Att gå ner i vikt – det ”magiska” sättet vs insulinsättet
24 oktober 2015 av Dr Andreas Eenfeldt
i Insulin
i Insulin 
Hur är det möjligt att man kan gå ner i vikt både på lågkolhydratkost och extremt fettsnål, växtbaserad kost?
Beror det på olika sorters ”magi”, som det provokativa inlägget från Denise Minger hävdar? Det är den vänstra illustrationen ovan. Eller går det att förklara med effekten på hormoner, i första hand insulin, på bilden till höger?
Dr Jason Fung skriver mer om det i ett nytt blogginlägg:
Thoughts on the Pritikin Diet [extreme low fat]
Detta inspirerade mig att uppdatera dr Fungs illustration. Här är en uppdatering över hur jag ser på den fundamentala rollen av insulin och fetma nu för tiden:
Kan min illustration förbättras? Berätta gärna i kommentarsfältet.
Tidigare
Till den fettsnåla kostens försvar – Denise Minger vs dr Fung
Inom LCHF finns det, och har alltid funnits, utrymme för såväl strikt LC som lite mer liberal LC, beroende på individens tålighet.
Samtidigt har man dock informerat om vilka kolhydrater som är bättre och sämre för de som inte vill/behöver äta strikt. Grundbulten är här oftast oprocessad naturlig ekologisk samt undvika gluten. Potatisen i sig kan ha råkat fått ett lite för oförtjänt rykte i detta sammanhang, då det oftast nämns i samband med striktare LCHF - och där är potatis ett stort no-no. Men i sig, om insulinet och BS sköter sig bra, så är potatis okej idag, och har varit så förr med, bara att det inte uttryckts då LCHF främst riktats mot kroniskt sjuka och överviktiga (i dessa sammanhang har man fått fäktas mot folk som anser att potatis inte försvårar viktnedgång).
Man kan se att tänket funnits med hela tiden. Varför kallar LCHF-förespråkare det för en seger när skolor byter lättmjölk mot standardmjölk, då båda innehåller kolhydrater (ca hälften jämfört med läsk)? Mjölk i allmänhet kan också ha en del andra nackdelar. Jo, det är för att man inte är ute efter att alla i världen måste sättas i ketos, men mer fett i mjölken ger bättre näring och mättnad så behov av mellanmål för att orka hela dagen minskar.
Jag tycker inte detta skall jämföras med GI. GI är en fettskrämd lära, där man väljer ut (förvisso ofta bättre och naturligare) kolhydrater, men har dessa som huvudenergikälla. Det går mer ut på att ha en lite jämnare, men ofta konstant ngt förhöjt blodsocker, medan mer fett både gör BS jämnare och lägre (utan att bli för lågt).
Jag tycker illustrationen är otydlig. Spelar makronutrientfördelning någon roll eller inte i denna förklaringsmodell?
D.v.s. spelar det någon roll om jag äter strikt LCHF eller om jag äter en kost som till hälften består av kolhydrater, förutsatt att jag följer det som nämns i illustrationen? (Alltså tillräcklig sömn, låg stress, ingen västerländsk skräpmat, och lågt sockerintag.)