunnit börja om de inte klarar av att vända trenden, om det kan vi alla vara överens om idag.
Sen instämmer jag såklart i att My är en frisk fläkt och en fantastisk inspiration för andra som är eller har varit i hennes situation. Eller för vem som helst för den delen 🙂
Jag vet hur det känns att inte orka springa, hoppa och klättra lika mycket och lika snabbt som alla andra. Som barn hade jag inte tillräckligt med energi till motion. I skolan var jag som olyckligast när vi hade gympa. Under en period skolkade jag till och med, eftersom jag kände mig stor och tung och klumpig och ville inte utsättas för känslorna detta innebar. Hemma valde jag att sitta eller ligga och läsa böcker, jag trivdes inte med att vara ute och leka. Då insåg jag det inte, men nu vet jag att jag på den tiden helt enkelt inte hade energi till övers för att leka och röra på mig mer. Nu, när jag har ätit lågkolhydratkost i fyra år och gått ner till normal vikt, vet jag hur det känns att orka och vilja motionera. Nu har jag tillräckligt med energi, men när jag var barn, hade jag inte det. Det är bland det värsta ett barn kan få uppleva - att inte orka vara barn på riktigt. Ibland kan jag bli riktigt, riktigt arg på mina föräldrar, men egentligen vet jag att det inte var deras fel. De visste ju inte att jag inte borde äta så mycket socker och stärkelse. Det var ju så alla åt.
Ja, jag ville bara säga att jag vet hur det känns, trots att jag inte vägde lika mycket som My.
I min lokala tidning fanns det för någon vecka sedan en stor artikel som handlade om PMS. Där hade de intrvjuat någon forskare som sade att kvinnan är skapt för att få sin första mens vid 15 års ålder. Därefter skall hon vara gravid och föda och amma cirka 8-10 barn innan menopaus. Flera graviditeter och långa amningsperioder gör att kvinnor har naturliga uppehåll i sin östrogenproduktion. Men nu för tiden lever vi inte så och att då äta en kost som gör att man hamnar i puberteten alldeles för tidigt och sedan har långa perioder med regelbundna menscyklar och ägglossningar gör att risken för vissa cancerformer hos kvinnor ökar. Tyvärr!
Anders A, vad menar du? Ska jag tolka vad?
En enkel fråga: är det midjemåttet som är farligt eller vad som finns på insidan? Ser ni nån med stora kinder tänker ni på sjukdom. Jag är ganska övertygad om att man kan vara överviktig pga överätning. Överäter man på lchf blir man stor, men inte alls sjuk på det sätt som om man äter saft och bulle hela dagarna.
Läste här på sidan idag att övervikt är ett symptom på nånting annat. Det logiska torde vara att övervikten inte är skurken utan "det andra".
Missbruk är sällan bra. Att missbruka mat är lika mycket missbruk som alkoholmissbruk. Att övergå till lchf är ett stort steg och möjligen det enda för att finna hälsa. Men man kan missbruka även det. Då behövs insikt i sitt missbruk för att lära sig se hur man äter, när man äter, varför man äter. Målet är hälsa. Både fysisk och själslig. Det ena kanske ger det andra och vilken ordning dom kommer i spelar kanske mindre roll eller är olika för olika människor.
Själv har jag ätit lchf i 7 år. Fysisk hälsa har jag och stor är jag. Det själsliga måendet har jag väl åxå men det beror mer på att jag inte bryr mig i alla hälsomuppar än på min kost. Jag är frisk. Doktor Dahlqvist skrev en gång att ibland får man kanske acceptera att man är som man är. En klok kvinna! Det finns myggor och det finns elefanter. Livet är underbart!
Jag tror snarare att reaktionen angående de här sakerna ofta beror på att övervikt är känsligt just på grund av hur det påverkar utseendet och det är också oftast utseendet som är anledningen till att folk är motiverade att gå ned i vikt.
När man rättar till andra skönhetsfel på barn, t.ex. när man ordnar enbart kosmetisk harmynthet eller när man ser till att minimera ärrbildning i ansiktet osv så uppstår aldrig den här känsliga reaktionen.
Det är ju synd om de stackars feta barnen eftersom de mår dåligt av sin fetma, de kan inte leka och springa som andra, de blir mobbade av andra som inte är feta och de är sjuka.
Själv är jag nog lika ful utvändigt som invändigt...men så har jag ju min fina hälsa att sitta (ensam) gnugga händerna åt.. 😉